Transport 2013

4. Åbo hamn
Åbo hamn 7 Turun satama / Turku harbor olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board, 61×68 cm, 2003
5. Viking line
Viking Line, 68×61 cm, olja på pannå / öljy levylle / oil on board, 2003
1. In memoriam
 In memoriam, 6 à 27 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002
 Avfärd / Lähtö /Departure 68 x 85 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2003
3. semester i spanien II
Semester i Spanien / Espanjanloma / Vacation in Spain, olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board, 61×68, 2003
2. semester i spanien I
Semester i Spanien / Espanjanloma / Vacation in Spain, olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board, 61×68, 2003
11. teckning V
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2000-2010
10. teckning IV
 Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2000-2010
8. Piirustus III
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2000-2010
7. Piirustus II
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2002
6. Piirustus I
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2002
12. Målning I
Utan titel / Nimetön / Untitled, olja på pannå / öljy levylle / oil on board, 22 x 30 cm 2006-2010
13. målning II
Utan titel / Nimetön /untitled, 22 x 30 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2006-2010
14. målning III
Utan titel / Nimetön /untitled,  30 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2006-2010

Transport

Jag har länge varit lockad av tanken att sätta ihop en utställning under titeln Transport, men inte hittat rätt utrymme, sammanhang och tidpunkt för detta. Nu har rätt tid och tillfälle äntligen kommit.

En av orsakerna till att Transport passar speciellt bra på Kakelhallen, är att jag har ställt ut här i flera omgångar sedan 1997. En del av min historia som konstnär, med alla de förändringar som sker under årens lopp, är konkret förankrad i just detta specifika utrymme. Den skapande processen som konstnären lever i, kan karakteriseras som ett ständigt transittillstånd. Det som sist och slutligen finns med på utställningen utgör bara en bråkdel av ens produktion.
Ur en stor mängd verk kan man inför en utställning sålla ut verk på olika grunder. Ibland väljer jag det, som verkar vara kärnan i produktionen av en svit under ett specifikt tema. Ibland väljer jag att bygga upp en helhet av något nytt och överraskande som har blivit till och där jag har sträckt mig över min komfortzon. Ibland väljs någon enskild speciellt lyckad serie eller så väljs ett bredare urval för att se hur sinsemellan olika verk samverkar i en meningsfull helhet.
Oberoende av hur man väljer, faller mängder av verk bort. Och jag är tvungen att för varje enskild utställning bestämma hur just den här utställningen ska se ut, av en mängd olika möjliga lösningar. Min strävan är dock alltid, att det kaos av försök och misstag, som den skapande processen ohjälpligen innebär, inte syns på utställningen. Och den här strävan delar jag med det stora flertalet av konstnärer.
En stor del av bildskaparens arbete består av det jag kallar transportsträckor. Att måla, innefattar alltid en relation mellan process och slutresultat. Det handlar både om enskilda målningar, och urval av verk till utställningar. Att måla är en cyklisk process, där element ömsom dyker upp och försvinner, för att igen återkomma i en ny och bearbetad form.
Så som utställningskulturen ser ut idag, visas ofta enhetliga helheter av verk. Tiderna av sökande och det som gallras bort för att de inte platsar i någon svit, visas nästan aldrig. Man kan lätt få en uppfattning av att konstnären skapar rätlinjiga helheter medan den sökande sidan av måleriet blir osedd. Även konsthistorikerna gör ju sitt bästa för att konstruera olika perioder i konstnärens liv.
En utställning innebär således, att en del verk från en viss tidsperiod visas, medan andra verk faller bort. De verk som är med på utställningen blir bekräftade, sedda av publiken. Även i konstnärens eget medvetande förankras utställningen som en milstolpe, ett avslutat faktum. Då faller andra verk helt orättvist i skymundan. Verken är inte sämre eller mindre värda, men de blir osynliga och osedda.
Måleriet är en räcka av konkreta beslut, där en sak leder till nästa. Under processen är allt ännu en mångfald av möjligheter och öppna dörrar. När man väl har valt ut verken för utställningen, har man gått in genom en dörr och samtidigt stängt de övriga. I mänskan finns tydligen ett behov av att skapa ordning och berättelser. Transport är en utställning om berättelser som har levt sitt liv i det osynliga och tysta.

Transport

Minua on jo kauan houkuttanut ajatus pystyttää näyttely, jonka teemana on Transport, siirtyminen, mutta tähän ei ole löytynyt sopivaa tilaa, asiayhteyttä tai ajankohtaa. Nyt vihdoin minulla on tähän tilaisuus.

Tämän näyttelyn paikaksi sopii hyvin juuri Kakelhallen, koska vuosien varrella minulla on ollut täällä jo monta näyttelyä. Taustani kuvataiteilijana, kaikki vuosien varrella kokemani muutokset, ovat lujasti sidottu juuri tähän tilaan. Taiteilijan luovaa prosessia voi kuvata eräänlaisena ainaisena siirtymisvaiheena. Loppujen lopuksi vain murto-osa taiteilijan tuotannosta on mukana näyttelyssä.

Teosten karsiminen näyttelyä varten voi tapahtua monin eri perustein. Joskus valitsen tuotannostani ne teokset, jotka vaikuttavat olevan määrätyn sarjan tai teeman ydinteoksia. Joskus rakennan kokonaisuuden töistä, jotka ovat aivan uudenlaisia ja yllättäviä, joissa olen heittäytynyt oman mukavuusalueeni ulkopuolelle. Joskus valitsen jonkin erityisen onnistuneen kuvasarjan, tai sitten valitsen laajemman valikoiman, jolloin tarkastelen kuinka nämä erilaiset teokset ovat vuorovaikutuksessa keskenään ja muodostavat kokonaisuuden.

Riippumatta siitä, millä perusteilla teoksia valitaan, suuri osa karsiutuu pois. Jokaista näyttelyä suunnitellessani, joudun päättämään minkälaiseksi juuri tämä näyttely muodostuu. Joudun valitsemaan monen eri vaihtoehdon välillä. Pyrkimykseni kuitenkin on, että yrityksistä ja erehdyksistä koostuva luovan prosessin kaaos jää näkymättömäksi. Suurimmalla osalla taiteilijoista on varmaankin tämä sama tavoite.

Mielestäni suuri osa kuvataiteilijan työtä on eräänlaista siirtymisvaihetta. Luomisprosessin ja lopputuloksen välinen suhde on aina osa maalaamista. Asiaan kuuluvat sekä yksittäiset maalaukset että eri näyttelyihin valitut eri maalauskokonaisuudet. Maalaaminen on syklinen prosessi, jossa eri ainesosat tulevat esiin, häviävät ja palaavat jälleen uudessa, työstetyssä muodossa.

Taidenäyttelyissä esitellään nykyään useimmiten yhtenäisiä teoskokonaisuuksia. Kokeiluun käytetty aika ja karsiutuneet teokset, jotka eivät sovi mihinkään kokonaisuuteen, eivät tule esille. Tästä syntyy helposti käsitys, että taiteilija luo suoraviivaisia kokonaisuuksia, ja maalaamisen kokeileva puoli jää näkymättömäksi. Myös taidehistorioitsijat luokittelevat parhaansa mukaan taiteilijan elämän eri kausiin.

Näyttelyssä on usein esillä vain osa jonkun aikakauden teoksista. Muut saman aikakauden teokset karsiutuvat pois. Näytteillä olevat teokset saavat osakseen huomiota ja tunnustusta. Myös taiteilijan omassa mielessä näyttely on virstanpylväs, tapahtunut tosiasia. Tällöin muut teokset jäävät epäoikeudenmukaisesti taustalle. Nämä teokset eivät ole huonompia tai vähemmän arvokkaita, mutta niistä tulee näkymättömiä.

Maalaus on sarja konkreettisia päätöksiä, jossa yksi asia johtaa toiseen. Prosessin aikana kaikki on vielä mahdollista ja kaikki ovet ovat avoinna. Kun taiteilja on valinnut teokset näyttelyynsä, hän on samalla astunut yhdestä ovesta sisään, ja sulkenut muut ovet. Ihmisellä on ilmeinen tarve luoda järjestystä ja kertomuksia. Transport näyttely on kertomus tarinoista, jotka ovat eläneet elämäänsä näkymättöminä ja hiljaa.

