Porträtt av Margareta Pietikäinen 2007 – Margareta Pietikäisen muotokuva 2007

 

porträtt

 

Porträtt av Margareta Pietikäinen / Margareta Pietikäisen muotokuva / Portrait of Margareta Pietikäinen 140 x 190 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas

Beställningsarbete för Svenska Kvinnoförbundet 2007

 

PORTRÄTT AV MARGARETA PIETIKÄINEN

En vacker vårdag sitter Margareta och jag över varsin kopp rykande kaffe i ateljén. Det tar inte länge innan den första spänningen släppt och diskussionen flyter obesvärat. Allvar blandat med skratt, igenkännande leenden, avspänt och naturligt. Kvinnor av olika generation i vårt samhälle verkar ha mycket gemensamt, mycket att dela. Medan vi pratar plockar jag fram kameran. Vi har kommit överens om att ta en serie informella snapshots, bilder i det förbiglidande nuet, medan vi fördjupar oss i uppgiftens karaktär.

Vad är egentligen ett porträtt och hur vill en kvinna anno 2007 bli avporträtterad? Kvinnofrågor och kvinnans ställning i samhället verkar vara en fruktbar grogrund för samtalet. Kvinnofrågan är kanske på sitt sätt också självskriven i och med att uppdraget ingår som en del av festligheterna kring Kvinnoförbundets 100-års jubileum. Historien är full av stora pompöst avbildade män på viktiga poster i samhället. Avbildningar i miljöer med symboler, som har verifierat deras status i samhället. Knappast några kvinnor alls. Jag tänker på porträtten i SFP:s utrymmen där vi träffades för vårt första samtal och återkallar i minnet hur den procentuella fördelningen mellan avporträtterade män och kvinnor ser ut. Ingen tvekan om saken, historien upprepar sig.

Före kamerans tid var porträttet ett sätt att för framtida generationer bevara minnet av personen, utseende och karaktär, som annars var omöjliga att reproducera. Jag kan inte låta bli att le, när jag ser målade porträtt från gångna tider, så färgade av sin tids bildideal. Det som var naturligt då i fråga om kläder och bildframställning kan te sig nästan karikatyrartat idag. Precis som dagens bilder kommer att ses med främlingens blickar och andra ögon av kommande generationer.

Också idag är det centralt vilka signaler bilden förmedlar, direkt och indirekt genom sin koppling till genren och historien. Det är självklart att porträttet inte ska bli en till formatet liten målning, som drunknar bland alla stora porträtt av män. Det skulle förmedla obetydlighet och ett förminskande av innebörden. Generellt sett ska kvinnor inte le på porträtt, då det vanligen tolkas som ett försök att behaga. Då är man inte seriös. Jag funderar på de dominerande ansiktsuttrycken under vår diskussion och frågar mig om det verkligen ska vara nödvändigt att i bild kväva leendet, det pärlande skrattet och glittret i ögonen, på bekostnad av risken att inte bli tagen på allvar?

När vi inleder arbetet ter sig möjligheterna oändliga. Vad ska miljön, stämningen och inramningen vara – professionell, fritidsbetonad eller familjär? Bildvinklar, färger, fokus – vad förmedlar de som enskilda och sammanfogade komponenter? De spridda trådarna leder oss slutligen alltid till samma punkt. Den röda tråden låter sig sakta skönjas och vi tar fasta på den: Vad är en kvinnas liv och hur ska det avbildas?

För att komma vidare i tankegångarna tyr jag mig till etymologin och får veta att ordet porträtt kommer av latinets ord, protrahere, där pro står för fram och trahere betyder att draga. Dra fram i ljuset, uppdaga. Jag går vidare till andra ord som i latinet är synonyma med ordet porträtt – imago, vultus och effingo. Ansiktsuttryck, anletsdrag, föreställning, blick, ögon, yttre utseende, efterlikna, ge uttryck åt karaktären.

