I tystnaden – Hiljaisuudessa 2017

I TYSTNADEN – HILJAISUUDESSA 2017

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I tystnaden

Jag låter rösten ljuda varsamt på vokalen A. Lägger händerna på bröstkorgen och känner vibrationerna som ljudet skapar. Jag andas. Jag flyttar händerna över huvudet och smakar lätt på konsonanten M. Händerna lyssnar, iakttar. Resonansen rör sig hela vägen uppifrån och ända ner i tårna, som vattenpärlor över huden. Övertoner som ett stilla sommarregn. Jag andas.

Mina starkaste upplevelser av tystnad hör ihop med ljud. Den kroppsligt förankrade sången från urkyrkans tid kallas även en bro till tystnaden. Men vad är tystnad och vad händer i tystnaden? Tystnad kan beteckna frånvaro av ljud, men även inre tillstånd av stillhet. Kan man måla tystnad? Eller det fördolda som äger rum i tystnaden?

Mötet mellan materia och det ogripbara, som inte går att ta på, äger rum i min kropp, i mina sinnen. Om ljudet genom sin rörelse kan förkroppsligas, går det då att göra det omvända i måleriet? Kan måleriet, så konkret bundet till material och stoff, förvandlas till tystnad, närvaro, rörelse?

Ju längre jag dröjer i tystnaden, desto mindre statisk ter den sig. Att jag själv är stilla, innebär inte  frånvaro av rörelse. Mitt medvetande pendlar mellan sinnena, inom mig och i min omgivning. Tystnad har för mig kommit att innebära, att jag själv är så stilla att jag kan varsebli att tystnaden egentligen är rörelse. Jag känner pulsen, blodet som böljar genom ådrorna, andningen som i varje sekund omformar och förflyttar min kropp.

Måleriet är nu direkt iakttagelse och närvaro i måleriets eget förlopp. Iakttagelsen anger utgångspunkten. Vad händer i samspelet mellan ögat som ser, handen som söker och försöker, materialet som kroppen bearbetar? Måleriet är öga och seende, men också hudnära, beröring. Stundom låter jag färgerna föra mig in på nya vägar. Att vilja något med sitt måleri är på sitt sätt en motsägelse, eftersom måleriet så starkt vill sitt eget. Färgerna och pigmenten bär sina egna hemligheter, som de inte avslöjar för den som har bråttom. Min enda ledstjärna är den totala närvaron. Jag omhuldar det avskalade, trevande, lekfulla och omedelbara. I tystnaden är allting samtidigt halvvägs, oavslutat, i rörelse och fullständigt.

Min tystnad lever i jordfärgerna. De är våra äldsta pigment och utvinns ur jorden. Jorden, stoffet är mänskans ursprung och hem. Av jorden föds vi och till den återgår vi, som en del av naturens kretslopp. Däremellan finns andning, liv, förundran. Jordfärgernas harmoni är bruten, mild och långsam.

Motiven finns nära mig, främst i huset där jag bor. Där kan jag naturligt dröja i tystnaden. Huset är fullt av speglingar, skuggor, luft, rum, djup, tomrum, liksom trädgården och naturen. Allt växlar med ljusets och årstidernas rörelse. I interiörerna uppstår en rumslig kluvenhet. Gränsen mellan rum och tomrum, fast stoff och öppen rymd vacklar och förskjuts. Ljuset spränger sig genom de gränser och begränsningar som väggar och tak utgör. Andra tider, andra rum och öppningar finns närvarande, som gläntor mot det eviga. Tystnaden och ljusets gång skapar ett slags genomlyst nu, där nuet och evigheten finns i samma andetag.

I huset bor också stolar, krukor, ljusstakar, kopparkärl. Gröna flaskor, färglöst genomskinliga flaskor, bruna flaskor. De är orörliga, skapade av mänskors händer. Men när de fångas av ljuset försätts de i rörelse. Strävt trä, silkeslent och slitet trä, varm keramik. Glasets svalka och metallens kyla. Beröringen uppdagar egenart, följsamhet eller motstånd, som skapar rörelse. I tystnaden kan jag se tingen dansa.

 

Hiljaisuudessa

Annan ääneni kuulua varovasti vokaalilla A. Nostan kädet rinnalleni ja tunnen äänen värinän. Hengitän. Kohotan kädet päälaelleni ja maistelen konsonanttia M. Kädet kuuntelevat, tarkkailevat. Resonanssi kulkee koko matkan päälaelta aina varpaisiin asti ihoa pitkin juoksevien vesipisaroiden lailla. Ylä-äänissä sataa hiljaista kesäsadetta. Hengitän.

Voimakkaimmat kokemukseni hiljaisuudesta liittyvät ääneen. Alkukirkon ajan laulu oli kehoon kiinnittynyttä ja sitä kutsutiin myös sillaksi hiljaisuuteen. Mutta mitä hiljaisuus on ja mitä siinä tapahtuu? Hiljaisuus voi merkitä äänen poissaoloa – äänettömyyttä – mutta myös hiljentymisen tilaa. Voiko hiljaisuutta maalata? Tai hiljaisuudessa tapahtuvia salattuja asioita?

Materia ja käsityskykyni ulkopuolelle jäävä kohtaavat kehossani, aisteissani. Jos äänen värinä voi kehollistua, voiko sama tapahtua käänteisesti maalauksessa? Voiko aineeseen ja materiaaliin niin konkreettisesti sidoksissa oleva maalaaminen muuntua hiljaisuudeksi, läsnäoloksi, liikkeeksi?

Mitä kauemmin viivyn hiljaisuudessa, sitä vähemmän vakaana se näyttäytyy. Se että olen paikallani ei merkitse liikkeen poissaoloa. Tietoisuuteni liikkuu aistieni välillä, minussa ja ympäristössäni. Olen oppinut, että minulle hiljaisuus merkitsee sitä, että hiljentyessäni voin havaita hiljaisuuden olevankin liikettä. Tunnen pulssin, veren virtauksen suonissani, hengityksen, joka sekunneissa muuntaa ja liikuttaa kehoani.

Maalaaminen on nyt suoraa tarkkailua ja läsnäoloa sen omassa kulussa. Tarkkailu antaa lähtökohdan. Mitä tapahtuu näkevän silmän, etsivän ja kokeilevan käden sekä kehon työstämän materiaalin vuorovaikutuksessa. Maalaaminen on silmä ja näkeminen, mutta se on myös kiinni ihossa, kosketus. Hetkittäin annan värien viedä minua uusille teille. Se että haluan tavoittaa maalaamisella jotakin on tavallaan paradoksi, koska maalaamisella on niin vahva oma tahto. Värit ja pigmentit kantavat salaisuuksiaan, jotka eivät paljastu kiireiselle. Ainut johtotähteni on täydellinen läsnäolo. Syleilen riisuttua, empivää, leikkisää ja välitöntä. Hiljaisuudessa kaikki on puolitiessä, keskeneräistä, liikkeessä ja täydellistä – samanaikaisesti.

Hiljaisuuteni elää maaväreissä. Ne ovat maa-aineksesta saatuja vanhimpia käytettyjä väripigmenttejä. Maa, aine on ihmisen alkuperä ja koti. Synnymme maasta ja siihen päädymme, osana luonnon kiertokulkua. Siinä välissä on hengitys, elämä, ihmettely. Maavärien harmonia on murrettu, lempeä ja hidas.

Maalausteni aiheet ovat minua lähellä, erityisesti talossa, jossa asun. Siellä voin luontevasti viipyä hiljaisuudessa. Talo on täynnä heijastuksia, varjoja, ilmaa, tilaa, syvyyttä, tyhjyyttä, ja siellä on myös puutarha ja luonto. Kaikki muuttuu valon ja vuodenaikojen liikkeessä. Sisätiloissa syntyy tilallinen jakautuminen. Raja tilan ja tyhjyyden, kiinteän aineen ja avaruuden välillä horjuu ja liikkuu. Valo räjäyttää itsensä seinien ja kattojen muodostamien rajojen ja esteiden läpi. Toiset ajat, toiset tilat ja aukot ovat läsnä, kuin ikuisuutta kohti kurottavat kiilat. Hiljaisuus ja valon kulku luovat eräänlaisen läpivalaistun nyt-hetken, jossa tämä hetki ja aina ovat samassa hengenvedossa.

Talossa asuu myös tuoleja, ruukkuja, kynttilänjalkoja, kuparikattiloita. Vihreitä pulloja, kirkkaita, läpinäkyviä pulloja, ruskeita pulloja. Ne ovat liikkumattomia ja ihmisen käden jälkeä. Mutta kun valo vangitsee ne, ne joutuvat liikkeeseen. Karkeata puuta, silkinhienoa ja kulunutta puuta, lämmintä keramiikkaa. Lasin viileys ja metallin kylmyys. Kosketus tuo esiin erityisyyden, mukautuvaisuuden tai vastustuksen, joka synnyttää liikettä. Hiljaisuudessa näen esineiden tanssivan.