Transport

For a long time now, I have been tempted by the thought of putting together an exhibition under the title Transport, but I have not found the right space, context or time for this. But finally the time and the place is right.
One of the reasons that Kakelhallen is an especially appropriate place for the exhibition Transport, is that I have been showing paintings here on many occasions since 1997. Part of my background as an artist, with all the changes that have occurred during the years, is firmly rooted in this specific space. The creative process of the artist can be described as a constant state of transit through time. The works of art that are finally part of the exhibition only represent a fraction of your production.
From a large selection of artworks you can select pieces for an exhibition on different grounds. Sometimes I choose what seems to be the the core of my production from a suite of paintings under a specific theme. Sometimes I choose to create a collection of something new and surprising that has emerged because I have stretched myself over my comfort zone. Sometimes a particularly successful series is chosen, and occasionally you choose a broader selection to see how different pieces work together in a meaningful whole.
Regardless of how the selection is done, many works are left out. Before each exhibition I have to decide what this exhibition is going to look like. I have to choose from a lot of different possibilities. My aim is always to conceal the chaos of trial and error of the creative process. And I share that ambition with most artists.
A large part of an artist’s work consists of abidance and anticipation, of what I call a transport through time. Painting is always a connection between process and outcome. This involves individual paintings as well as selecting paintings for an exhibition. Painting is a cyclic process where elements alternately appear and disappear, to recur again in a fresh and processed form.
Today, exhibitions usually consist of homogeneous collections of art. Times are experimental and pieces that are sorted out because they do not fit into a suite, are hardly ever shown. You can easily get the impression that artists create straightforward entities, and the experimental side of painting remains unseen. Even art historians do their best to divide an artist’s life into different periods.
In an exhibition only some works from a period are shown, while others are left out. The pieces that are shown are acknowledged and seen by the audience. Even in the artist’s own mind the exhibition becomes a milestone, a fait accompli. Thus the other pieces are quite unfairly sidelined. They are not inferior or less valuable, but they remain invisible and unseen.
Painting is a series of concrete decisions, where one thing leads to another. During the process everything is still possible and all the doors are open. But when you select the works for an exhibition, you go through one door and you close the others. Evidently you have a need to bring order and create stories. Transport is an exhibition about stories that have lived their lives invisible and in silence.

Transparent 2010

transparent10

Transparent I, 7 à 27 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2010

 

 

Transparent II 61 x 150 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

Transparent III 61 x 150 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

Transparent IV 61 x 160 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

Transparent V  61 x 160 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

Transparent VI 61 x 150 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

transpweb6

Transparent VII 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

transpweb1

Transparent VIII 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

transpweb3

Transparent IX 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy levyllle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transspweb2

Transparent X 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

trasparent15

Transparent XI 61 x 46 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent13

Transparent XII 68 x 61 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent12

Transparent XIII  68 x 61 cm , olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

transparent11

Transparent XIV  27 x 22 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent14

Transparent XV 27 x 22 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

transpweb5

Transparent XVI 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent9

Transparent XVII 40 x 40 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

14. Transparent XI

Transparent XVII 27 x 22 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

8. transparent V

Transparent XIX 68 x 61 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

11. transparent VIII

Transparent XX 40 x 30 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

TRANSPARENT

Det förflutna är aldrig oåterkalleligt förbi.

Fysiken gör uppror mot rymden, tiden och tillvaron som absolut. Newtons lagar om rörelse sätter punkt för tanken om fasta positioner i rymden. Einsteins allmänna relativitetsteori definierar att tiden inte är konstant och att rymden är krökt. Kvantmekaniken och dess revolutionerande egenskap att inte förutse ett specifikt resultat, utan ett antal möjliga lösningar, har fört in ett element av oförutsebarhet i naturvetenskapen. Ljuset har inte en enda definierad egenskap, utan kan beskrivas både som vågrörelser och en ström av partiklar.

Precis som den moderna fysiken gjort tiden relativ har tiden för mina målningar blivit mer relativ. Varje målning har sin subjektiva tid och kan vara färdig i vilket ögonblick som helst. Färgen kan vara mer eller mindre bearbetad, bara några få skikt eller ett oändligt antal övermålningar och tvättningar. Den enskilda målningen och de olika serierna får gärna bära på flera olika parallella tider och rum.

När måleriet förändras, ändras även mitt förhållande till verkligheten.

Måleriet vill sitt eget, liksom livet vill sitt eget. Borta är smärtan i de ständigt försvinnande ögonblicken. Borta är den söndrande förändringsprocess, som mänskan obönhörligt är underkastad i sin vandring mot det slutgiltiga och döden. Borta är också a la prima måleriet, penseldragens och tidens horisontalitet och underkastelsen under fotografiets färger.

Ordet transparent kommer från det medeltida latinets transparentis. Ordet har en trefaldig betydelse. Genomskinlig som släpper genom ljus och genomsynlig, som man kan se igenom. En verksamhet eller bokföring kan beskrivas som transparent, d v s den kan genomskinas och döljer inte något. Jag laserar och tvättar. Pigmenten avslöjar nya, överraskande sidor när de bearbetas. Färgen har blivit självständig i förhållande till den fotografiska förlagan. Det uppstår djup och olika bildplan, överlappningar glidningar och ett mer obestämt, mångtydligt existentiellt rum. Fotografiets och måleriets tid och rum har omstrukturerats. Något nytt har kommit. Existensen har blivit transparent.

Det är inte bara mänskan och existensen som genom målningarna har blivit transparenta. Även mitt förhållande till konsthistoriens och måleriets tradition har blivit mer transparent. Mina nya målningar bär samtidigt på en referens till något mycket gammalt inom måleriet, lasurtekniken och till helt moderna reproducerbara bilder och en känsla av tryckets raster. Nu befinner jag mig plötsligt i ett nytt spektrum, där olika konsthistoriska tider och skikt på ett annat sätt andas genom de enskilda målningarna, som intertexter, glidningar och överlappningar.

När man är ung, kan man aldrig med säkerhet veta hur stor del av ens liv, som redan är levt. När man blir medelålders vet man småningom med säkerhet att åtminstone halva ens liv är levt. Hur förändrar det mig och mitt perspektiv, när en så stor del av mitt liv är redan är levt och finns bevarat i fragment, som minnen (inre) och foton (yttre dokument)? Fotoalbumet står för mänskans tid och minne. Fotoalbumet är vår egen historia, ett släktträd, där vi är del av en historisk, kulturell och mänsklig gemenskap. Vi ser tidens gång, hur vi förändras. Vi ser födelse och död. De bortgångnas anletsdrag i våra barn och barnbarn.

I måleriet gör jag det förflutna till presens. Jag väver mina egna bildvävar. Jag skapar sprickor i tiden. Jag återgår till det som varit och fyller det med närvaro och välvilja. Jag besöker platser där jag varit och omger mig med kärleken från mina nära och kära. Av den fakticitet som det förflutna bär, skapar jag ett eget inre rum. Så länge jag lever förändras mitt förflutna. Trots det levda livets verklighet är ingen betydelse förstenad och ingen stund oåterkalleligt förbi. Det som varit påverkar det som blir. Det som varit får sin betydelse av det som följer. Genom erinring och glömska ger jag näring åt tillvaron som genomlyst, skimrande, transparent. Mänskan och existensen är som evighetens speglingar. Gränsen mellan liv och död är tunn och skir, som ett andetag.

TRANSPARENT

Menneisyys ei häviä koskaan täysin.

Fysiikka kapinoi absoluuttisen tilan, ajan ja olemisen ajatusta vastaan. Newtonin liikettä koskevat lait kumoavat oletukset avaruuden kappaleiden kiinteistä positioista. Einsteinin yleinen suhteellisuusteoria määrittelee ajan käsitteen suhteelliseksi ja avaruuden kaarevaksi. Hiukkasmekaniikan oletus useista mahdollisista tuloksista yhden oiken sijaan on tuonut luonnontieteisiin vallankumouksellisen ennakoimattomuuden ulottuvuuden. Valolla ei ole vain yhtä määritelmää, vaan sitä voidaan kuvailla sekä aaltoliikkeenä että hiukkasvirtana.