Imago betyder även anbild eller anor. I förnäma romares atrium har porträtt ställts upp så att de tillsammans bildade ett familjeträd. Visserligen bestod bilderna enbart av dem, vars fäder innehaft ett viktigt ämbete. Bilderna bars i liktåg, vilket symboliserade att ättlingen hämtades av sina fäder. Ursprunget ligger med andra ord i en patriarkal tradition. Jag fascineras av tanken på porträtten, där personerna ses som ett led i generationernas växlingar, som bärare av sitt förflutna. Personer som hör hemma någonstans, i ett större sammanhang. Det finns också andra betydelser som hänvisar till döden, förgången tid och som pekar bort från levande människor av kött och blod – som vålnad, skenbild, skuggbild och de avlidnas skuggor under jorden. Imago kan också betyda spegelbild eller spegel. Vi betraktar oss själva och låter oss betraktas av andra.

En annan intressant betydelse av imago är kopplat till tid och betyder dra ut på, förhala och förlänga. Och visst är det en intressant aspekt av ett porträtt. Genom avbildningen förlänger man tiden och förhalar på sitt sätt personens död, genom bilden som överlever personen och pekar på framtiden. Mina tankar går till Roland Barthes, en fransk filosof, som kopplat samman fotografiet med döden. Han går till och med så långt att han säger att döden är fotografiets väsen. Barthes skriver, att fotografiets uppgift är dokumenterande, att verifiera att något verkligen ägt rum. Något eller någon, har vid en viss bestämd tidpunkt placerats framför kamerans lins och dokumenterats. En målning däremot, kan simulera verkligheten, utan att konstnären varit på plats och iakttagit. Enligt Barthes är måleriet och även språket, till skillnad från fotografiet, i grunden fiktiva.

Fotografiet innebär på sitt sätt att förlänga eller förhala tiden, stanna upp de undflyende bråkdelarna av sekunder, så att dokument av verkligheten sparas för framtiden. Kanske det är urvalet av bilder som framförallt står för den fiktiva sidan av fotografiet, vad vi väljer att dokumentera och när vi väljer att trycka av. Och vad vi sedan väljer ut eller kasserar och hur bilderna slutligen sammanställs.

I måleriet är tiden ännu långsammare. När jag målar, återupplivar jag stunden som varit och töjer på tidens gränser. Först utväljs bilderna under en lång tid och sedan förestår hela den räcka av tid när målningen tar form. Måleriprocessen har sitt eget förlopp och förmår aldrig exakt reproducera fotografiet. Att måla är således att ytterligare förhala tiden, som består av tiden för målningens tillblivelse, som bestäms av konstnären samt av betraktarens tid. Jag kan se samma bild om och om igen under olika skeden av mitt liv och märker att bilden förändras i och med den förändring som tiden och livet åstadkommit i mitt medvetande. Ur den fotografiska absoluta utsagan uppstår mina egna fiktioner.

Det svartvita står för det förflutna, minne och melankoli. Det svartvita distanserar från den värld som omedelbart finns omkring mig, tillgänglig för mina sinnen. Den ursprungliga händelsen är för alltid förgången och kvar blir något mycket mer abstrakt, relativt, ovisst och rörligt. Jag rör mig bort från en verklighetstrogen avbildning mot en minnets framkallning av det förflutna. Minnesrummet är annorlunda, mer diffust än den fotografiska avbildningen. Människor sammansmälter med bakgrunden, flyter in i varandra och upplöses. Rumsligheten förvrängs. Ur den gråa minnesmassan framträder konturer, dagrar och skuggor.

Vi tar snapshots, levande bilder i nuet och vardagen, medan tiden och samtalet flyter. Dags för påtår och sammanfattning av vår gemensamma resa i tiden. Efterhand antar idén om porträttet tydligare konturer. Kvinnan som en del av ett kvinnoled, sin egen historia, i de olika roller som dagens kvinna axlar. Våra förmödrars arv har format oss och det förgångna sammanblandas och glider in i hela vår personhistoria, i det liv som är nu och kommer att forma kommande generationer. Nuet är färg och sprakande liv – och genuina leenden.