Käännös Mervi Appel

Mänskan är ett hus – Ihminen on talo – Man is a house 2014

blog9

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog10

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog3

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog2

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog11

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog6

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog1

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog22

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog5

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog4

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 29 x 21 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog8

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 29 x 21 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog7

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 29 x 21 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog18

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 91 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 91 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 80 x 91 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

MÄNSKAN ÄR ETT HUS

Allt fick sin början när jag som barn i Tammerfors flyttade in i det stora gula stenhuset. Det visste jag förstås inte då, vilka hisnande och livslånga konsekvenser det skulle få. Huset med sina höga, luftiga, tysta rum, där man kunde kura ihop sig på de breda fönsterbrädena och blicka ut mot den trolska trädgården, följa med höstens övergång i vinter och vinterns övergång i vår. Tusen härliga gömställen och krypin på oväntade ställen. Den hemlighetsfulla vinden och källaren där man kunde göra de mest märkliga fynd. Dörren till branta källartrappan, som man snabbt sprang förbi, med en obestämd känsla av att något farligt kunde nå en från andra sidan. Men framför allt den meditativa tystnaden och känslan av oändlighet, som huset andades. Alltid stilla, alltid vackert, alltid närvarande.

Vi barn kunde fritt springa omkring och leka i den vackra naturen. Den ständigt pågående förvandlingen i syrenbersån; bärbuskarna och fruktträden förstärkte känslan av årstidernas puls. De magiska isformationerna vid stranden, nya varje dag och de gnistrande vintriga skidturerna till Siilinkari fyr, med apelsin och kakao i ryggsäcken. Vårens takdropp, doften av mull och jord, årets första parad av igelkottsungar i mammas släptåg, som nyfikna tog till sig omvärlden. En oas, där man bodde som på landet mitt i staden.

När vi 1986 flyttade till Helsingfors, till en lägenhet, var allt bara borta. Tystnaden ersattes av höghuslägenhetens buller, det luftiga och ljusa av en nästan outhärdlig instängdhet. Efter att vi hade flyttat, revs huset och hela den gamla vackra kulturmiljön byggdes om till ett bostadsområde med höghus. Det tog ända till 2010 innan jag lyckades förmå mig att återvända, så stor var sorgen och tomheten efter min barndoms paradismiljö.

Men det som är viktigt, tillräckligt viktigt, bryr sig inte om de parametrar, som anges av den yttre verkligheten. Huset började leva sitt eget liv i mina drömmar. Verklighetens hus ersattes av ett drömhus. Hur är det möjligt, att vi aldrig dokumenterade huset i bild medan vi bodde där? Förstås finns det fragment av huset på foton från olika högtider, men inga bilder av bara själva huset och miljön. Kanske avsaknaden av foton har förstärkt behovet av de inre bilderna. Som en amputerad del av min själ, som ständigt återvänder och gör sig påmind. Ständigt återvänder jag dit i drömmen och besöker rummen, utforskar rummen. I drömmarna kan jag vara barn eller vuxen eller båda på en gång. Ibland är där väldigt kaotiskt, ibland fridfullt och ordning. Ibland är jag ensam, ibland i sällskap med någon. Ibland bor jag där, ibland är jag i färd med att flytta. Ofta återvänder jag för att leta efter något som jag har glömt.

Men det är inte bara i drömmarna som huset har fortsatt att leva sitt liv. Också i den yttre verkligheten har huset kommit att fortsätta sin existens. År 1993 köpte min man och jag en gammal skeppargård från 1850 på Åland. Vi renoverade den från grunden i 17 års tid, medan vi pendlade mellan Helsingfors och Åland. Huset är förstås ett annat och platsen likaså, men känslan är densamma som i mitt barndomshus. Samma atmosfär av stillhet och ljus, syrener och bärbuskar i trädgården. Och allt beläget i en gammal kulturmiljö. I drömmarna flyter husen och miljöerna in i varandra.

År 2011 hittade huset in i mitt måleri, först som interiörer, senare som konstruktioner. Då var huset på Åland färdigt och vi flyttade dit för gott. Nu står uthusen i tur att rustas upp och bygget av min nya ateljé är på slutrakan. Det tar aldrig slut. Som för att bearbeta det kaos och den identitetsförändring, som flytten och den fortsatta renoveringen har inneburit, har jag i mitt måleri kommit att arbeta med huskroppar i förändring, i olika tillstånd av nedgång och förnyelse. Att renovera är ett mycket konkret sätt att uppleva och att lämna spår i tiden. Man både bevarar gammalt och bygger nytt. Det förflutna och nuet möts och går hand i hand.

Hus är som mänskan, en ständig process av uppbyggnad och förfall. I mina hus möts det yttre och det inre, dröm och verklighet, som ett massivt identitetsprojekt, som erövrar både min yttre och inre värld, min fysiska miljö, mina drömmar – och mitt konstnärskap.

Ihminen on talo

Kaikki sai alkunsa, kun lapsena muutin suureen keltaiseen kivitaloon Tampereelle. Silloin en tietenkään vielä ymmärtänyt, miten henkeäsalpaavia ja elinikäisiä seuraukset olisivat. Talo korkeine, ilmavine, hiljaisine huoneineen. Leveät ikkunalaudat, joille käperryin katselemaan satumaista puutarhaa, seuraamaan syksyn muuttumista talveksi, ja talven muuttumista kevääksi. Lukemattomia ihania piilopaikkoja, odottamattomissa paikoissa sijaitsevia sopukkoja. Salaperäinen ullakko ja kellari, joissa saattoi tehdä ihmeellisiä löytöjä. Jyrkän kellarinrapun ovi, jonka ohi juoksin nopeasti, koska minulla oli epämääräinen tunne, että jokin paha voisi tavoittaa minut toiselta puolelta. Mutta ennen kaikkea meditatiivinen hiljaisuus ja äärettömyyden tunne, jota talo hengitti. Ikuinen rauha, kauneus ja läsnäolo.

Me lapset saimme vapaasti leikkiä ja juoksennella kauniin luonnon keskellä. Syreenimajan  alituinen muuntautuminen, marjapensaat ja hedelmäpuut vahvistivat vaihtelevien vuodenaikojen pulssia. Maagiset jäämuodostelmat rannalla, joka päivä uudenlaiset. Kimaltelevat talviset hiihtoretket Siilinkarin majakalle, repussa mukana appelsiinejä ja kaakaota. Tippuvat räystäät keväällä, mullan tuoksu, vuoden ensimmäinen siiliparaati, jossa poikaset kulkivat emonsa perässä ja uteliaina tutustuivat ympäristöön. Se oli keidas keskellä kaupunkia.

Kun vuonna 1986 muutimme kerrostaloasuntoon Helsinkiin, kaikki oli vain poissa. Hiljaisuuden tilalle tuli kerrostalon melu. Ilmavuuden ja valon korvasi melkeinpä sietämätön tunkkaisuus. Muutettuamme pois, talo purettiin ja vanhasta kauniista kulttuuriympäristöstä tehtiin kerrostaloalue. Vasta vuonna 2010 pystyin palaamaan takaisin, niin suuri surun ja tyhjyyden tunne minulla oli, kun ajattelin lapsuuteni paratiisia.

Mutta se mikä on todella tärkeää ei välitä ulkoisen todellisuuden asettamista parametreistä. Talo alkoi elää omaa elämäänsä unissani. Unelmien talo korvasi todellisuuden talon. Kuinka on mahdollista, ettemme koskaan dokumentoineet taloa valokuvaamalla, kun asuimme siellä? Tietenkin osia talosta näkyy valokuvissa, joita on otettu eri juhlapäivinä, mutta valokuvia itse talosta ja sen ympäristöstä ei ole olemassa. Ehkä valokuvien puute on vahvistanut sisäisten kuvien tarvetta. Kuin amputoitu osa sieluani, talo palaa alituisesti mieleeni ja muistuttaa olemassaolostaan. Usein palaan sinne unissani, vierailen huoneissa ja tutkiskelen niitä. Unissa saatan olla joko lapsi tai aikuinen, tai molempia yhdellä kertaa. Joskus siellä vallitsee kaaos, joskus rauha ja järjestys. Toisinaan olen yksin, toisinaan taas jonkun seurassa. Joskus asun siellä, ja joskus olen juuri muuttamassa. Usein palaan etsimään jotakin, jonka olen kadottanut.

Mutta talo ei ole jatkanut elämäänsä vain unissani. Sen olemassaolo on jatkunut myös ulkoisessa todellisuudessa. Vuonna 1993 ostimme mieheni kanssa vanhan, vuonna 1850 rakennetun laivurintalon Ahvenanmaalla. Peruskorjasimme sitä 17 vuotta, sammalla kuin matkustimme edestakaisin Helsingin ja Ahvenanmaan välillä. Talo on tietysti toinen, niinkuin paikkakin, mutta tunnelma on aivan sama kuin lapsuuteni talossa. Sama rauhallisuuden ja valon ilmapiiri, syreenejä ja marjapensaita puutarhassa. Ja sijaintipaikkana vanha kulttuuriympäristö. Unissa talot ja niiden ympäristöt sulautuvat yhteen.