Samaan tapaan kuin moderni fysiikka on tuottanut suhteellisen aikakäsityksen, on aika omissa maalauksissani muuttunut suhteellisemmaksi. Jokaisella maalauksella on subjektiivinen aikansa ja teos voi olla valmis ennakoimattomalla hetkellä. Väri saattaa olla enemmän tai vähemmän työstetty, se voi koostua vain muutamasta kerroksesta tai lukuisista päällemaalauksista ja pesuista. Yksittäinen maalaus ja eri kuvasarjat sisältävät useita rinnakkaisia aikoja ja tiloja.

Kun maalaustapani muuttuu, muuttuu myös suhteeni todellisuuteen. Maalauksella on oma tahto – samoin kuin elämällä. Jatkuvasti katoavien hetkien tuottama tuska pyyhkiytyy pois. Poissa on myös hajoittava muutosprosessi, jossa ihminen väistämättä elää matkalla kohti kuolemaa. Samalla tavoin pois pyyhkiytyy a la prima -maalaus, siveltimenvetojen ja ajan horisontaalisuus sekä alistuminen valokuvan toistamiin väreihin .

Transparent-sana on peräisin keskiajan latinan sanasta transparentis. Sen merkitys on kolminainen: valoa läpäisevä pinta sekä pinta, jonka läpi on mahdollista nähdä. Myös toimintaa tai esimerkiksi kirjanpitoa voidaan kutsua läpinäkyväksi, jos siitä on mahdollista saada kokonaiskuva, jossa mitään ei salailla. Laseeraan ja pesen. Väripigmentti paljastaa itsestään pestäessa uusia ja yllättäviä puolia. Väristä on tullut itsenäinen suhteessa valokuvan väriskaalaan. Syntyy syvyyttä ja erilaisia kuvapintoja, peittäviä kerroksia, värien liukumia sekä uusi, vaikesti määriteltävä, moniulotteinen eksistentiaalinen tila. Valokuvan ja maalauksen aika ja tila ovat järjestyneet uudeksi. Oleminen on muuttunut paljaaksi, läpinäkyväksi ja läpäiseväksi.

Maalausteni läpinäkyvyys ei ulotu ainoastaan ihmishahmoihin ja olemiseen. Myös oma suhteeni taiteen historiaan ja maalausperinteeseen on muuttunut läpinäkyvämmäksi. Uudet teokseni ja niissä käyttämäni laseeraustekniikka kantavat viitteitä maalauksen varhaisiin ilmauksiin, samalla teoksissa on viittauksia nykytaiteen reproduktioihin ja digikuvien rastereihin. Olen yhtäkkiä uudessa tilanteessa, jossa taiteen historian eri vaiheet ja kerrostumat hengittävät maalauksissa liukumina ja kerroksellisuutena..

Nuori ihminen ei tiedä kuinka suuren osan elämästään hän on elänyt. Keski-ikäisenä voi olettaa eläneensä ainakin puolet elämästään. Olen jo elänyt suuren osan elämääni ja siitä on tallella fragmentteja muistoina ja sisäisina kuvina sekä valokuvina, jotka toimivat dokumentaatioina. Miten tämä muuttaa minua ja näkökulmaani? Valokuva-albumi edustaa ihmisen aikaa ja muistoja. Albumi on omaa lähihistoriaamme, se on sukupuu, jossa olemme osa historiallista, kulttuurista ja inhimillistä yhteisöä. Näemme ajan kulumisen ja sen miten muutumme. Näemme syntymää ja kuolemaa ja poismenneiden kasvojen piirteitä lapsissa ja lastenlapsissa.

Maalatessani muutan menneisyyttä nykyisyydeksi. Kudon omat kuvakudokseni ja rikon murtumia ja halkeamia aikaan. Palaan menneisyyteen ja täytän sen läsnäololla ja hyvällä tahdolla. Käyn paikoissa, joissa olen ollut ennenkin, ja annan läheisteni rakkauden ympäröidä minua. Menneisyyden aineksista luon oman sisäisen tilani ja menneisyyteni muuttuu niin kauan kuin elän. Menneiden tapahtumien merkitys ei ole kivettynyt eikä yksikään hetki lopullisesti poissa. Ne vaikuttavat aina tuleviin tapahtumiin. Muistaminen ja unohtaminen ravitsevat elämääni nyt ja elämästäni tulee näkyvää, kimmeltävää ja läpinäkyvää. Ihminen ja oleminen ovat ikuisuuden heijastumia. Raja elämän ja kuoleman välillä on ohut ja hauras kuin henkäys.

Käännös Mervi Appel

Post 2008

kutsari

Post I, 3 à 61 x 46 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 3

Post II, 3 à 61 x 46 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

 

post 4

Post III, 3 à 61 x 46 cm, olja  på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

ego dormio

Post IV, 5 à 27 x 22 cm V olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 5

Post VI, 4 à 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post-2

Post V 3 à 61 x 54 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 6

Post VI  61 x 54 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

 

post 7 detalj

Post VII  61 x 46 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 9 detalj1

Post VIII  27 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 9 detalj 3

Post IX  27 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 9 detalj 2

Post X  27 x 2 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

 

post 8 detalj1

Post XI  32 x 27 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

 

post 8 detalj2

Post XII  32 x 27 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2008

POST

Ordet post kommer från latinet och har en dubbel betydelse. Post betyder efter eller efteråt, men ordet kan också betyda plats eller ställning. Post är även besläktat med ordet pose, posera, d v s ställning, inta en ställning. Man kan tänka sig att ett fotografi innebär en koordinat som anger tid och plats för ett skeende, ett ögonblick i tillvaron som frusits fast på bild. Fotografiets tid är alltid ”post”, d v s efter händelsen.

I mitt måleri undersöker jag temat tiden och människan ur olika aspekter. Under de senaste åren har jag använt fotografier som utgångspunkt för måleriet och studerat skillnaden mellan måleriets och fotografiets förhållande till tid och den yttre verkligheten. Utställningen Post fortsätter denna upptäcktsfärd.

Den här gången har jag valt bilder, som kunde vara tagna ur vilket finskt familjealbum som helst. Det finns en kännspak tidsupplevelse och fotografikänsla i målningarna. Det är lätt att orientera sig och identifiera ungefär på vilket årtionde vi rör oss – ja, så här såg bilder av barn ut på 40- och 50-talet, eller här är 70-talets tidstypiska mönster. Även den avskalade paletten associerar till gamla fotografier. Utgångspunkten för bilderna är personer som poserar för kameran, en del mer formellt uppställda, andra i informella vardagssituationer.

Ett fotografi är i princip möjligt att reproducera hur många gånger som helst, medan en målning alltid blir unik. Hur man än försöker återge den fotografiska förlagan, så blir varje målning olika. Pigment och målarmedium har sin egen vilja och beter sig olika från stund till stund på underlaget. Målarens utgångspunkt är alltid en fortgående dialog med materian, det fysiska materialet. Målaren tar från målningens början till dess slut, ställning till varje litet penseldrag, som ändrar målningen. Minsta variation i dagrar och skuggor ger gestalterna olika miner och ansiktsuttryck.

Vad händer i upprepningen av samma motiv från målning till målning? Varje målning blir en tolkning av fotografiet och den ursprungliga situationen. Målningarna föreslår olika versioner av samma berättelse eller visar på olika sidor hos personerna. Var det så här? Eller kanske så här? Minnet förändrar, förvränger och gäckar. När jag upprepar något märker jag att det inte handlar om att göra samma sak om och om igen. När jag gör samma sak flera gånger, så händer det varje gång något nytt. I stället för monotoni och tristess uppstår hela tiden variationer och fiktioner. När jag återkommer till en och samma sak, så ser jag varje gång nya sidor av den. Varje gång jag tänker tillbaka på en händelse, framstår den i lite olika ljus. När jag förändras, förändras även mitt minne av tidigare händelser.

När jag ser på målningarna som jag ställer upp i serier vaknar personerna och miljöerna plötsligt till liv igen. Det är som en filmsnutt där personerna liksom börjar röra på sig, gestikulera, tala och ljus och skugga spelar i miljön. Solen drar än en gång över landskapet. Den fastfrusna posen övergår i rörelse. Personerna sträcker sig mot mig med sina frågor om tid och förgänglighet. Summan av bilderna, när de fogas ihop till serier, blir mycket mer än de enskilda delarna var för sig. Olika sidor av en och samma person blir synliga. Det uppstår en filmatisk effekt, som om ögonblicket ur det förflutna spelas upp om och om igen, när jag rör mig fram och tillbaka framför målningarna. Personen på bild poserar på nytt inför mig och söker sin pose. Inget är längre absolut och fast, berättelsen är i rörelse igen.