Självporträtt på resa – Omakuva matkalla 2006

omakuva matkalla 2

Självporträtt på resa I / Omakuva matkalla I / Selfportrait moving I, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006

 

omakuva matkalla 1

Självporträtt på resa II / Omakuva matkalla II / Selfportrait moving II, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006

 

omakuva matkalla 3

Självporträtt på resa III / Omakuva matkalla III / Selfportrait moving III, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006

 

Självporträtt på resa IV / Omakuva matkalla VI / Selfportrait moving IV, 4 à 22 x 25 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas  2006

 

självporträtt på resa 5

Självporträtt på resa V/ Omakuva matkalla V / Selfportrait moving V, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006

 

självporträtt på resa 6

Självporträtt på resa VI / Omakuva matkalla VI / Selfportrait moving VI, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006

 

 

omakuva yksityiskohta 3

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

lomakuva yksityiskohta 2

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

 

omakuva yksityiskohta 4

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

omakuva yksityiskohta

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

självporträtt på resa detalj2

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

självporträtt på resa detalj1

Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving,  Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006

 

SJÄLVPORTRÄTT PÅ RESA

Motorernas dundrande är öronbedövande. Skakningarna och den kraftiga rörelsen ilar i maggropen och slungar mig bakåt i sätet. Uppåt, uppåt genom de gråa molnmassorna. Småningom planar rörelsen ut och jag nås av det kännspaka pysande ljudet, när startenergin avtar. Trycket i öronen gör att alla ljud ter sig som i en undervattensvärld. Det plötsligt bländande ljuset och den isande skira rymden tränger in i planet, när vi når över molnkanten. En underlig känsla av vakuum och tyngdlöshet drabbar mig. Planets ständiga rörelse skapar intrycket av att jag egentligen inte befinner mig någonstans alls, utan allt är ett provisorium. Sinnebilden för ett transfertillstånd.

Mina målningar behandlar och varierar temat tiden och människan. Under de senaste årens lopp har jag förverkligat olika helheter, som undersöker temat. Självporträtt på resa är ett led i denna upptäcktsfärd.

Utgångspunkten för bilderna är fotografier tagna med digital kamera. Tiden finns implicit i kamerans och fotografiets väsen. Bilderna är tagna under resor, i flygplan, på flygfält, färjor, i bilar. Miljöerna anknyter till resan. En del av bilderna är tagna i blindo. Jag har bara knäppt bilder av mig själv med kameran, utan att veta exakt vad som fastnar på bilden. Största delen av bilderna är tagna så att jag vänt kamerans lilla display mot mig själv. Jag iakttar således mig själv på en skärm via kameran medan jag fotograferar. Jag är samtidigt iakttagare, subjekt och iakttagen, objekt.

Bilderna där jag betraktar mig själv på kamerans display väcker frågor. Hur uppenbarar jag mig på fotografierna i dessa konkreta stunder av rörelse och resa? Vad avslöjar bilderna? Förmedlar de upplevelsen av rörelse i tid och rum och på vilket sätt? Jag studerar blicken. Hur ser jag mig själv i detta resande ögonblick? Den digitala tekniken gör det möjligt att ta omfattande bildserier, flera bilder i följd, på ett helt annat sätt än den traditionella kameran. Tekniken ger mig också den unika möjligheten att omedelbart när bilden är tagen betrakta den. Jag ser mig själv på bild med endast någon sekunds fördröjning. Tidsförhållandet präglas av omedelbarhet.

Digitaltekniken förändrar också hur jag i efterskott ser de tagna bilderna. När jag senare bläddrar igenom bildmaterialet jag samlat i kameran frapperas jag av den filmatiska och performativa effekt som uppstår när flera bilder i samma miljö och med små variationer från sekund till sekund dokumenterats. Berättelsen och tiden löper framåt, men inte i ett bildflöde som motsvarar filmens bildflöde, utan med en känsla av samtidig kontinuitet och avbrott. Jag fryser och stannar upp enskilda ögonblick, samtidigt som bilderna framstår som ett slags performativa sekvenser, där jag iakttar mig själv i resande stund. Jag är under lupp. Jag granskar mig själv.