Vuonna 2011 löysin talon maalauksissani, ensin sisustuksena, ja myöhemmin konstruktiona. Silloin Ahvenanmaan talon peruskorjaus oli valmis, ja muutimme sinne lopullisesti. Nyt on ulkorakennusten remontoimisen vuoro, ja uusi ateljeeni on kohta valmistumassa. Työ ei koskaan lopu. Ikään kuin käsitelläkseni sitä kaaosta ja sitä identiteetin muutosta, jotka muutto ja jatkuva remontoiminen ovat tuoneet mukanaan, olen maalauksessani käsitellyt muuntuvia rakennuksia, niiden purkamista ja uudistumista. Remontoimalla voi hyvin konkreettisesti kokea ajan kulun, ja jättää jälkensä siihen. Vanhaa säilytetään samalla kuin uutta rakennetaan. Menneisyys ja nykyisyys kohtaavat, ja kulkevat käsi kädessä.

Talo on kuin ihminen, rakentamisen ja hajoamisen ikuinen prosessi. Taloissani kohtaavat ulkoinen ja sisäinen maailma, uni ja todellisuus, massiivinen identitettihanke, joka valloittaa ulkoisen ja sisäisen maailmani, fyysisen ympäristöni, unelmani ja taiteeni.

MAN IS A HOUSE

Everything started in my childhood when I moved into the big yellow stone house in Tampere. Of course I did not realise at the time, how breathtaking and life-changing the consequences would be. The house with its tall, airy, quiet rooms, where you could curl up on the wide windowsills and gaze at the magical garden and watch how autumn turned into winter, and winter into spring. Lots of beautiful hideaways and cubbyholes in unexpected places. The mysterious attic and the basement, where you could make the most remarkable findings. The door to the steep basement stairs that you passed quickly, with a vague feeling that something dangerous could reach out to you from the other side. But above all the meditative silence and the sense of infinity of the house, its tranquility, its beauty and its presence.

We, the children, were able to run around freely and play in the beautiful surroundings. The constantly ongoing transformation of the lilac arbour, the berry bushes and the fruit trees enhanced the pulse of the changing of the seasons. The magical ice formations on the beach, different every day, and the sparkling wintry skiing tours to the lighthouse of Siilinkari, with oranges and cocoa in our backpacks. Water dripping from the eaves and the scent of earth in the spring, the first parade of hedgehogs of the year, the cubs walking behind their mother, eagerly exploring the surroundings. It was an oasis in the middle of town.

When we moved into an apartment in Helsinki in 1986, everything was suddenly gone. The silence was replaced by the noise of the apartment building, the air and the light by an almost unbearable stuffiness. When we moved away, the house was demolished, and the the beautiful old cultural environment was transformed into an area of apartment blocks. I longed for the paradise of my childhood and felt such grief and emptiness that I could not bring myself to return to the site until 2010.

But really important things are indifferent to parameters set by external reality. The house started to live its life in my dreams. The real house was replaced by the house of my dreams. How can it be possible that we never took any photographs of the house while we lived there? Of course, fragments of the house can be seen on photos taken on festive occasions, but there are no photos of the house itself or its surroundings. Perhaps the lack of photos has enhanced the need for internal pictures. It is like an amputated part of my soul, constantly returning and reminding me of its presence. I constantly return to the house in my dreams, I visit the rooms and explore them. Sometimes I am a child, sometimes an adult, sometimes both at the same time. Sometimes I am alone and sometimes I am accompanied by someone. Often I return to look for something that I have lost.

But the house has not continued its existence only in my dreams, it has continued to exist in my outer reality as well. In 1993 my husband and I bought an old shipmaster’s homestead, built in 1850, in Åland. For 17 years we commuted between Helsinki and Åland while we restored the house. Of course the house was a different one, as well as the location, but the atmosphere is the same as that of the house of my childhood. The same stillness and light, lilacs and berry bushes in the garden. And everything is located in an old cultural environment. In my dreams the houses and their surroundings are merged into one another.

In 2011 the house found its way into my paintings, at first in the form of interiors, and later as constructions. The renovation of the house in Åland was finished, and we moved there for good. We have now started to renovate the outhouses, and my new studio is nearly completed. The work never ends. Moving to Åland and the ongoing renovation have brought chaos and a change of identity into my life. In order to process that, I have started to work with buildings in a state of transformation in my art, buildings in various states of decay and construction. Renovating a house is a concrete way to experience and leave traces in time. You are preserving something old and constructing something new. The past and the present meet and walk hand in hand.

Houses are like people, a continuing process of construction and decay. The outer and the inner world, dream and reality, meet in my paintings, like a giant identity project that captures my inner and my outer reality, my physical surroundings, my dreams and my art.

Translation Birgitta Björkqvist

Interiör – Sisätila – Interior 2011

1

Interiör / Sisätila / Interior 90 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

8

Interiör / Sisätila / Interior 90 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

7

Interiör / Sisätila / Interior 90 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

3

Interiör / Sisätila / Interior 90 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

2

Interiör / Sisätila / Interior 90 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

 

4

Interiör / Sisätila / Interior 4 à 61 x 34 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

6

Interiör / Sisätila / Interior 2 à 61 x 34 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

5

Interiör / Sisätila / Interior 61 x 34 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

9

Interiör / Sisätila / Interior 91 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

Interiör

I en konstnärs liv kommer det tider, när det finns behov av att se tillbaka på sin produktion. För mig har en sådan tid infallit nu, framförallt p g a stora omställningar i mitt eget liv, så det är naturligt att blicka tillbaka och försöka skapa kontinuitet och orientera mig i min nya tillvaro.

När jag blickar bakåt, kan jag konstatera att mänskan och rummet har varit återkommande motiv. Rummet som har avbildats, har varit än det yttre rummet, än mänskans inre rum. Oberoende av vilket rum jag har avbildat, är rummet framförallt ett existentiellt rum. Det yttre rummet har förvandlats till en metafor för existensen, en scen där mänskan är som en flyktig gäst på resa genom tidens flöde, en försvinnande gestalt, alltid i rörelse, alltid på väg. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att den röda tråden, mitt övergripande tema, är tiden och mänskan.

Förändringar i mitt måleri dyker alltid upp av sig själva. Ingenting har heller någonsin dykt upp, utan att det burit på en starkt laddad inre motivation och en mening för mig själv. Måleriet har tagit en ny vändning och efteråt gäller det att börja söka innebörden i det faktum, som redan har ägt rum. Ibland är jag genast med på noterna och har nycklar till det som händer. Ibland reser jag genom en stor ovisshet, innan målningarna börjar avslöja sina betydelser. Det har varit mycket huvudbry den här gången: varifrån kommer dessa målningar och vad bär de för mening? Mest förbryllad har jag varit över att interiören, som på något sätt aldrig blivit meningsbärande för mig som målare, plötsligt bara finns där.

Förändringar i mitt måleri har alltid hört samman med förändringar i mitt yttre liv. I knappa tjugo års tid har min man och jag renoverat ett gammalt hus från grunden. Jag har sett det förändras, sett gammalt brytas ner och uppstå i ny form och nytt byggas upp. Huset, 150 år gammalt och beläget i ett gammalt kulturlandskap, ger mig en konkret känsla av att vara ett led i den historiska tiden. I det långsamma, meditativa bygget har huset vuxit in i mig och jag har vuxit in i huset. För ett år sedan flyttade jag till Åland, efter nitton år av pendlande. Livet på landet har ett annat tempo. Om jag oroade mig för att ”bli blind” för skönheten i naturen och näromgivningen, när jag ständigt vistas i den, så kan jag bara med stor tillfredsställelse konstatera att det har gått precis tvärtom. I tystnaden och långsamheten öppnar sig nya hemligheter, som bara avslöjar sig för den som tar sig tid att vara stilla. Det repetitiva elementet i vardagen avslöjar en rikedom av nyanser och variationer. Hur faller ljuset just idag? Hur vandrar ljuset i rummet under olika årstider och väderförhållanden? Det som kan te sig som ett jämntjockt sjok av novembergrått, blir till en rik palett av förändringar som ständigt äger rum. Varje dag, om än aldrig så grå och regnig, bär på sin egen unika karaktär. Ingen dag är den andra lik. I mina målningar finns det repetitiva elementet närvarande; några få motiv, laddade med ny betydelse i varje enskild målning.

Huset står i den psykoanalytiska teorin för mänskans identitet. Ett långt och långsamt husbygge i den yttre världen har också samtidigt inneburit ett identitetsbygge, en resa inåt. Att bygga är att längta. Att bygga är att drömma. I mina målningar har interiören för mig kommit att betyda både ett yttre, fysiskt konkret avbildat rum och ett inre existentiellt, poetiskt och imaginärt rum. Förtätade betydelser, överlappningar, ambivalens, en lek med rytm, upprepning och variation kan sägas vara poesins särmärke. Jag rör mig nu i en friare rymd än förut. Interiören har starkt geometriska kvaliteter: fyrkanter, trianglar, cirklar. Samtidigt som de innebär något statiskt, innebär de en förenkling som pekar mot det abstrakta måleriet. De geometriska grundformerna finns också långt bak i tiden i alla kulturer och de är laddade med andlig och existentiell symbolik. Inom mig återvänder jag till mitt ursprung: bildkonstnären och litteraturvetaren har äntligen hittat ett hem, inte ett delat, utan ett gemensamt inre rum.