POST

Latinan sanalla post on kaksi merkitystä. Post tarkoittaa jonkin jälkeen tai jälkeen päin, mutta se voi tarkoittaa myös paikkaa tai sijaintia. Post on myös sukua sanalle posee tai poseerata – asettua näytteille. Voi ajatella että valokuva sisältää jonkin tapahtuman aikaa ja paikkaa ilmaisevan koordinaatin, se jäädyttää hetken kuvaksi. Valokuvan aika on aina post – jonkin jälkeistä aikaa.

Tutkin maalauksissani ihmisen ja ajan teemaa erilaisista näkökulmista. Viime vuosina olen käyttänyt valokuvaa maalausteni lähtökohtana ja tutkinut maalauksen ja valokuvan erilaista suhdetta aikaan ja todellisuuteen. Post näyttely jatkaa tätä tutkimusmatkaa.

Olen tällä kertaa valinnut kuvia, jotka voisivat olla mistä tahansa suomalaisperheen valokuva-albumista. Maalauksissa ajan kokemus ja valokuvallisuus ovat keskeisiä. Maalaukset ovat sijoitettavissa tiettyyn vuosikymmeneen: juuri tältä näyttivät lapsia esittävät valokuvat 1940 ja -50 luvuilla, tai tuossa kuvassa sisustus on 70-luvun tyyliä. Myös suppea väriskaala viittaa vanhoihin valokuviin. Kuvien lähtökohta ovat kameralle poseeranneet ihmiset, joista jotkut näyttäytyvät muodollisina ja virallisina, toiset taas on kuvattu arjen eri tilanteissa.

Valokuvasta on mahdollista tehdä kopioita loputtomasti kun taas maalaus on aina ainutkertainen. Vaikka yrittäisi toistaa samaa kuvaa, tulee jokaisesta maalauksesta hiukan erilainen. Väripigmentillä ja maalauksella välineenä on oma tahtonsa, joka toteutuu aina vähän eri tavoin maalattavalle pohjalle. Maalarin on aina lähdettävä vuoropuheluun käsinkosketeltavan materian kanssa. Maalauksen alusta loppuun on otettava kantaa jokaisella pienellä pensselinvedolla siihen millaiseksi kuva muodostuu. Pienetkin varjojen ja valokohtien erot ja vaihtelut muuttavat hahmojen vivahteita ja ilmeitä.

Mitä tapahtuu jos maalauksissa toistaa samaa aihetta? Silloin jokaisesta maalauksesta tulee uusi tulkinta valokuvasta ja samalla siitä tilanteesta, jossa kuva on otettu. Maalaukset ehdottavat eri versioita samasta kertomuksesta tai tuovat kertomuksen henkilöistä esiin eri puolia. Oliko tilanne tällainen vai kenties sellainen? Muisti muuttaa, vääristää ja hämää. Toistaessani jotain huomaan etten teekään samaa asiaa moneen kertaan. Kun toistan näennäisesti samaa asiaa, tapahtuu joka kerta jotain uutta. Monotonian ja tylsyyden sijaan syntyykin vaihtelua ja uusia kertomuksia. Kun palaan samaan asiaan tai aiheeseen, löydän siitä joka kerta uusia puolia. Muistellessani uudelleen jotain tapahtumaa se näyttäytyy minulle hieman eri valossa. Muuttuessani myös muistoni aiemmista tapahtumista muuttuvat.

Kun katselen maalauksiani, jotka olen asetellut vierekkäin kuvasarjoiksi, heräävät kuvien henkilöt ja tapahtumapaikat eloon. Kokemukseni on elokuvallinen, näen hahmot liikkeessä, näen heidän muuttuvat ilmeensä. Kuulen heidän puhuvan valon ja varjojen liikkuessa. Aurinko kohoaa taas maiseman ylle. Jokin pysähtynyt asento muuttuukin liikkeeksi. Henkilöt kääntyvät puoleeni kysellen ajasta ja katoavaisuudesta. Kuvien summa silloin kun ne ovat yhteydessä toisiinsa, on paljon suurempi kuin yksittäiset kuvat. Saman henkilön eri puolet tulevat näkyviksi. Elokuvallinen vaikutus syntyy siitä että menneisyyden hetket toistuvat liikkuessani maalausten edessä. Kuvan henkilö poseeraa minulle uudelleen ja etsii uutta asentoa. Mikään ei ole absoluuttista tai kiinteää, kertomus on taas liikkeessä.

Porträtt av Margareta Pietikäinen 2007 – Margareta Pietikäisen muotokuva 2007

 

porträtt

 

Porträtt av Margareta Pietikäinen / Margareta Pietikäisen muotokuva / Portrait of Margareta Pietikäinen 140 x 190 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas

Beställningsarbete för Svenska Kvinnoförbundet 2007

 

PORTRÄTT AV MARGARETA PIETIKÄINEN

En vacker vårdag sitter Margareta och jag över varsin kopp rykande kaffe i ateljén. Det tar inte länge innan den första spänningen släppt och diskussionen flyter obesvärat. Allvar blandat med skratt, igenkännande leenden, avspänt och naturligt. Kvinnor av olika generation i vårt samhälle verkar ha mycket gemensamt, mycket att dela. Medan vi pratar plockar jag fram kameran. Vi har kommit överens om att ta en serie informella snapshots, bilder i det förbiglidande nuet, medan vi fördjupar oss i uppgiftens karaktär.

Vad är egentligen ett porträtt och hur vill en kvinna anno 2007 bli avporträtterad? Kvinnofrågor och kvinnans ställning i samhället verkar vara en fruktbar grogrund för samtalet. Kvinnofrågan är kanske på sitt sätt också självskriven i och med att uppdraget ingår som en del av festligheterna kring Kvinnoförbundets 100-års jubileum. Historien är full av stora pompöst avbildade män på viktiga poster i samhället. Avbildningar i miljöer med symboler, som har verifierat deras status i samhället. Knappast några kvinnor alls. Jag tänker på porträtten i SFP:s utrymmen där vi träffades för vårt första samtal och återkallar i minnet hur den procentuella fördelningen mellan avporträtterade män och kvinnor ser ut. Ingen tvekan om saken, historien upprepar sig.

Före kamerans tid var porträttet ett sätt att för framtida generationer bevara minnet av personen, utseende och karaktär, som annars var omöjliga att reproducera. Jag kan inte låta bli att le, när jag ser målade porträtt från gångna tider, så färgade av sin tids bildideal. Det som var naturligt då i fråga om kläder och bildframställning kan te sig nästan karikatyrartat idag. Precis som dagens bilder kommer att ses med främlingens blickar och andra ögon av kommande generationer.

Också idag är det centralt vilka signaler bilden förmedlar, direkt och indirekt genom sin koppling till genren och historien. Det är självklart att porträttet inte ska bli en till formatet liten målning, som drunknar bland alla stora porträtt av män. Det skulle förmedla obetydlighet och ett förminskande av innebörden. Generellt sett ska kvinnor inte le på porträtt, då det vanligen tolkas som ett försök att behaga. Då är man inte seriös. Jag funderar på de dominerande ansiktsuttrycken under vår diskussion och frågar mig om det verkligen ska vara nödvändigt att i bild kväva leendet, det pärlande skrattet och glittret i ögonen, på bekostnad av risken att inte bli tagen på allvar?

När vi inleder arbetet ter sig möjligheterna oändliga. Vad ska miljön, stämningen och inramningen vara – professionell, fritidsbetonad eller familjär? Bildvinklar, färger, fokus – vad förmedlar de som enskilda och sammanfogade komponenter? De spridda trådarna leder oss slutligen alltid till samma punkt. Den röda tråden låter sig sakta skönjas och vi tar fasta på den: Vad är en kvinnas liv och hur ska det avbildas?