Jag fångar mig själv på bild, för att gripa tag om något väsentlig, avslöja något essentiellt om tillståndet av obeständighet. Senare granskar jag bildmaterialet om och om igen. Nu är tiden en annan, långsam och begrundande tid. Jag fördröjer, stannar upp och förlänger tiden, först genom ett återkommande betraktande av bilderna och sedan genom omsorgsfullt genomtänkta urvalsprocesser för vilka fotografier jag ska framkalla.

När jag senare i måleriets annorlunda tidsspektrum och genom ett annat material studerar fotografierna, framstår jag i självporträtten på axeln synlighet-utplåning. Precis som den mentala process som äger rum i samband med förflyttning och resor. Jag tappar delvis mig själv ur sikte, då jag släpper taget om min vardag och rör mig mot det okända. Ljuset som äter sig in i bilderna och utplånar eller förvränger mina anletsdrag speglar upplevelsen av att förlora en del av sig själv i rörelsen mot det okända. Förvisso finns denna rörelse mot det okända ständigt närvarande i vardagen, men under resan, när jag konkret lämnar något bakom mig och också fysiskt förflyttar mig i rummet blir dessa frågeställningar mer angelägna och aktuella. De sekventiella självporträtten på resa blir en metafor för förändringen och hur den rubbar mina cirklar, ifrågasätter min identitet.

OMAKUVA MATKALLA

Moottoreiden jyly takoo korviani. Lentokoneen äkkinäiset ravistukset ja heilahdukset tuntuvat vatsanpohjassa ja paiskaavat minut istuimen selkänojaa vasten. Yhä ylemmäs läpi harmaiden pilvimassojen. Vähän ajan päästä liike tasaantuu ja kuulen moottoreiden tyypillisen suhinan heti kiihdytyksen loputtua. Paineen takia kuulen kaiken kuin olisin veden alla. Silmäni häikäistyvät yhtäkkiä valosta, avaruuden jäinen kirkkaus tunkeutuu koneeseen kun pilvipeite on läpäisty. Olen oudossa tyhjyyden ja painottomuuden tilassa. Koneen jatkuva liike saa aikaan vaikutelman siitä, etten oikeastaan ole läsnä missään, kaikki on väliaikaista. Mielikuva siirtymätilasta.

Maalaukseni käsittelevät ja muuntelevat ajan ja ihmisen teemoja. Viime vuosina olen toteuttanut useita, näitä teemoja käsitteleviä teoskokonaisuuksia. ”Omakuva matkalla” on osa tätä löytöretkeilyä.

Kuvieni lähtökohtana ovat digikameralla otetut valokuvat. Ajan käsite on jo aina implisiittisesti läsnä kameran ja valokuvan olemuksessa. Kuvat on otettu matkoilla, lentokoneissa, lentokentillä, laivoilla, autoissa. Kuvatut ympäristöt ovat yhteydessä matkustamiseen. Osa kuvista on otettu täysin sattumanvaraisesti: olen vain napsinut omakuvia tietämättä varmasti mitä kuvaan tallentuu. Suurimman osan kuvista olen ottanut suuntaamalla kameran näytön itseeni. Kuvatessani näen itseni kameran näytössä, olen samanaikaisesti katsojasubjekti ja katsottava objekti.

Kuvat, joissa katson itseäni kameran näytöllä herättävät kysymyksiä. Millaisena ilmenen valokuvissa näissä konkreettisissa, mutta lyhyissä liikkeen ja matkustamisen hetkissä? Mitä kuvat paljastavat? Välittävätkö ne kokemukseni liikkeestä ajassa ja tilassa, ja jos niin miten? Tutkin katsetta. Millaisena ja miten näen itseni näinä matkustuksen hetkinä? Digitekniikka mahdollistaa pitkien kuvasarjojen ottamisen, usean peräkkäisen kuvan tallentamisen aivan uudella tavalla perinteiseen kameraan verrattuna. Tekniikan ansiosta voin myös heti katsoa ottamiani kuvia vain muutaman sekunnin viiveellä kuvanottohetkestä. Aikasuhde on miltei välitön.