Sisätila

Taiteilijan on joskus elämässään tarve katsoa taaksepäin ja tarkkailla tuotantoaan. Itseni kohdalla sellainen aika on nyt, ennen kaikkea sen vuoksi, että omassa elämässäni on tapahtunut suuria muutoksia. Tämän vuoksi on luonnollista tutkiskella menneisyyttä, ja näin luoda jatkuvuutta ja sopeutua uuteen elämään.

Kun katson taaksepäin, voin todeta, että ihminen ja tila ovat olleet toistuvia aiheitani. Olen kuvannut sekä ulkoista tilaa, että ihmisen sisäistä huonetta. Riippumatta siitä mitä olen kuvannut, kyseessä on ennen kaikkea ollut eksistentiaalinen tila. Ulkoisesta huoneesta on tullut olemassaolon metafora, näyttämö, jolla ihminen on hetkellinen vieras matkalla kautta aikojen, haihtuva hahmo aina liikkeellä, aina matkalla. Punainen lanka, yleisteema maalauksissani on aina ollut aika ja ihminen.

Muutokset maalauksessani ilmaantuvat aina itsestään. Kyseessä on yleensä ollut jokin voimakas sisäinen motivaatio tai henkilökohtainen merkitys. Maalaukseni on vaihtanut suuntaa, ja olen jälkeenpäin joutunut miettimään jo tapahtuneen tosiasian merkitystä. Toisinaan olen heti kärryillä, ja minulla on tapahtumien avaimet käsissäni. Joskus elän epävarmuudessa ennenkuin maalaukset paljastavat merkityksensä. Tällä kertaa minulla on ollut paljon päänvaivaa: mistä nämä maalaukset tulevat ja mitä ne tarkoittavat? Eniten minua on ihmetyttänyt mistä sisätila, jolla ei koskaan ole ollut minulle maalarina mitään merkitystä, yhtäkkiä on ilmaantunut maalauksiini.

Muutokset maalauksessani ovat aina yhteydessä ulkoisen elämäni muutoksiin. Vajaat kaksikymmentä vuotta olemme yhdessä mieheni kanssa kunnostaneet vanhaa taloa perustuksia myöten. 150 vuotta vanha talo sijaitsee vanhalla kulttuuriseudulla, ja tunnen olevani konkreetti osa historiallista aikaa. Hitaan ja meditatiivisen korjaustyön aikana talosta on tullut osa minua ja minusta on tullut osa taloa. Vuosi sitten muutin pysyvästi Ahvenanmaalle, yhdeksäntoista vuoden edestakaisen matkustamisen jälkeen. Maalaiselämällä on oma rytminsä. Aluksi pelkäsin, että ajan myötä ”sokeudun”, enkä enää huomaa luonnon ja lähiseudun kauneutta, koska elän siellä koko ajan. Onneksi olen huomannut, että asia on aivan päin vastoin. Olemassaolon hiljaisuudessa ja hitaudessa avautuu uusia salaisuuksia, jotka huomaa vain jos itse on aivan hiljaa. Arjen toistuva elementti saattaa näkyviin sävyjen ja variaatioiden runsauden. Miten valo osuu juuri tänään? Kuinka valo liikkuu huoneessa eri vuodenaikoina ja eri sääolosuhteissa? Marraskuun tasapaksusta harmaudesta saattaa kehittyä ikuisesti muuttuva rikas paletti. Jokainen päivä, oli se sitten kuinka harmaa ja sateinen tahansa, on ainutlaatuinen. Kaikki päivät ovat erilaisia. Kertaan maalauksissani muutamaa aihetta, joihin latautuu uusia merkityksiä jokaisessa maalauksessa.

Psykoanalyyttisessä teoriassa talo merkitsee ihmisen identiteettiä. Ulkoisen maailman pitkä ja hidas talon rakentaminen on samalla merkinnyt identiteetin rakentamista, matkaa sisimpääni. Rakentaminen om kaipaamista. Rakentaminen on haaveilemista. Maalauksissani sisätila merkitsee sekä ulkoista, fyysistä, konkreettisesti kuvattua huonetta, että sisäistä, eksistentiaalista, runollista ja kuvitteellista huonetta. Tiivistämistä, päällekkäisyyttä, ambivalenssia, rytmillä leikkimistä, kertausta ja vaihtelua. Liikun nyt entistä vapaammassa tilassa. Sisätilan ominaisuudet ovat voimakkaan geometrisia: neliöitä, kolmioita, ympyröitä. Niiden luonne on staattinen, mutta samalla ne ovat yksinkertaistamista, joka viittaa abstraktiin maalaukseen. Geometriset perusmuodot esiintyvät kaikissa muinaiskulttuureissa, ja ne ovat täynnä henkistä ja eksistentiaalista symboliikkaa. Palaan sisimmässäni alkuperääni: kuvataiteilija ja kirjallisuustieteilijä on vihdoin löytänyt kodin, ei jaetun, vaan yhteisen sisäisen huoneen.  

Käännös Birgitta Björkqvist

Interior

In an artist’s life there comes a time when you need to review your production in retrospect. For me that time has come, mostly because of big changes in my personal life. Therefore it is natural for me to look back and thus create a sense of continuity ant to orientate myself in my new existence.

Looking back I can see that people and space have been my recurring subjects. I have painted the external space as well as the inner room of man. Regardless of which room I have painted, it has always been an existential place. The outer room has been turned into a metaphor for existence, a stage where man is a fleeting guest traveling through the passage of time, a vanishing figure, forever on the move. It is perhaps not surprising, given that the main thread, my overall theme has always been time and man.

Changes in my painting always turn up on their own accord. Everything that has emerged has been charged with a strong inner motivation and personal meaning. As I notice that my painting has taken a new direction, I have to start searching for the meaning of a fact that has already taken place. Sometimes I know at once what is going on. And sometimes I have to live with the uncertainty, until my paintings start to reveal their meanings. I have had many headaches this time: where do these paintings come from and what do they mean? The ting that has puzzled me the most is from where the interior, which never has had any meaning to me as a painter before, suddenly has emerged.

Changes in my painting have always been associated with changes in my outer life. For almost twenty years my husband and I have done a complete renovation of an old house. I have seen the ongoing change, old things have disappeared and emerged in a new form, new things have been built. The 150 year old house, which is situated in an old cultural landscape, gives me a real sense of being a part of historical time. During the slow, meditative construction work the house has become a part of me, and I have become a part of the house. A year ago I moved to Åland, after nineteen years of commuting. Country life has a different pace. I worried that I would become ”blind” and not notice the beauty of nature and the surroundings anymore, when I lived there all the time, but I can tell, with great satisfaction, that it has been just the opposite. New secrets open up in the silence and in the slowness. They only reveal themselves to you if you take the time to be still. The repetitive element in everyday life reveals an abundance of shades and variations. How does the light fall today? How does it wander through the room during different seasons and weather conditions? A dull and grey November day becomes a rich palette of changes that are constantly taking place. Every day has its own unique character. No day is ever the same. The repetitive element is present in my paintings, only a few subjects, loaded with new meaning in each painting.

In psychoanalytic theory the house stands for human identity. The long and slow construction of a house in the outer world has also meant the building of an identity, a journey inward. Building is yearning. Building is hoping. In my paintings the interior has come to mean both an outer concretely depicted room and an inner existential, poetic and imaginary room. A tense atmosphere, overlapping, ambivalence, a play with rhytm, repetition and variation are distinct features of the poetry. I now move in a freer space than before. The interior has strong geometric qualities: squares, triangles, circles. While they are static, they are also a kind of simplification, pointing to abstract painting. The basic geometric shapes are found in all ancient cultures, and they are loaded with spiritual and existential symbolism. Within me, I return to my origin, the painter and the literary scholar has finally found a home, an inner room that is not divided, but shared.

Transport 2013

4. Åbo hamn
Åbo hamn 7 Turun satama / Turku harbor olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board, 61×68 cm, 2003
5. Viking line
Viking Line, 68×61 cm, olja på pannå / öljy levylle / oil on board, 2003
1. In memoriam
 In memoriam, 6 à 27 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002
 Avfärd / Lähtö /Departure 68 x 85 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2003
3. semester i spanien II
Semester i Spanien / Espanjanloma / Vacation in Spain, olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board, 61×68, 2003
2. semester i spanien I
Semester i Spanien / Espanjanloma / Vacation in Spain, olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board, 61×68, 2003
11. teckning V
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2000-2010
10. teckning IV
 Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2000-2010
8. Piirustus III
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2000-2010
7. Piirustus II
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2002
6. Piirustus I
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2002
12. Målning I
Utan titel / Nimetön / Untitled, olja på pannå / öljy levylle / oil on board, 22 x 30 cm 2006-2010
13. målning II
Utan titel / Nimetön /untitled, 22 x 30 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2006-2010
14. målning III
Utan titel / Nimetön /untitled,  30 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2006-2010

Transport

Jag har länge varit lockad av tanken att sätta ihop en utställning under titeln Transport, men inte hittat rätt utrymme, sammanhang och tidpunkt för detta. Nu har rätt tid och tillfälle äntligen kommit.