För att komma vidare i tankegångarna tyr jag mig till etymologin och får veta att ordet porträtt kommer av latinets ord, protrahere, där pro står för fram och trahere betyder att draga. Dra fram i ljuset, uppdaga. Jag går vidare till andra ord som i latinet är synonyma med ordet porträtt – imago, vultus och effingo. Ansiktsuttryck, anletsdrag, föreställning, blick, ögon, yttre utseende, efterlikna, ge uttryck åt karaktären.

Imago betyder även anbild eller anor. I förnäma romares atrium har porträtt ställts upp så att de tillsammans bildade ett familjeträd. Visserligen bestod bilderna enbart av dem, vars fäder innehaft ett viktigt ämbete. Bilderna bars i liktåg, vilket symboliserade att ättlingen hämtades av sina fäder. Ursprunget ligger med andra ord i en patriarkal tradition. Jag fascineras av tanken på porträtten, där personerna ses som ett led i generationernas växlingar, som bärare av sitt förflutna. Personer som hör hemma någonstans, i ett större sammanhang. Det finns också andra betydelser som hänvisar till döden, förgången tid och som pekar bort från levande människor av kött och blod – som vålnad, skenbild, skuggbild och de avlidnas skuggor under jorden. Imago kan också betyda spegelbild eller spegel. Vi betraktar oss själva och låter oss betraktas av andra.

En annan intressant betydelse av imago är kopplat till tid och betyder dra ut på, förhala och förlänga. Och visst är det en intressant aspekt av ett porträtt. Genom avbildningen förlänger man tiden och förhalar på sitt sätt personens död, genom bilden som överlever personen och pekar på framtiden. Mina tankar går till Roland Barthes, en fransk filosof, som kopplat samman fotografiet med döden. Han går till och med så långt att han säger att döden är fotografiets väsen. Barthes skriver, att fotografiets uppgift är dokumenterande, att verifiera att något verkligen ägt rum. Något eller någon, har vid en viss bestämd tidpunkt placerats framför kamerans lins och dokumenterats. En målning däremot, kan simulera verkligheten, utan att konstnären varit på plats och iakttagit. Enligt Barthes är måleriet och även språket, till skillnad från fotografiet, i grunden fiktiva.

Fotografiet innebär på sitt sätt att förlänga eller förhala tiden, stanna upp de undflyende bråkdelarna av sekunder, så att dokument av verkligheten sparas för framtiden. Kanske det är urvalet av bilder som framförallt står för den fiktiva sidan av fotografiet, vad vi väljer att dokumentera och när vi väljer att trycka av. Och vad vi sedan väljer ut eller kasserar och hur bilderna slutligen sammanställs.

I måleriet är tiden ännu långsammare. När jag målar, återupplivar jag stunden som varit och töjer på tidens gränser. Först utväljs bilderna under en lång tid och sedan förestår hela den räcka av tid när målningen tar form. Måleriprocessen har sitt eget förlopp och förmår aldrig exakt reproducera fotografiet. Att måla är således att ytterligare förhala tiden, som består av tiden för målningens tillblivelse, som bestäms av konstnären samt av betraktarens tid. Jag kan se samma bild om och om igen under olika skeden av mitt liv och märker att bilden förändras i och med den förändring som tiden och livet åstadkommit i mitt medvetande. Ur den fotografiska absoluta utsagan uppstår mina egna fiktioner.

Det svartvita står för det förflutna, minne och melankoli. Det svartvita distanserar från den värld som omedelbart finns omkring mig, tillgänglig för mina sinnen. Den ursprungliga händelsen är för alltid förgången och kvar blir något mycket mer abstrakt, relativt, ovisst och rörligt. Jag rör mig bort från en verklighetstrogen avbildning mot en minnets framkallning av det förflutna. Minnesrummet är annorlunda, mer diffust än den fotografiska avbildningen. Människor sammansmälter med bakgrunden, flyter in i varandra och upplöses. Rumsligheten förvrängs. Ur den gråa minnesmassan framträder konturer, dagrar och skuggor.

Vi tar snapshots, levande bilder i nuet och vardagen, medan tiden och samtalet flyter. Dags för påtår och sammanfattning av vår gemensamma resa i tiden. Efterhand antar idén om porträttet tydligare konturer. Kvinnan som en del av ett kvinnoled, sin egen historia, i de olika roller som dagens kvinna axlar. Våra förmödrars arv har format oss och det förgångna sammanblandas och glider in i hela vår personhistoria, i det liv som är nu och kommer att forma kommande generationer. Nuet är färg och sprakande liv – och genuina leenden.

Självporträtt på resa – Omakuva matkalla 2006

omakuva matkalla 2

Självporträtt på resa I / Omakuva matkalla I / Selfportrait moving I, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006

 

omakuva matkalla 1

Självporträtt på resa II / Omakuva matkalla II / Selfportrait moving II, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006

 

omakuva matkalla 3

Självporträtt på resa III / Omakuva matkalla III / Selfportrait moving III, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006

 

Självporträtt på resa IV / Omakuva matkalla VI / Selfportrait moving IV, 4 à 22 x 25 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas  2006

 

självporträtt på resa 5

Självporträtt på resa V/ Omakuva matkalla V / Selfportrait moving V, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006

 

självporträtt på resa 6

Självporträtt på resa VI / Omakuva matkalla VI / Selfportrait moving VI, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006

 

 

omakuva yksityiskohta 3

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

lomakuva yksityiskohta 2

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

 

omakuva yksityiskohta 4

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

omakuva yksityiskohta

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

självporträtt på resa detalj2

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

självporträtt på resa detalj1

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

SJÄLVPORTRÄTT PÅ RESA

Motorernas dundrande är öronbedövande. Skakningarna och den kraftiga rörelsen ilar i maggropen och slungar mig bakåt i sätet. Uppåt, uppåt genom de gråa molnmassorna. Småningom planar rörelsen ut och jag nås av det kännspaka pysande ljudet, när startenergin avtar. Trycket i öronen gör att alla ljud ter sig som i en undervattensvärld. Det plötsligt bländande ljuset och den isande skira rymden tränger in i planet, när vi når över molnkanten. En underlig känsla av vakuum och tyngdlöshet drabbar mig. Planets ständiga rörelse skapar intrycket av att jag egentligen inte befinner mig någonstans alls, utan allt är ett provisorium. Sinnebilden för ett transfertillstånd.

Mina målningar behandlar och varierar temat tiden och människan. Under de senaste årens lopp har jag förverkligat olika helheter, som undersöker temat. Självporträtt på resa är ett led i denna upptäcktsfärd.

Utgångspunkten för bilderna är fotografier tagna med digital kamera. Tiden finns implicit i kamerans och fotografiets väsen. Bilderna är tagna under resor, i flygplan, på flygfält, färjor, i bilar. Miljöerna anknyter till resan. En del av bilderna är tagna i blindo. Jag har bara knäppt bilder av mig själv med kameran, utan att veta exakt vad som fastnar på bilden. Största delen av bilderna är tagna så att jag vänt kamerans lilla display mot mig själv. Jag iakttar således mig själv på en skärm via kameran medan jag fotograferar. Jag är samtidigt iakttagare, subjekt och iakttagen, objekt.

Bilderna där jag betraktar mig själv på kamerans display väcker frågor. Hur uppenbarar jag mig på fotografierna i dessa konkreta stunder av rörelse och resa? Vad avslöjar bilderna? Förmedlar de upplevelsen av rörelse i tid och rum och på vilket sätt? Jag studerar blicken. Hur ser jag mig själv i detta resande ögonblick? Den digitala tekniken gör det möjligt att ta omfattande bildserier, flera bilder i följd, på ett helt annat sätt än den traditionella kameran. Tekniken ger mig också den unika möjligheten att omedelbart när bilden är tagen betrakta den. Jag ser mig själv på bild med endast någon sekunds fördröjning. Tidsförhållandet präglas av omedelbarhet.

Digitaltekniken förändrar också hur jag i efterskott ser de tagna bilderna. När jag senare bläddrar igenom bildmaterialet jag samlat i kameran frapperas jag av den filmatiska och performativa effekt som uppstår när flera bilder i samma miljö och med små variationer från sekund till sekund dokumenterats. Berättelsen och tiden löper framåt, men inte i ett bildflöde som motsvarar filmens bildflöde, utan med en känsla av samtidig kontinuitet och avbrott. Jag fryser och stannar upp enskilda ögonblick, samtidigt som bilderna framstår som ett slags performativa sekvenser, där jag iakttar mig själv i resande stund. Jag är under lupp. Jag granskar mig själv.