Digitekniikka muuttaa myös tapaani nähdä ottamani kuvat. Kun jälkeen päin käyn läpi kuvaamani materiaalin yllätyn siitä elokuvallisuuden ja performatiivisuuden vaikutelmasta, joka syntyy kun otokset ovat dokumentointeja sekuntti sekunnilta miltei samasta tilanteesta. Kertomus ja aika etenevät, eivät kuitenkaan elokuvallisesti vaan katkojen ja jatkuvuuden dynamiikkana. Jäädytän paikoilleen yksittäisiä hetkiä, jolloin kuvat esittäytyvät performatiivisina otoksina, joissa katselen itseäni matkalla. Olen tarkasteltavana. Tutkin itseäni.

Tallennan itseni kuviin tarttuakseni johonkin olennaiseen, paljastaakseni jotain ilmeistä muutoksen tilasta. Käyn läpi kuvamateriaalin yhä uudestaan. Aika on nyt toinen, hidas ja pohtiva. Viivyn, pysähdyn ja jatkan aikaa, ensin palaamalla yhä uudestaan kuvien ääreen ja sitten pitkän harkinnan jälkeen valitsemalla varsinaiset tulostettavat kuvat.

Kun sitten myöhemmin maalaamisen toisenlaisessa aikatilassa ja toisen välineen kautta tutkin valokuvia, liikun omakuvissa näkymisen ja katoamisen välisellä akselilla. Samoin kuin siinä mielen prosessissa, jonka saa aikaan liikkeelle lähtö ja matkustaminen. Kadotan osittain itseni näkyvistä, kun päästän irti arjesta ja liikun kohti tuntematonta. Kuviin syöpyvä valo häivyttää tai vääristää piirteeni ja heijastaa siten itsensä menettämisen tunnetta liikkeessä kohti tuntematonta. Liike kohti tuntematonta on aina mukana myös arjessa, mutta kun matkustaessani jätän konkreettisesti jonkin taakseni ja liikun jonnekin tilassa, muuttuu kokemus paljon voimakkaammaksi ja konkreettisemmaksi. Otokselliset omakuvat matkalta muuttuvat muutoksen sekä sen aiheuttamien järkytysten ja identiteettini kyseenalaistamisen metaforaksi.

Käännös Mervi Appel

Motus 2006

motus I 140x280 cm

Motus I, 140 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

motus IV 140x280 cm

Motus IV, 140 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

motus II 140x280 cm

Motus II, 140 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

motus VI 140x280 cm

Motus VI, 140 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

 

motus V 140x280 cm

Motus V, 140 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

 

kaksinkertainen I 170x280 cm

Dubbel / Kaksinkertainen / Twofold 170 x 280 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

siirtymä III 170x280 cm

Förskjutning III / Siirtymä III / Change of viewpoint III, 70 x 280 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

Valoa 170x280 cm

 

Ljus / Valoa / Light 170 x 280 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

ikkuna 170x250 cm

Fönster / Ikkuna / Window 170 x 250 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

motus III 170x250 cm

Motus III170 x 250 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

heijastus 170x250 cm

Spegling / Heijastus / Reflection 170 x 250 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

usvat 170x250 cm

Dimma / Usva / Fog170 x 250 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

omakuva maisemassa I 170x200 cm

Självporträtt i landskap II/ Omakuva maisemassa I / Selfportrait in landscape I, olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

liikkeessä III 140x160 cm

I rörelse III / Liikkeessä III / Moving III, 140 x 160 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

maisema maisemassa II 140x160 cm

Landskap i landskap II / Maisema maisemassa II / Landscape in landscape II 140 x 160 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

maisema maisemassa III 170x200 cm

Landskap i landskap III / Maisema maisemassa III / Landscape in landscape III 170 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