En av orsakerna till att Transport passar speciellt bra på Kakelhallen, är att jag har ställt ut här i flera omgångar sedan 1997. En del av min historia som konstnär, med alla de förändringar som sker under årens lopp, är konkret förankrad i just detta specifika utrymme. Den skapande processen som konstnären lever i, kan karakteriseras som ett ständigt transittillstånd. Det som sist och slutligen finns med på utställningen utgör bara en bråkdel av ens produktion.
Ur en stor mängd verk kan man inför en utställning sålla ut verk på olika grunder. Ibland väljer jag det, som verkar vara kärnan i produktionen av en svit under ett specifikt tema. Ibland väljer jag att bygga upp en helhet av något nytt och överraskande som har blivit till och där jag har sträckt mig över min komfortzon. Ibland väljs någon enskild speciellt lyckad serie eller så väljs ett bredare urval för att se hur sinsemellan olika verk samverkar i en meningsfull helhet.
Oberoende av hur man väljer, faller mängder av verk bort. Och jag är tvungen att för varje enskild utställning bestämma hur just den här utställningen ska se ut, av en mängd olika möjliga lösningar. Min strävan är dock alltid, att det kaos av försök och misstag, som den skapande processen ohjälpligen innebär, inte syns på utställningen. Och den här strävan delar jag med det stora flertalet av konstnärer.
En stor del av bildskaparens arbete består av det jag kallar transportsträckor. Att måla, innefattar alltid en relation mellan process och slutresultat. Det handlar både om enskilda målningar, och urval av verk till utställningar. Att måla är en cyklisk process, där element ömsom dyker upp och försvinner, för att igen återkomma i en ny och bearbetad form.
Så som utställningskulturen ser ut idag, visas ofta enhetliga helheter av verk. Tiderna av sökande och det som gallras bort för att de inte platsar i någon svit, visas nästan aldrig. Man kan lätt få en uppfattning av att konstnären skapar rätlinjiga helheter medan den sökande sidan av måleriet blir osedd. Även konsthistorikerna gör ju sitt bästa för att konstruera olika perioder i konstnärens liv.
En utställning innebär således, att en del verk från en viss tidsperiod visas, medan andra verk faller bort. De verk som är med på utställningen blir bekräftade, sedda av publiken. Även i konstnärens eget medvetande förankras utställningen som en milstolpe, ett avslutat faktum. Då faller andra verk helt orättvist i skymundan. Verken är inte sämre eller mindre värda, men de blir osynliga och osedda.
Måleriet är en räcka av konkreta beslut, där en sak leder till nästa. Under processen är allt ännu en mångfald av möjligheter och öppna dörrar. När man väl har valt ut verken för utställningen, har man gått in genom en dörr och samtidigt stängt de övriga. I mänskan finns tydligen ett behov av att skapa ordning och berättelser. Transport är en utställning om berättelser som har levt sitt liv i det osynliga och tysta.

Transport

Minua on jo kauan houkuttanut ajatus pystyttää näyttely, jonka teemana on Transport, siirtyminen, mutta tähän ei ole löytynyt sopivaa tilaa, asiayhteyttä tai ajankohtaa. Nyt vihdoin minulla on tähän tilaisuus.

Tämän näyttelyn paikaksi sopii hyvin juuri Kakelhallen, koska vuosien varrella minulla on ollut täällä jo monta näyttelyä. Taustani kuvataiteilijana, kaikki vuosien varrella kokemani muutokset, ovat lujasti sidottu juuri tähän tilaan. Taiteilijan luovaa prosessia voi kuvata eräänlaisena ainaisena siirtymisvaiheena. Loppujen lopuksi vain murto-osa taiteilijan tuotannosta on mukana näyttelyssä.

Teosten karsiminen näyttelyä varten voi tapahtua monin eri perustein. Joskus valitsen tuotannostani ne teokset, jotka vaikuttavat olevan määrätyn sarjan tai teeman ydinteoksia. Joskus rakennan kokonaisuuden töistä, jotka ovat aivan uudenlaisia ja yllättäviä, joissa olen heittäytynyt oman mukavuusalueeni ulkopuolelle. Joskus valitsen jonkin erityisen onnistuneen kuvasarjan, tai sitten valitsen laajemman valikoiman, jolloin tarkastelen kuinka nämä erilaiset teokset ovat vuorovaikutuksessa keskenään ja muodostavat kokonaisuuden.

Riippumatta siitä, millä perusteilla teoksia valitaan, suuri osa karsiutuu pois. Jokaista näyttelyä suunnitellessani, joudun päättämään minkälaiseksi juuri tämä näyttely muodostuu. Joudun valitsemaan monen eri vaihtoehdon välillä. Pyrkimykseni kuitenkin on, että yrityksistä ja erehdyksistä koostuva luovan prosessin kaaos jää näkymättömäksi. Suurimmalla osalla taiteilijoista on varmaankin tämä sama tavoite.

Mielestäni suuri osa kuvataiteilijan työtä on eräänlaista siirtymisvaihetta. Luomisprosessin ja lopputuloksen välinen suhde on aina osa maalaamista. Asiaan kuuluvat sekä yksittäiset maalaukset että eri näyttelyihin valitut eri maalauskokonaisuudet. Maalaaminen on syklinen prosessi, jossa eri ainesosat tulevat esiin, häviävät ja palaavat jälleen uudessa, työstetyssä muodossa.

Taidenäyttelyissä esitellään nykyään useimmiten yhtenäisiä teoskokonaisuuksia. Kokeiluun käytetty aika ja karsiutuneet teokset, jotka eivät sovi mihinkään kokonaisuuteen, eivät tule esille. Tästä syntyy helposti käsitys, että taiteilija luo suoraviivaisia kokonaisuuksia, ja maalaamisen kokeileva puoli jää näkymättömäksi. Myös taidehistorioitsijat luokittelevat parhaansa mukaan taiteilijan elämän eri kausiin.

Näyttelyssä on usein esillä vain osa jonkun aikakauden teoksista. Muut saman aikakauden teokset karsiutuvat pois. Näytteillä olevat teokset saavat osakseen huomiota ja tunnustusta. Myös taiteilijan omassa mielessä näyttely on virstanpylväs, tapahtunut tosiasia. Tällöin muut teokset jäävät epäoikeudenmukaisesti taustalle. Nämä teokset eivät ole huonompia tai vähemmän arvokkaita, mutta niistä tulee näkymättömiä.

Maalaus on sarja konkreettisia päätöksiä, jossa yksi asia johtaa toiseen. Prosessin aikana kaikki on vielä mahdollista ja kaikki ovet ovat avoinna. Kun taiteilja on valinnut teokset näyttelyynsä, hän on samalla astunut yhdestä ovesta sisään, ja sulkenut muut ovet. Ihmisellä on ilmeinen tarve luoda järjestystä ja kertomuksia. Transport näyttely on kertomus tarinoista, jotka ovat eläneet elämäänsä näkymättöminä ja hiljaa.

Transport

For a long time now, I have been tempted by the thought of putting together an exhibition under the title Transport, but I have not found the right space, context or time for this. But finally the time and the place is right.
One of the reasons that Kakelhallen is an especially appropriate place for the exhibition Transport, is that I have been showing paintings here on many occasions since 1997. Part of my background as an artist, with all the changes that have occurred during the years, is firmly rooted in this specific space. The creative process of the artist can be described as a constant state of transit through time. The works of art that are finally part of the exhibition only represent a fraction of your production.
From a large selection of artworks you can select pieces for an exhibition on different grounds. Sometimes I choose what seems to be the the core of my production from a suite of paintings under a specific theme. Sometimes I choose to create a collection of something new and surprising that has emerged because I have stretched myself over my comfort zone. Sometimes a particularly successful series is chosen, and occasionally you choose a broader selection to see how different pieces work together in a meaningful whole.
Regardless of how the selection is done, many works are left out. Before each exhibition I have to decide what this exhibition is going to look like. I have to choose from a lot of different possibilities. My aim is always to conceal the chaos of trial and error of the creative process. And I share that ambition with most artists.
A large part of an artist’s work consists of abidance and anticipation, of what I call a transport through time. Painting is always a connection between process and outcome. This involves individual paintings as well as selecting paintings for an exhibition. Painting is a cyclic process where elements alternately appear and disappear, to recur again in a fresh and processed form.
Today, exhibitions usually consist of homogeneous collections of art. Times are experimental and pieces that are sorted out because they do not fit into a suite, are hardly ever shown. You can easily get the impression that artists create straightforward entities, and the experimental side of painting remains unseen. Even art historians do their best to divide an artist’s life into different periods.
In an exhibition only some works from a period are shown, while others are left out. The pieces that are shown are acknowledged and seen by the audience. Even in the artist’s own mind the exhibition becomes a milestone, a fait accompli. Thus the other pieces are quite unfairly sidelined. They are not inferior or less valuable, but they remain invisible and unseen.
Painting is a series of concrete decisions, where one thing leads to another. During the process everything is still possible and all the doors are open. But when you select the works for an exhibition, you go through one door and you close the others. Evidently you have a need to bring order and create stories. Transport is an exhibition about stories that have lived their lives invisible and in silence.