Jag fångar mig själv på bild, för att gripa tag om något väsentlig, avslöja något essentiellt om tillståndet av obeständighet. Senare granskar jag bildmaterialet om och om igen. Nu är tiden en annan, långsam och begrundande tid. Jag fördröjer, stannar upp och förlänger tiden, först genom ett återkommande betraktande av bilderna och sedan genom omsorgsfullt genomtänkta urvalsprocesser för vilka fotografier jag ska framkalla.

När jag senare i måleriets annorlunda tidsspektrum och genom ett annat material studerar fotografierna, framstår jag i självporträtten på axeln synlighet-utplåning. Precis som den mentala process som äger rum i samband med förflyttning och resor. Jag tappar delvis mig själv ur sikte, då jag släpper taget om min vardag och rör mig mot det okända. Ljuset som äter sig in i bilderna och utplånar eller förvränger mina anletsdrag speglar upplevelsen av att förlora en del av sig själv i rörelsen mot det okända. Förvisso finns denna rörelse mot det okända ständigt närvarande i vardagen, men under resan, när jag konkret lämnar något bakom mig och också fysiskt förflyttar mig i rummet blir dessa frågeställningar mer angelägna och aktuella. De sekventiella självporträtten på resa blir en metafor för förändringen och hur den rubbar mina cirklar, ifrågasätter min identitet.

OMAKUVA MATKALLA

Moottoreiden jyly takoo korviani. Lentokoneen äkkinäiset ravistukset ja heilahdukset tuntuvat vatsanpohjassa ja paiskaavat minut istuimen selkänojaa vasten. Yhä ylemmäs läpi harmaiden pilvimassojen. Vähän ajan päästä liike tasaantuu ja kuulen moottoreiden tyypillisen suhinan heti kiihdytyksen loputtua. Paineen takia kuulen kaiken kuin olisin veden alla. Silmäni häikäistyvät yhtäkkiä valosta, avaruuden jäinen kirkkaus tunkeutuu koneeseen kun pilvipeite on läpäisty. Olen oudossa tyhjyyden ja painottomuuden tilassa. Koneen jatkuva liike saa aikaan vaikutelman siitä, etten oikeastaan ole läsnä missään, kaikki on väliaikaista. Mielikuva siirtymätilasta.

Maalaukseni käsittelevät ja muuntelevat ajan ja ihmisen teemoja. Viime vuosina olen toteuttanut useita, näitä teemoja käsitteleviä teoskokonaisuuksia. ”Omakuva matkalla” on osa tätä löytöretkeilyä.

Kuvieni lähtökohtana ovat digikameralla otetut valokuvat. Ajan käsite on jo aina implisiittisesti läsnä kameran ja valokuvan olemuksessa. Kuvat on otettu matkoilla, lentokoneissa, lentokentillä, laivoilla, autoissa. Kuvatut ympäristöt ovat yhteydessä matkustamiseen. Osa kuvista on otettu täysin sattumanvaraisesti: olen vain napsinut omakuvia tietämättä varmasti mitä kuvaan tallentuu. Suurimman osan kuvista olen ottanut suuntaamalla kameran näytön itseeni. Kuvatessani näen itseni kameran näytössä, olen samanaikaisesti katsojasubjekti ja katsottava objekti.

Kuvat, joissa katson itseäni kameran näytöllä herättävät kysymyksiä. Millaisena ilmenen valokuvissa näissä konkreettisissa, mutta lyhyissä liikkeen ja matkustamisen hetkissä? Mitä kuvat paljastavat? Välittävätkö ne kokemukseni liikkeestä ajassa ja tilassa, ja jos niin miten? Tutkin katsetta. Millaisena ja miten näen itseni näinä matkustuksen hetkinä? Digitekniikka mahdollistaa pitkien kuvasarjojen ottamisen, usean peräkkäisen kuvan tallentamisen aivan uudella tavalla perinteiseen kameraan verrattuna. Tekniikan ansiosta voin myös heti katsoa ottamiani kuvia vain muutaman sekunnin viiveellä kuvanottohetkestä. Aikasuhde on miltei välitön.

Digitekniikka muuttaa myös tapaani nähdä ottamani kuvat. Kun jälkeen päin käyn läpi kuvaamani materiaalin yllätyn siitä elokuvallisuuden ja performatiivisuuden vaikutelmasta, joka syntyy kun otokset ovat dokumentointeja sekuntti sekunnilta miltei samasta tilanteesta. Kertomus ja aika etenevät, eivät kuitenkaan elokuvallisesti vaan katkojen ja jatkuvuuden dynamiikkana. Jäädytän paikoilleen yksittäisiä hetkiä, jolloin kuvat esittäytyvät performatiivisina otoksina, joissa katselen itseäni matkalla. Olen tarkasteltavana. Tutkin itseäni.

Tallennan itseni kuviin tarttuakseni johonkin olennaiseen, paljastaakseni jotain ilmeistä muutoksen tilasta. Käyn läpi kuvamateriaalin yhä uudestaan. Aika on nyt toinen, hidas ja pohtiva. Viivyn, pysähdyn ja jatkan aikaa, ensin palaamalla yhä uudestaan kuvien ääreen ja sitten pitkän harkinnan jälkeen valitsemalla varsinaiset tulostettavat kuvat.

Kun sitten myöhemmin maalaamisen toisenlaisessa aikatilassa ja toisen välineen kautta tutkin valokuvia, liikun omakuvissa näkymisen ja katoamisen välisellä akselilla. Samoin kuin siinä mielen prosessissa, jonka saa aikaan liikkeelle lähtö ja matkustaminen. Kadotan osittain itseni näkyvistä, kun päästän irti arjesta ja liikun kohti tuntematonta. Kuviin syöpyvä valo häivyttää tai vääristää piirteeni ja heijastaa siten itsensä menettämisen tunnetta liikkeessä kohti tuntematonta. Liike kohti tuntematonta on aina mukana myös arjessa, mutta kun matkustaessani jätän konkreettisesti jonkin taakseni ja liikun jonnekin tilassa, muuttuu kokemus paljon voimakkaammaksi ja konkreettisemmaksi. Otokselliset omakuvat matkalta muuttuvat muutoksen sekä sen aiheuttamien järkytysten ja identiteettini kyseenalaistamisen metaforaksi.

Käännös Mervi Appel

Motus 2006

motus I 140x280 cm

Motus I, 140 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

motus IV 140x280 cm

Motus IV, 140 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

motus II 140x280 cm

Motus II, 140 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

motus VI 140x280 cm

Motus VI, 140 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

 

motus V 140x280 cm

Motus V, 140 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

 

kaksinkertainen I 170x280 cm

Dubbel / Kaksinkertainen / Twofold 170 x 280 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

siirtymä III 170x280 cm

Förskjutning III / Siirtymä III / Change of viewpoint III, 70 x 280 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

Valoa 170x280 cm

 

Ljus / Valoa / Light 170 x 280 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

ikkuna 170x250 cm

Fönster / Ikkuna / Window 170 x 250 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

motus III 170x250 cm

Motus III170 x 250 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

heijastus 170x250 cm

Spegling / Heijastus / Reflection 170 x 250 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

usvat 170x250 cm

Dimma / Usva / Fog170 x 250 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

omakuva maisemassa I 170x200 cm

Självporträtt i landskap II/ Omakuva maisemassa I / Selfportrait in landscape I, olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

liikkeessä III 140x160 cm

I rörelse III / Liikkeessä III / Moving III, 140 x 160 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

maisema maisemassa II 140x160 cm

Landskap i landskap II / Maisema maisemassa II / Landscape in landscape II 140 x 160 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

maisema maisemassa III 170x200 cm

Landskap i landskap III / Maisema maisemassa III / Landscape in landscape III 170 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