Siirtymä II 130x190 cm

Förskjutning II / Siirtymä II / Change of viewpoint II, 130 x 190 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

kaksinkertainen II 130x190 cm

Dubbel II / Kaksinkertainen / Twofold II, 130 x 190 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

siirtymä I 130x190 cm

Förskjutning I / Siirtymä I / Change of viewpoint I, 130 x 190 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

omakuva maisemassa II 100x200 cm

Självporträtt i landskap II / Omakuva maisemassa II / Selfportrait in landscape IIolja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

maisema maisemassa I 130x190 cm

Landskap i landskap I / Maisema maisemassa I / Landscape in landscape I 130 x 190 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

liikkeessä I 80x120 cm

I rörelse I / Liikkeessä I/ MovingI, 80 x 120 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

polttopiste I  60x80 cm

Brännpunkt I / Polttopiste I, Focus I, 60 x 80 cmolja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006 

 

polttopiste II  60x80 cm

Brännpunkt II / Polttopiste II, Focus II, 60 x 80 cmolja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006 

 

MOTUS

Motus är latinets ord för rörelse. Motus är besläktat med ordet motor, som anger drivkraft, något som för mig vidare i tid och rum. Mitt tempo anger hur världen gestaltar sig för mig. Jag kan ta mig fram släntrande eller snabbt med fortskaffningsmedel. Jag har gott om tid att se och gestalta det som ligger längst borta. Det förändras relativt långsamt. Det jag ser i sidled, som är närmast mig i rummet, är det mest flyktiga och svåra att få syn på. Blicken i sidled söndrar och raderar ut landskapet, tills allt flimrar förbi som ett abstrakt föränderligt färgfält. Jag tappar greppet om materia och förbiglidande ting. Jag vänder mig om än en gång eller kastar en förstulen blick i backspegeln. Kanske en annan synvinkel förmår skapa en klarare gestalt.

Hur ter sig värld, tid, kropp och medvetande i rörelse? I stunden av omedelbarhet och närvaro, sammantvinnas flera olika perspektiv. Blicken är mångfaldig. Parallella vyer som öppnar sig. Jag är själv i rörelse och omsluten av en värld som rör sig och förändras. Minnenas landskap blandas samman med de nu passerande vyerna. Jag åker genom bekanta landskap som ändå varje gång är nya. Färgsättningen växlar. Årstiderna avlöser varandra. Varje höst är olik den andra. Vinden skapar rörelse, riktning eller stiltje. Molnen kommer och går. Då är jag i nuet, drabbad av den snabba förändringens tillstånd. I ett annat perspektiv förändras landskapet osynligt och långsamt. Barndomens träd har sträckt på sig och vuxit, sakta och oskönjbart för ögat. Gles, kortväxt sly har förvandlats till tät ungskog, som ingen ännu gallrat. Gamla skogar har kalhuggits och kvar finns bara fröträden som ska föda skogen till nytt liv. Bara om jag sträcker mig långt bakåt i minnena, då jag var en annan, avslöjar sig förändringen.

Under färden rör jag mig i olika tidsspektra, snabba och långsamma. I den snabba tidens, det omedelbaras och närvarandets värld dokumenterar kameran tiden som ständigt försvinner bakom tidshorisonten. Fotona bär ansatser till rörelse, hur jag än försöker fokusera och skärpa. Inget är stilla. Bilderna slits sönder i övergången från nu till nu. I den långsamma begrundande tidens värld, måleriets värld, ser jag på fotona där presens blivit imperfekt. Allt bär parallellt på framtid, förmultnelse och död

Avstånd framåt och bakåt i rummet gör världen synlig, medan frånvaro av distans gör den ogripbar. Också tidsmässigt är det som befinner sig närmast mig svårast att se, att bedöma och veta något om. Händelserna har ännu inte placerat sig i ett större sammanhang, i min existens, fått en tolkning och ett förhållande till den jag varit. Jag vet inte ännu vilka implikationer de kommer att få för mitt fortsatta liv. Bara framtiden kommer att ange vad som stannar kvar i medvetandet och vad som förlorar sig i betydelselöshet och glömska.