Transparent 2010

transparent10

Transparent I, 7 à 27 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2010

 

 

Transparent II 61 x 150 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

Transparent III 61 x 150 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

Transparent IV 61 x 160 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

Transparent V  61 x 160 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

Transparent VI 61 x 150 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

transpweb6

Transparent VII 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

transpweb1

Transparent VIII 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

transpweb3

Transparent IX 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy levyllle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transspweb2

Transparent X 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

trasparent15

Transparent XI 61 x 46 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent13

Transparent XII 68 x 61 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent12

Transparent XIII  68 x 61 cm , olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

transparent11

Transparent XIV  27 x 22 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent14

Transparent XV 27 x 22 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

transpweb5

Transparent XVI 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent9

Transparent XVII 40 x 40 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

14. Transparent XI

Transparent XVII 27 x 22 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

8. transparent V

Transparent XIX 68 x 61 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

11. transparent VIII

Transparent XX 40 x 30 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

TRANSPARENT

Det förflutna är aldrig oåterkalleligt förbi.

Fysiken gör uppror mot rymden, tiden och tillvaron som absolut. Newtons lagar om rörelse sätter punkt för tanken om fasta positioner i rymden. Einsteins allmänna relativitetsteori definierar att tiden inte är konstant och att rymden är krökt. Kvantmekaniken och dess revolutionerande egenskap att inte förutse ett specifikt resultat, utan ett antal möjliga lösningar, har fört in ett element av oförutsebarhet i naturvetenskapen. Ljuset har inte en enda definierad egenskap, utan kan beskrivas både som vågrörelser och en ström av partiklar.

Precis som den moderna fysiken gjort tiden relativ har tiden för mina målningar blivit mer relativ. Varje målning har sin subjektiva tid och kan vara färdig i vilket ögonblick som helst. Färgen kan vara mer eller mindre bearbetad, bara några få skikt eller ett oändligt antal övermålningar och tvättningar. Den enskilda målningen och de olika serierna får gärna bära på flera olika parallella tider och rum.

När måleriet förändras, ändras även mitt förhållande till verkligheten.

Måleriet vill sitt eget, liksom livet vill sitt eget. Borta är smärtan i de ständigt försvinnande ögonblicken. Borta är den söndrande förändringsprocess, som mänskan obönhörligt är underkastad i sin vandring mot det slutgiltiga och döden. Borta är också a la prima måleriet, penseldragens och tidens horisontalitet och underkastelsen under fotografiets färger.

Ordet transparent kommer från det medeltida latinets transparentis. Ordet har en trefaldig betydelse. Genomskinlig som släpper genom ljus och genomsynlig, som man kan se igenom. En verksamhet eller bokföring kan beskrivas som transparent, d v s den kan genomskinas och döljer inte något. Jag laserar och tvättar. Pigmenten avslöjar nya, överraskande sidor när de bearbetas. Färgen har blivit självständig i förhållande till den fotografiska förlagan. Det uppstår djup och olika bildplan, överlappningar glidningar och ett mer obestämt, mångtydligt existentiellt rum. Fotografiets och måleriets tid och rum har omstrukturerats. Något nytt har kommit. Existensen har blivit transparent.

Det är inte bara mänskan och existensen som genom målningarna har blivit transparenta. Även mitt förhållande till konsthistoriens och måleriets tradition har blivit mer transparent. Mina nya målningar bär samtidigt på en referens till något mycket gammalt inom måleriet, lasurtekniken och till helt moderna reproducerbara bilder och en känsla av tryckets raster. Nu befinner jag mig plötsligt i ett nytt spektrum, där olika konsthistoriska tider och skikt på ett annat sätt andas genom de enskilda målningarna, som intertexter, glidningar och överlappningar.

När man är ung, kan man aldrig med säkerhet veta hur stor del av ens liv, som redan är levt. När man blir medelålders vet man småningom med säkerhet att åtminstone halva ens liv är levt. Hur förändrar det mig och mitt perspektiv, när en så stor del av mitt liv är redan är levt och finns bevarat i fragment, som minnen (inre) och foton (yttre dokument)? Fotoalbumet står för mänskans tid och minne. Fotoalbumet är vår egen historia, ett släktträd, där vi är del av en historisk, kulturell och mänsklig gemenskap. Vi ser tidens gång, hur vi förändras. Vi ser födelse och död. De bortgångnas anletsdrag i våra barn och barnbarn.

I måleriet gör jag det förflutna till presens. Jag väver mina egna bildvävar. Jag skapar sprickor i tiden. Jag återgår till det som varit och fyller det med närvaro och välvilja. Jag besöker platser där jag varit och omger mig med kärleken från mina nära och kära. Av den fakticitet som det förflutna bär, skapar jag ett eget inre rum. Så länge jag lever förändras mitt förflutna. Trots det levda livets verklighet är ingen betydelse förstenad och ingen stund oåterkalleligt förbi. Det som varit påverkar det som blir. Det som varit får sin betydelse av det som följer. Genom erinring och glömska ger jag näring åt tillvaron som genomlyst, skimrande, transparent. Mänskan och existensen är som evighetens speglingar. Gränsen mellan liv och död är tunn och skir, som ett andetag.

TRANSPARENT

Menneisyys ei häviä koskaan täysin.

Fysiikka kapinoi absoluuttisen tilan, ajan ja olemisen ajatusta vastaan. Newtonin liikettä koskevat lait kumoavat oletukset avaruuden kappaleiden kiinteistä positioista. Einsteinin yleinen suhteellisuusteoria määrittelee ajan käsitteen suhteelliseksi ja avaruuden kaarevaksi. Hiukkasmekaniikan oletus useista mahdollisista tuloksista yhden oiken sijaan on tuonut luonnontieteisiin vallankumouksellisen ennakoimattomuuden ulottuvuuden. Valolla ei ole vain yhtä määritelmää, vaan sitä voidaan kuvailla sekä aaltoliikkeenä että hiukkasvirtana.

Samaan tapaan kuin moderni fysiikka on tuottanut suhteellisen aikakäsityksen, on aika omissa maalauksissani muuttunut suhteellisemmaksi. Jokaisella maalauksella on subjektiivinen aikansa ja teos voi olla valmis ennakoimattomalla hetkellä. Väri saattaa olla enemmän tai vähemmän työstetty, se voi koostua vain muutamasta kerroksesta tai lukuisista päällemaalauksista ja pesuista. Yksittäinen maalaus ja eri kuvasarjat sisältävät useita rinnakkaisia aikoja ja tiloja.

Kun maalaustapani muuttuu, muuttuu myös suhteeni todellisuuteen. Maalauksella on oma tahto – samoin kuin elämällä. Jatkuvasti katoavien hetkien tuottama tuska pyyhkiytyy pois. Poissa on myös hajoittava muutosprosessi, jossa ihminen väistämättä elää matkalla kohti kuolemaa. Samalla tavoin pois pyyhkiytyy a la prima -maalaus, siveltimenvetojen ja ajan horisontaalisuus sekä alistuminen valokuvan toistamiin väreihin .

Transparent-sana on peräisin keskiajan latinan sanasta transparentis. Sen merkitys on kolminainen: valoa läpäisevä pinta sekä pinta, jonka läpi on mahdollista nähdä. Myös toimintaa tai esimerkiksi kirjanpitoa voidaan kutsua läpinäkyväksi, jos siitä on mahdollista saada kokonaiskuva, jossa mitään ei salailla. Laseeraan ja pesen. Väripigmentti paljastaa itsestään pestäessa uusia ja yllättäviä puolia. Väristä on tullut itsenäinen suhteessa valokuvan väriskaalaan. Syntyy syvyyttä ja erilaisia kuvapintoja, peittäviä kerroksia, värien liukumia sekä uusi, vaikesti määriteltävä, moniulotteinen eksistentiaalinen tila. Valokuvan ja maalauksen aika ja tila ovat järjestyneet uudeksi. Oleminen on muuttunut paljaaksi, läpinäkyväksi ja läpäiseväksi.

Maalausteni läpinäkyvyys ei ulotu ainoastaan ihmishahmoihin ja olemiseen. Myös oma suhteeni taiteen historiaan ja maalausperinteeseen on muuttunut läpinäkyvämmäksi. Uudet teokseni ja niissä käyttämäni laseeraustekniikka kantavat viitteitä maalauksen varhaisiin ilmauksiin, samalla teoksissa on viittauksia nykytaiteen reproduktioihin ja digikuvien rastereihin. Olen yhtäkkiä uudessa tilanteessa, jossa taiteen historian eri vaiheet ja kerrostumat hengittävät maalauksissa liukumina ja kerroksellisuutena..