Siirtymä II 130x190 cm

Förskjutning II / Siirtymä II / Change of viewpoint II, 130 x 190 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

kaksinkertainen II 130x190 cm

Dubbel II / Kaksinkertainen / Twofold II, 130 x 190 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

siirtymä I 130x190 cm

Förskjutning I / Siirtymä I / Change of viewpoint I, 130 x 190 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

omakuva maisemassa II 100x200 cm

Självporträtt i landskap II / Omakuva maisemassa II / Selfportrait in landscape IIolja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

maisema maisemassa I 130x190 cm

Landskap i landskap I / Maisema maisemassa I / Landscape in landscape I 130 x 190 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

liikkeessä I 80x120 cm

I rörelse I / Liikkeessä I/ MovingI, 80 x 120 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

polttopiste I  60x80 cm

Brännpunkt I / Polttopiste I, Focus I, 60 x 80 cmolja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006 

 

polttopiste II  60x80 cm

Brännpunkt II / Polttopiste II, Focus II, 60 x 80 cmolja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006 

 

MOTUS

Motus är latinets ord för rörelse. Motus är besläktat med ordet motor, som anger drivkraft, något som för mig vidare i tid och rum. Mitt tempo anger hur världen gestaltar sig för mig. Jag kan ta mig fram släntrande eller snabbt med fortskaffningsmedel. Jag har gott om tid att se och gestalta det som ligger längst borta. Det förändras relativt långsamt. Det jag ser i sidled, som är närmast mig i rummet, är det mest flyktiga och svåra att få syn på. Blicken i sidled söndrar och raderar ut landskapet, tills allt flimrar förbi som ett abstrakt föränderligt färgfält. Jag tappar greppet om materia och förbiglidande ting. Jag vänder mig om än en gång eller kastar en förstulen blick i backspegeln. Kanske en annan synvinkel förmår skapa en klarare gestalt.

Hur ter sig värld, tid, kropp och medvetande i rörelse? I stunden av omedelbarhet och närvaro, sammantvinnas flera olika perspektiv. Blicken är mångfaldig. Parallella vyer som öppnar sig. Jag är själv i rörelse och omsluten av en värld som rör sig och förändras. Minnenas landskap blandas samman med de nu passerande vyerna. Jag åker genom bekanta landskap som ändå varje gång är nya. Färgsättningen växlar. Årstiderna avlöser varandra. Varje höst är olik den andra. Vinden skapar rörelse, riktning eller stiltje. Molnen kommer och går. Då är jag i nuet, drabbad av den snabba förändringens tillstånd. I ett annat perspektiv förändras landskapet osynligt och långsamt. Barndomens träd har sträckt på sig och vuxit, sakta och oskönjbart för ögat. Gles, kortväxt sly har förvandlats till tät ungskog, som ingen ännu gallrat. Gamla skogar har kalhuggits och kvar finns bara fröträden som ska föda skogen till nytt liv. Bara om jag sträcker mig långt bakåt i minnena, då jag var en annan, avslöjar sig förändringen.

Under färden rör jag mig i olika tidsspektra, snabba och långsamma. I den snabba tidens, det omedelbaras och närvarandets värld dokumenterar kameran tiden som ständigt försvinner bakom tidshorisonten. Fotona bär ansatser till rörelse, hur jag än försöker fokusera och skärpa. Inget är stilla. Bilderna slits sönder i övergången från nu till nu. I den långsamma begrundande tidens värld, måleriets värld, ser jag på fotona där presens blivit imperfekt. Allt bär parallellt på framtid, förmultnelse och död

Avstånd framåt och bakåt i rummet gör världen synlig, medan frånvaro av distans gör den ogripbar. Också tidsmässigt är det som befinner sig närmast mig svårast att se, att bedöma och veta något om. Händelserna har ännu inte placerat sig i ett större sammanhang, i min existens, fått en tolkning och ett förhållande till den jag varit. Jag vet inte ännu vilka implikationer de kommer att få för mitt fortsatta liv. Bara framtiden kommer att ange vad som stannar kvar i medvetandet och vad som förlorar sig i betydelselöshet och glömska.

Jag är inskriven i landskapet och landskapet i mig. Självporträtten speglar min och landskapets inbördes förbundenhet, mina frågor till mig själv och hur vi finns till i varandra, jag i landskapet och landskapet i mig. Jag befinner mig alltid konkret och kroppsligt någonstans i min yttre fysiska verklighet, som är och blir en konstituerande del av min person, en del av mig. De landskap i min närmiljö, som jag i vardagen kontinuerligt har runtom mig och lever i blir min hemmavaro. Erövringen av nya landskap föder känslor av främlingskap, innan jag upprepat mina rörelser genom det och gjort mig förtrogen med det. Omgivningen får struktur, liksom det okända i mig börjar ta form. Landskapet speglar mig och mina känslor och tankar just nu. När jag är tillfreds, skimrar landskapet och svarar mig. När jag är modstulen och i förändring, upplever jag landskapet med ett stråk av osäkerhet, otrygghet angående min plats i världen och världens beskaffenhet överlag. Landskapet blir en projektionsyta och min spegel, mitt flyktiga självporträtt i rörelsen genom tid och rum.

MOTUS

Motus on latinaa ja ilmaisee liikettä. Motus on sukua sanalle moottori, joka merkitsee liikevoimaa, jotakin joka saa minut liikkumaan ajassa ja tilassa. Nopeuteni määrittelee sen millaisena maailma ilmenee minulle. Voin liikkua maleksien tai nopeilla liikennevälineillä. Minulla on runsaasti aikaa katsella ja hahmottaa sitä, mikä on kulloinkin kauimpana itsestäni. Näkymä muuttuu vain hitaasti silmieni edessä. Näkökenttäni sivustoille, hyvin lähelle sijoittuvat hahmot, ovat vaikeimmin havaittavissa. Sivusuuntaan kohdennettu katse hajoittaa ja häivyttää maiseman, joka muuttuu abstraktiksi, liikehtiväksi värikentäksi. Kadotan kosketuksen materiaan ja ohiliukuviin esineisiin. Käännyn vielä kerran tai vilkaisen peruutuspeiliä. Ehkä uusi näkökulma saa aikaan tarkemman kokonaiskuvan.

Miten maailma, aika, keho ja tietoisuus ilmenevät liikkeessä? Välittömyyden ja läsnäolon hetkessä yhtyy monta näkökulmaa. Katse on monitasoinen, ja useita näkymiä avautuu samanaikaisesti. Olen itse liikkeessä, maailma ympärilläni muuttuu jatkuvasti. Muistojeni maisema sulautuu tämänhetkisiin ohikiitäviin näkymiin. Matkustan tuttujen maisemien halki, jotka joka kerta näyttävät uusilta. Värit vaihtuvat, vuodenajat seuraavat toisiaan, jokainen syksy on erilainen. Tuuli liikuttaa, antaa suunnan tai vain pysäyttää. Pilvet vaeltavat päämäärättömästi. Juuri silloin olen läsnä tässä hetkessä ja samalla tietoinen kaiken muuttumisesta. Toisesta näkökulmasta maisema muuttuu miltei huomaamatta ja hyvin hitaasti. Lapsuuteni puut ovat kasvaneet pitkiksi hitaasti ja huomaamatta. Harva ja hento vesakko on muuttunut tiheäksi metsiköksi, jota kukaan ei ehtinyt harventaa. Vanhat metsät on avohakattu, jäljelle on jätetty ainoastaan muutama siemenpuu kasvattamaan uutta metsää. Muutos on ilmeinen ainoastaan, jos muistelen todella kaukaisia asioita, aikaa jolloin olin toinen.

Matkatessani liikun erilaisilla ajanjaksoilla, lyhyt- ja pitkäkestoisilla. Nopeat ajanjaksot ovat välittömän ja läsnäolon maailmaa, jota kamera dokumentoi ajan paetessa ulottumattomiin. Valokuvissa on jäänteitä liikkeestä, vaikka yritänkin fokusoida ja tarkentaa. Mikään ei pysy paikallaan. Kuvat repeytyvät rikki siirryttäessä nykyhetkestä toiseen. Hitaan ja pohdiskelevan ajan maailmassa, maalaamisessa, katselen valokuvia, joiden preesensistä on tullut imperfekti. Kaikessa on samanaikaisesti läsnä tulevaisuus, maatuminen ja kuolema.