Jag är inskriven i landskapet och landskapet i mig. Självporträtten speglar min och landskapets inbördes förbundenhet, mina frågor till mig själv och hur vi finns till i varandra, jag i landskapet och landskapet i mig. Jag befinner mig alltid konkret och kroppsligt någonstans i min yttre fysiska verklighet, som är och blir en konstituerande del av min person, en del av mig. De landskap i min närmiljö, som jag i vardagen kontinuerligt har runtom mig och lever i blir min hemmavaro. Erövringen av nya landskap föder känslor av främlingskap, innan jag upprepat mina rörelser genom det och gjort mig förtrogen med det. Omgivningen får struktur, liksom det okända i mig börjar ta form. Landskapet speglar mig och mina känslor och tankar just nu. När jag är tillfreds, skimrar landskapet och svarar mig. När jag är modstulen och i förändring, upplever jag landskapet med ett stråk av osäkerhet, otrygghet angående min plats i världen och världens beskaffenhet överlag. Landskapet blir en projektionsyta och min spegel, mitt flyktiga självporträtt i rörelsen genom tid och rum.

MOTUS

Motus on latinaa ja ilmaisee liikettä. Motus on sukua sanalle moottori, joka merkitsee liikevoimaa, jotakin joka saa minut liikkumaan ajassa ja tilassa. Nopeuteni määrittelee sen millaisena maailma ilmenee minulle. Voin liikkua maleksien tai nopeilla liikennevälineillä. Minulla on runsaasti aikaa katsella ja hahmottaa sitä, mikä on kulloinkin kauimpana itsestäni. Näkymä muuttuu vain hitaasti silmieni edessä. Näkökenttäni sivustoille, hyvin lähelle sijoittuvat hahmot, ovat vaikeimmin havaittavissa. Sivusuuntaan kohdennettu katse hajoittaa ja häivyttää maiseman, joka muuttuu abstraktiksi, liikehtiväksi värikentäksi. Kadotan kosketuksen materiaan ja ohiliukuviin esineisiin. Käännyn vielä kerran tai vilkaisen peruutuspeiliä. Ehkä uusi näkökulma saa aikaan tarkemman kokonaiskuvan.

Miten maailma, aika, keho ja tietoisuus ilmenevät liikkeessä? Välittömyyden ja läsnäolon hetkessä yhtyy monta näkökulmaa. Katse on monitasoinen, ja useita näkymiä avautuu samanaikaisesti. Olen itse liikkeessä, maailma ympärilläni muuttuu jatkuvasti. Muistojeni maisema sulautuu tämänhetkisiin ohikiitäviin näkymiin. Matkustan tuttujen maisemien halki, jotka joka kerta näyttävät uusilta. Värit vaihtuvat, vuodenajat seuraavat toisiaan, jokainen syksy on erilainen. Tuuli liikuttaa, antaa suunnan tai vain pysäyttää. Pilvet vaeltavat päämäärättömästi. Juuri silloin olen läsnä tässä hetkessä ja samalla tietoinen kaiken muuttumisesta. Toisesta näkökulmasta maisema muuttuu miltei huomaamatta ja hyvin hitaasti. Lapsuuteni puut ovat kasvaneet pitkiksi hitaasti ja huomaamatta. Harva ja hento vesakko on muuttunut tiheäksi metsiköksi, jota kukaan ei ehtinyt harventaa. Vanhat metsät on avohakattu, jäljelle on jätetty ainoastaan muutama siemenpuu kasvattamaan uutta metsää. Muutos on ilmeinen ainoastaan, jos muistelen todella kaukaisia asioita, aikaa jolloin olin toinen.