Nuori ihminen ei tiedä kuinka suuren osan elämästään hän on elänyt. Keski-ikäisenä voi olettaa eläneensä ainakin puolet elämästään. Olen jo elänyt suuren osan elämääni ja siitä on tallella fragmentteja muistoina ja sisäisina kuvina sekä valokuvina, jotka toimivat dokumentaatioina. Miten tämä muuttaa minua ja näkökulmaani? Valokuva-albumi edustaa ihmisen aikaa ja muistoja. Albumi on omaa lähihistoriaamme, se on sukupuu, jossa olemme osa historiallista, kulttuurista ja inhimillistä yhteisöä. Näemme ajan kulumisen ja sen miten muutumme. Näemme syntymää ja kuolemaa ja poismenneiden kasvojen piirteitä lapsissa ja lastenlapsissa.

Maalatessani muutan menneisyyttä nykyisyydeksi. Kudon omat kuvakudokseni ja rikon murtumia ja halkeamia aikaan. Palaan menneisyyteen ja täytän sen läsnäololla ja hyvällä tahdolla. Käyn paikoissa, joissa olen ollut ennenkin, ja annan läheisteni rakkauden ympäröidä minua. Menneisyyden aineksista luon oman sisäisen tilani ja menneisyyteni muuttuu niin kauan kuin elän. Menneiden tapahtumien merkitys ei ole kivettynyt eikä yksikään hetki lopullisesti poissa. Ne vaikuttavat aina tuleviin tapahtumiin. Muistaminen ja unohtaminen ravitsevat elämääni nyt ja elämästäni tulee näkyvää, kimmeltävää ja läpinäkyvää. Ihminen ja oleminen ovat ikuisuuden heijastumia. Raja elämän ja kuoleman välillä on ohut ja hauras kuin henkäys.

Käännös Mervi Appel

Post 2008

kutsari

Post I, 3 à 61 x 46 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 3

Post II, 3 à 61 x 46 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

 

post 4

Post III, 3 à 61 x 46 cm, olja  på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

ego dormio

Post IV, 5 à 27 x 22 cm V olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 5

Post VI, 4 à 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post-2

Post V 3 à 61 x 54 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 6

Post VI  61 x 54 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

 

post 7 detalj

Post VII  61 x 46 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 9 detalj1

Post VIII  27 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 9 detalj 3

Post IX  27 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 9 detalj 2

Post X  27 x 2 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

 

post 8 detalj1

Post XI  32 x 27 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 8 detalj2

Post XII  32 x 27 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

POST

Ordet post kommer från latinet och har en dubbel betydelse. Post betyder efter eller efteråt, men ordet kan också betyda plats eller ställning. Post är även besläktat med ordet pose, posera, d v s ställning, inta en ställning. Man kan tänka sig att ett fotografi innebär en koordinat som anger tid och plats för ett skeende, ett ögonblick i tillvaron som frusits fast på bild. Fotografiets tid är alltid ”post”, d v s efter händelsen.

I mitt måleri undersöker jag temat tiden och människan ur olika aspekter. Under de senaste åren har jag använt fotografier som utgångspunkt för måleriet och studerat skillnaden mellan måleriets och fotografiets förhållande till tid och den yttre verkligheten. Utställningen Post fortsätter denna upptäcktsfärd.

Den här gången har jag valt bilder, som kunde vara tagna ur vilket finskt familjealbum som helst. Det finns en kännspak tidsupplevelse och fotografikänsla i målningarna. Det är lätt att orientera sig och identifiera ungefär på vilket årtionde vi rör oss – ja, så här såg bilder av barn ut på 40- och 50-talet, eller här är 70-talets tidstypiska mönster. Även den avskalade paletten associerar till gamla fotografier. Utgångspunkten för bilderna är personer som poserar för kameran, en del mer formellt uppställda, andra i informella vardagssituationer.

Ett fotografi är i princip möjligt att reproducera hur många gånger som helst, medan en målning alltid blir unik. Hur man än försöker återge den fotografiska förlagan, så blir varje målning olika. Pigment och målarmedium har sin egen vilja och beter sig olika från stund till stund på underlaget. Målarens utgångspunkt är alltid en fortgående dialog med materian, det fysiska materialet. Målaren tar från målningens början till dess slut, ställning till varje litet penseldrag, som ändrar målningen. Minsta variation i dagrar och skuggor ger gestalterna olika miner och ansiktsuttryck.

Vad händer i upprepningen av samma motiv från målning till målning? Varje målning blir en tolkning av fotografiet och den ursprungliga situationen. Målningarna föreslår olika versioner av samma berättelse eller visar på olika sidor hos personerna. Var det så här? Eller kanske så här? Minnet förändrar, förvränger och gäckar. När jag upprepar något märker jag att det inte handlar om att göra samma sak om och om igen. När jag gör samma sak flera gånger, så händer det varje gång något nytt. I stället för monotoni och tristess uppstår hela tiden variationer och fiktioner. När jag återkommer till en och samma sak, så ser jag varje gång nya sidor av den. Varje gång jag tänker tillbaka på en händelse, framstår den i lite olika ljus. När jag förändras, förändras även mitt minne av tidigare händelser.

När jag ser på målningarna som jag ställer upp i serier vaknar personerna och miljöerna plötsligt till liv igen. Det är som en filmsnutt där personerna liksom börjar röra på sig, gestikulera, tala och ljus och skugga spelar i miljön. Solen drar än en gång över landskapet. Den fastfrusna posen övergår i rörelse. Personerna sträcker sig mot mig med sina frågor om tid och förgänglighet. Summan av bilderna, när de fogas ihop till serier, blir mycket mer än de enskilda delarna var för sig. Olika sidor av en och samma person blir synliga. Det uppstår en filmatisk effekt, som om ögonblicket ur det förflutna spelas upp om och om igen, när jag rör mig fram och tillbaka framför målningarna. Personen på bild poserar på nytt inför mig och söker sin pose. Inget är längre absolut och fast, berättelsen är i rörelse igen.

POST

Latinan sanalla post on kaksi merkitystä. Post tarkoittaa jonkin jälkeen tai jälkeen päin, mutta se voi tarkoittaa myös paikkaa tai sijaintia. Post on myös sukua sanalle posee tai poseerata – asettua näytteille. Voi ajatella että valokuva sisältää jonkin tapahtuman aikaa ja paikkaa ilmaisevan koordinaatin, se jäädyttää hetken kuvaksi. Valokuvan aika on aina post – jonkin jälkeistä aikaa.

Tutkin maalauksissani ihmisen ja ajan teemaa erilaisista näkökulmista. Viime vuosina olen käyttänyt valokuvaa maalausteni lähtökohtana ja tutkinut maalauksen ja valokuvan erilaista suhdetta aikaan ja todellisuuteen. Post näyttely jatkaa tätä tutkimusmatkaa.

Olen tällä kertaa valinnut kuvia, jotka voisivat olla mistä tahansa suomalaisperheen valokuva-albumista. Maalauksissa ajan kokemus ja valokuvallisuus ovat keskeisiä. Maalaukset ovat sijoitettavissa tiettyyn vuosikymmeneen: juuri tältä näyttivät lapsia esittävät valokuvat 1940 ja -50 luvuilla, tai tuossa kuvassa sisustus on 70-luvun tyyliä. Myös suppea väriskaala viittaa vanhoihin valokuviin. Kuvien lähtökohta ovat kameralle poseeranneet ihmiset, joista jotkut näyttäytyvät muodollisina ja virallisina, toiset taas on kuvattu arjen eri tilanteissa.

Valokuvasta on mahdollista tehdä kopioita loputtomasti kun taas maalaus on aina ainutkertainen. Vaikka yrittäisi toistaa samaa kuvaa, tulee jokaisesta maalauksesta hiukan erilainen. Väripigmentillä ja maalauksella välineenä on oma tahtonsa, joka toteutuu aina vähän eri tavoin maalattavalle pohjalle. Maalarin on aina lähdettävä vuoropuheluun käsinkosketeltavan materian kanssa. Maalauksen alusta loppuun on otettava kantaa jokaisella pienellä pensselinvedolla siihen millaiseksi kuva muodostuu. Pienetkin varjojen ja valokohtien erot ja vaihtelut muuttavat hahmojen vivahteita ja ilmeitä.

Mitä tapahtuu jos maalauksissa toistaa samaa aihetta? Silloin jokaisesta maalauksesta tulee uusi tulkinta valokuvasta ja samalla siitä tilanteesta, jossa kuva on otettu. Maalaukset ehdottavat eri versioita samasta kertomuksesta tai tuovat kertomuksen henkilöistä esiin eri puolia. Oliko tilanne tällainen vai kenties sellainen? Muisti muuttaa, vääristää ja hämää. Toistaessani jotain huomaan etten teekään samaa asiaa moneen kertaan. Kun toistan näennäisesti samaa asiaa, tapahtuu joka kerta jotain uutta. Monotonian ja tylsyyden sijaan syntyykin vaihtelua ja uusia kertomuksia. Kun palaan samaan asiaan tai aiheeseen, löydän siitä joka kerta uusia puolia. Muistellessani uudelleen jotain tapahtumaa se näyttäytyy minulle hieman eri valossa. Muuttuessani myös muistoni aiemmista tapahtumista muuttuvat.