Välimatka eteen ja taakse tilassa saa maailman näkymään, samoin kuin välimatkan puuttuminen tekevät maailmasta käsittämättömän. Myös ajallisesti itseäni lähinnä oleva on vaikeimmin havaittavaa ja ymmärrettävää. Tapahtumia ei vielä voi sijoittaa mihinkään yhteyteen, omaan olemassaoloon. En ole voinut vielä tulkita niitä tai suhteuttaa niitä siihen mitä olen itselleni. En vielä tiedä mikä niiden vaikutus tulee olemaan tulevaisuudelleni. Ainostaan tulevaisuus näyttää mitkä tapahtumat jäävät vaikuttamaan tietoisuuteeni ja mitkä jäävät itselleni merkityksettömiksi.

Olen kirjoittunut maisemaan ja se minuun. Omakuvani heijastavat itseni ja maiseman vastavuoroisuutta, kysymyksiä itselleni siitä miten olemme olemassa toisissamme, minä maisemassa ja se minussa. Olen aina olemassa myös kehollisena olentona ulkoisessa todellisuudessa, joka on ja tulee olemaan osa olemustani, osa persoonaani, osa minua. Ne lähiympäristöni maisemat, jotka ympäröivät minua päivittäin ja joissa elän, muuttuvat tunteeksi perillä olemisesta. Uusien maisemien valloittaminen herättää vierauden tunteita, ennen kuin olen tutustunut niihin liikkuessani ja omaksunut ne liikkeilläni. Ympäristö saa rakenteen, samoin kuin outous itsessäni saa muodon. Maisema heijastaa minua ja ajatuksiani juuri nyt. Kun olen tyytyväinen olotilaani, maisema säteilee ja vastaa minulle. Kun olen allapäin ja itse epävarma, koen myös maiseman epävarmaksi ja epäluotettavaksi. En ole varma paikastani maailmassa enkä maailmasta ylipäätään. Maisemasta tulee peili ja projektiopinta. Ajassa ja tilassa liikkuva omakuvani.

Käännös Mervi Appel

100 år kvinnlig rösträtt 2006

 

 

 

 

FRIMÄRKE FÖR POSTEN PÅ ÅLAND 2006

framsida kuvert

 

Kuvert framsida

baksida kuvert

 

Kuvert baksida

 

framsida samlarblad

 

Samlarblad framsid

baksida samlarblad

Samlarblad baksida

 

 

 

100 ÅR KVINNLIG RÖSTRÄTT 2006

FRIMÄRKE UTGIVET AV ÅLANDSPOSTEN 8.3.2006

Mitt frimärke avbildar ett skrik. Det är en liten flicka som uttrycker sin livskänsla. Rösten och möjligheten att göra sin röst hörd anknyter på så sätt till temat.

Att det är en liten flicka som skriker, för tankarna både framåt och bakåt i tiden. Ett barn är ju en produkt av gångna generationers omsorg och arbete, och barnet, flickan, en bärare av det goda arv, rösträtten, som hennes förmödrar utkämpat åt henne. Samtidigt för barnet tanken till nuet och framtiden, den framtida vuxna kvinnan som genom sina påverkningsmöjligheter ska verka för en bättre framtid för kommande generationer. Ännu finns mycket att göra för jämställdhet och kvinnofrågor och det finns hopp om att våra döttrar, med sin röst, ska kämpa för en än mer jämställd värld och förbättrade livsbetingelser för alla världens kvinnor.

Den svartvita bilden är tidlös och allmän, riktningen och rörelsen är ”utåt, framåt”. I bilden kan man också se en konsthistorisk referens, om man så vill, nämligen till Munchs välkända ångestfyllda ”Skriket”, en expressiv och färggrann bild. Flickans glädjetjut blir i sin svartvita avskalade form och med tydliga figurativa drag, en klar motpol.

Det känns viktigt att det är en flicka, ett barn, som får stå för kvinnokraften. Barn associeras kulturellt sett med hopp, möjligheter, livsglädje, framtid, oskuld och spontanitet. Traditionellt sett har flickor uppfostrats till tysta, snälla, väluppfostrade och underdåniga. Fortfarande uppfostras flickor och pojkar olika och den rättframhet, självhävdelse och styrka som småpojkar ofta uppmuntras till, gäller inte lika ofta flickorna. Min bild erbjuder genom kraften och den obetvingliga viljan i skriket ett alternativ till de rosa, näpna, småprinsessor eller kommersialiserade bilder av flickor, som i det närmaste kan klassificeras objekt, som florerar i det kulturella bildgalleriet. Bildens flicka är fri att uttrycka sin vilja, sin livsglädje.

Bilden representerar ett modigt, tidsenligt och okonventionellt alternativ. På så sätt är bilden innehållsligt helt i linje med det radikala, som kvinnlig rösträtt på sin tid var och som det fortfarande på många håll i världen är.

HELHETEN AV PRODUKTER

Alla produkter frimärke, stämpel, FDC och samlarblad bygger samtliga på frimärksbilden, dvs flickan samt §-tecknet och själva lagtexten från LO 1906 §5, första stycket. Texten nedan presenterar möjliga associations- eller betydelsehelheter jag tänkt mig att produktens fundament ska vila på.

Färgen utgörs av gråskalan med inslag av den metallicfärg som valts för frimärkets kant, för att skapa en avskalad, modern och tydligt avgränsad helhet. Det svartvita associeras också lättare till ett abstraktare betydelseplan än färg, som ofta får antingen symbolisk betydelse eller lättare hänvisar till den sk konkreta ”yttre verkligheten” vi är omgivna av. Det svartvita håller, som jag ser det lättare ihop tolkningen åt det ”abstrakta rösträttstemat”, framom att peka t ex mot den yttre verkligheten.

STÄMPEL, FDC-KUVERT OCH SAMLARBLAD

Stämpeln utgörs i grunden av paragraftecken som för tankarna till lag och lagstiftning. En stämpel fungerar i sig som ett insegel, sigill en underpant, som verifierar, garanterar och bekräftar något. Därför får nu stämpeln i form av ett paragraftecken, en överförd betydelse som en bekräftelse av den lag som stadgades för 100 år sedan, ett ja, till den lilla flickans rätt att göra sin röst hörd.

Tanken är att skapa en dubbelhet i paragraftecknet som förenar två olika världar, nämligen lagens värld och en traditionell kvinnosfär. Paragraftecknet används som bas för ett dekorativt mönster, som för tankarna till en urgammal kvinnosyssla, handarbetet. Paragraftecknet kan också associera till ett ”monogram”. Ofta broderades ju t ex initialerna i ett namn på lakan, föremål o a t ex inför giftermål, för att bekräfta och ange ägande eller upphovsman.

För stämpeln har jag valt en fyrkantig form att inskriva mönstret eller monogrammet i, en i min smak modern, enkel, stram och vacker och kanske inte lika traditionell form för stämpeln. Fyrkanten som form för sannolikt lättare tanken till handarbetet, ett tyg med bord eller monogram, än en rund eller arbiträr form. I bästa fall uppstår en liten fördröjning i betydelseskapandet, en stunds sökande av mening innan svaret uppenbarar sig från betraktarens sida p g a leken med överlappande och delvis motstridiga betydelser som vävts samman. Min förhoppning är att den invävda möjliga associations- eller betydelseväven ska göra produkten så mångbottnad, djup och rik som möjligt, att den orkar leva med betraktaren och även på lång sikt skapa nya klanger i medvetandet. Att bilden inte omedelbart är s a s är slutkonsumerad och tömd på innehåll.

Bilden och layouten av bilden för kuvertet har en ”dubbel riktning”, som inte är entydigt eller exakt densamma som på frimärket. Denna möjlighet till att det uppstår en också annan riktning än den på frimärket angivna försvinner om man använder en mindre bild med en större del av ansiktet och ändrar beskärningen, dvs liten bild av hela ansiktet längre ner i kuvertets hörn, vilket också ger en mesigare och ett mer glansbildsartat intryck och också därför är att undvika. Därför har jag stannat för denna utforming av layouten.

FDC kuvertet är ljusgrått, med en stiliserad och förenklad ansiktsbild. Lagtexten ligger längst ner till vänster på kuvertets framsida, för att på ett konkret sätt ge hjälpa betraktaren att orientera sig i produkthelheten. Också samlarbladet bygger på samma element som de övriga produkterna, dvs ansiktet, §tecknet och lagtexten utgör grunden för grafiken.

På kuvertets baksida väljs en dekorativ bård och monogramassociationen går igen i form av paragraftecken.