Kun katselen maalauksiani, jotka olen asetellut vierekkäin kuvasarjoiksi, heräävät kuvien henkilöt ja tapahtumapaikat eloon. Kokemukseni on elokuvallinen, näen hahmot liikkeessä, näen heidän muuttuvat ilmeensä. Kuulen heidän puhuvan valon ja varjojen liikkuessa. Aurinko kohoaa taas maiseman ylle. Jokin pysähtynyt asento muuttuukin liikkeeksi. Henkilöt kääntyvät puoleeni kysellen ajasta ja katoavaisuudesta. Kuvien summa silloin kun ne ovat yhteydessä toisiinsa, on paljon suurempi kuin yksittäiset kuvat. Saman henkilön eri puolet tulevat näkyviksi. Elokuvallinen vaikutus syntyy siitä että menneisyyden hetket toistuvat liikkuessani maalausten edessä. Kuvan henkilö poseeraa minulle uudelleen ja etsii uutta asentoa. Mikään ei ole absoluuttista tai kiinteää, kertomus on taas liikkeessä.

Porträtt av Margareta Pietikäinen 2007 – Margareta Pietikäisen muotokuva 2007

 

porträtt

 

Porträtt av Margareta Pietikäinen / Margareta Pietikäisen muotokuva / Portrait of Margareta Pietikäinen 140 x 190 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas

Beställningsarbete för Svenska Kvinnoförbundet 2007

 

PORTRÄTT AV MARGARETA PIETIKÄINEN

En vacker vårdag sitter Margareta och jag över varsin kopp rykande kaffe i ateljén. Det tar inte länge innan den första spänningen släppt och diskussionen flyter obesvärat. Allvar blandat med skratt, igenkännande leenden, avspänt och naturligt. Kvinnor av olika generation i vårt samhälle verkar ha mycket gemensamt, mycket att dela. Medan vi pratar plockar jag fram kameran. Vi har kommit överens om att ta en serie informella snapshots, bilder i det förbiglidande nuet, medan vi fördjupar oss i uppgiftens karaktär.

Vad är egentligen ett porträtt och hur vill en kvinna anno 2007 bli avporträtterad? Kvinnofrågor och kvinnans ställning i samhället verkar vara en fruktbar grogrund för samtalet. Kvinnofrågan är kanske på sitt sätt också självskriven i och med att uppdraget ingår som en del av festligheterna kring Kvinnoförbundets 100-års jubileum. Historien är full av stora pompöst avbildade män på viktiga poster i samhället. Avbildningar i miljöer med symboler, som har verifierat deras status i samhället. Knappast några kvinnor alls. Jag tänker på porträtten i SFP:s utrymmen där vi träffades för vårt första samtal och återkallar i minnet hur den procentuella fördelningen mellan avporträtterade män och kvinnor ser ut. Ingen tvekan om saken, historien upprepar sig.

Före kamerans tid var porträttet ett sätt att för framtida generationer bevara minnet av personen, utseende och karaktär, som annars var omöjliga att reproducera. Jag kan inte låta bli att le, när jag ser målade porträtt från gångna tider, så färgade av sin tids bildideal. Det som var naturligt då i fråga om kläder och bildframställning kan te sig nästan karikatyrartat idag. Precis som dagens bilder kommer att ses med främlingens blickar och andra ögon av kommande generationer.

Också idag är det centralt vilka signaler bilden förmedlar, direkt och indirekt genom sin koppling till genren och historien. Det är självklart att porträttet inte ska bli en till formatet liten målning, som drunknar bland alla stora porträtt av män. Det skulle förmedla obetydlighet och ett förminskande av innebörden. Generellt sett ska kvinnor inte le på porträtt, då det vanligen tolkas som ett försök att behaga. Då är man inte seriös. Jag funderar på de dominerande ansiktsuttrycken under vår diskussion och frågar mig om det verkligen ska vara nödvändigt att i bild kväva leendet, det pärlande skrattet och glittret i ögonen, på bekostnad av risken att inte bli tagen på allvar?

När vi inleder arbetet ter sig möjligheterna oändliga. Vad ska miljön, stämningen och inramningen vara – professionell, fritidsbetonad eller familjär? Bildvinklar, färger, fokus – vad förmedlar de som enskilda och sammanfogade komponenter? De spridda trådarna leder oss slutligen alltid till samma punkt. Den röda tråden låter sig sakta skönjas och vi tar fasta på den: Vad är en kvinnas liv och hur ska det avbildas?

För att komma vidare i tankegångarna tyr jag mig till etymologin och får veta att ordet porträtt kommer av latinets ord, protrahere, där pro står för fram och trahere betyder att draga. Dra fram i ljuset, uppdaga. Jag går vidare till andra ord som i latinet är synonyma med ordet porträtt – imago, vultus och effingo. Ansiktsuttryck, anletsdrag, föreställning, blick, ögon, yttre utseende, efterlikna, ge uttryck åt karaktären.

Imago betyder även anbild eller anor. I förnäma romares atrium har porträtt ställts upp så att de tillsammans bildade ett familjeträd. Visserligen bestod bilderna enbart av dem, vars fäder innehaft ett viktigt ämbete. Bilderna bars i liktåg, vilket symboliserade att ättlingen hämtades av sina fäder. Ursprunget ligger med andra ord i en patriarkal tradition. Jag fascineras av tanken på porträtten, där personerna ses som ett led i generationernas växlingar, som bärare av sitt förflutna. Personer som hör hemma någonstans, i ett större sammanhang. Det finns också andra betydelser som hänvisar till döden, förgången tid och som pekar bort från levande människor av kött och blod – som vålnad, skenbild, skuggbild och de avlidnas skuggor under jorden. Imago kan också betyda spegelbild eller spegel. Vi betraktar oss själva och låter oss betraktas av andra.

En annan intressant betydelse av imago är kopplat till tid och betyder dra ut på, förhala och förlänga. Och visst är det en intressant aspekt av ett porträtt. Genom avbildningen förlänger man tiden och förhalar på sitt sätt personens död, genom bilden som överlever personen och pekar på framtiden. Mina tankar går till Roland Barthes, en fransk filosof, som kopplat samman fotografiet med döden. Han går till och med så långt att han säger att döden är fotografiets väsen. Barthes skriver, att fotografiets uppgift är dokumenterande, att verifiera att något verkligen ägt rum. Något eller någon, har vid en viss bestämd tidpunkt placerats framför kamerans lins och dokumenterats. En målning däremot, kan simulera verkligheten, utan att konstnären varit på plats och iakttagit. Enligt Barthes är måleriet och även språket, till skillnad från fotografiet, i grunden fiktiva.

Fotografiet innebär på sitt sätt att förlänga eller förhala tiden, stanna upp de undflyende bråkdelarna av sekunder, så att dokument av verkligheten sparas för framtiden. Kanske det är urvalet av bilder som framförallt står för den fiktiva sidan av fotografiet, vad vi väljer att dokumentera och när vi väljer att trycka av. Och vad vi sedan väljer ut eller kasserar och hur bilderna slutligen sammanställs.

I måleriet är tiden ännu långsammare. När jag målar, återupplivar jag stunden som varit och töjer på tidens gränser. Först utväljs bilderna under en lång tid och sedan förestår hela den räcka av tid när målningen tar form. Måleriprocessen har sitt eget förlopp och förmår aldrig exakt reproducera fotografiet. Att måla är således att ytterligare förhala tiden, som består av tiden för målningens tillblivelse, som bestäms av konstnären samt av betraktarens tid. Jag kan se samma bild om och om igen under olika skeden av mitt liv och märker att bilden förändras i och med den förändring som tiden och livet åstadkommit i mitt medvetande. Ur den fotografiska absoluta utsagan uppstår mina egna fiktioner.

Det svartvita står för det förflutna, minne och melankoli. Det svartvita distanserar från den värld som omedelbart finns omkring mig, tillgänglig för mina sinnen. Den ursprungliga händelsen är för alltid förgången och kvar blir något mycket mer abstrakt, relativt, ovisst och rörligt. Jag rör mig bort från en verklighetstrogen avbildning mot en minnets framkallning av det förflutna. Minnesrummet är annorlunda, mer diffust än den fotografiska avbildningen. Människor sammansmälter med bakgrunden, flyter in i varandra och upplöses. Rumsligheten förvrängs. Ur den gråa minnesmassan framträder konturer, dagrar och skuggor.

Vi tar snapshots, levande bilder i nuet och vardagen, medan tiden och samtalet flyter. Dags för påtår och sammanfattning av vår gemensamma resa i tiden. Efterhand antar idén om porträttet tydligare konturer. Kvinnan som en del av ett kvinnoled, sin egen historia, i de olika roller som dagens kvinna axlar. Våra förmödrars arv har format oss och det förgångna sammanblandas och glider in i hela vår personhistoria, i det liv som är nu och kommer att forma kommande generationer. Nuet är färg och sprakande liv – och genuina leenden.