Matkatessani liikun erilaisilla ajanjaksoilla, lyhyt- ja pitkäkestoisilla. Nopeat ajanjaksot ovat välittömän ja läsnäolon maailmaa, jota kamera dokumentoi ajan paetessa ulottumattomiin. Valokuvissa on jäänteitä liikkeestä, vaikka yritänkin fokusoida ja tarkentaa. Mikään ei pysy paikallaan. Kuvat repeytyvät rikki siirryttäessä nykyhetkestä toiseen. Hitaan ja pohdiskelevan ajan maailmassa, maalaamisessa, katselen valokuvia, joiden preesensistä on tullut imperfekti. Kaikessa on samanaikaisesti läsnä tulevaisuus, maatuminen ja kuolema.

Välimatka eteen ja taakse tilassa saa maailman näkymään, samoin kuin välimatkan puuttuminen tekevät maailmasta käsittämättömän. Myös ajallisesti itseäni lähinnä oleva on vaikeimmin havaittavaa ja ymmärrettävää. Tapahtumia ei vielä voi sijoittaa mihinkään yhteyteen, omaan olemassaoloon. En ole voinut vielä tulkita niitä tai suhteuttaa niitä siihen mitä olen itselleni. En vielä tiedä mikä niiden vaikutus tulee olemaan tulevaisuudelleni. Ainostaan tulevaisuus näyttää mitkä tapahtumat jäävät vaikuttamaan tietoisuuteeni ja mitkä jäävät itselleni merkityksettömiksi.

Olen kirjoittunut maisemaan ja se minuun. Omakuvani heijastavat itseni ja maiseman vastavuoroisuutta, kysymyksiä itselleni siitä miten olemme olemassa toisissamme, minä maisemassa ja se minussa. Olen aina olemassa myös kehollisena olentona ulkoisessa todellisuudessa, joka on ja tulee olemaan osa olemustani, osa persoonaani, osa minua. Ne lähiympäristöni maisemat, jotka ympäröivät minua päivittäin ja joissa elän, muuttuvat tunteeksi perillä olemisesta. Uusien maisemien valloittaminen herättää vierauden tunteita, ennen kuin olen tutustunut niihin liikkuessani ja omaksunut ne liikkeilläni. Ympäristö saa rakenteen, samoin kuin outous itsessäni saa muodon. Maisema heijastaa minua ja ajatuksiani juuri nyt. Kun olen tyytyväinen olotilaani, maisema säteilee ja vastaa minulle. Kun olen allapäin ja itse epävarma, koen myös maiseman epävarmaksi ja epäluotettavaksi. En ole varma paikastani maailmassa enkä maailmasta ylipäätään. Maisemasta tulee peili ja projektiopinta. Ajassa ja tilassa liikkuva omakuvani.

Käännös Mervi Appel

100 år kvinnlig rösträtt 2006

 

 

 

 

FRIMÄRKE FÖR POSTEN PÅ ÅLAND 2006

framsida kuvert

 

Kuvert framsida

baksida kuvert

 

Kuvert baksida

 

framsida samlarblad

 

Samlarblad framsid

baksida samlarblad

Samlarblad baksida

 

 

 

100 ÅR KVINNLIG RÖSTRÄTT 2006

FRIMÄRKE UTGIVET AV ÅLANDSPOSTEN 8.3.2006

Mitt frimärke avbildar ett skrik. Det är en liten flicka som uttrycker sin livskänsla. Rösten och möjligheten att göra sin röst hörd anknyter på så sätt till temat.

Att det är en liten flicka som skriker, för tankarna både framåt och bakåt i tiden. Ett barn är ju en produkt av gångna generationers omsorg och arbete, och barnet, flickan, en bärare av det goda arv, rösträtten, som hennes förmödrar utkämpat åt henne. Samtidigt för barnet tanken till nuet och framtiden, den framtida vuxna kvinnan som genom sina påverkningsmöjligheter ska verka för en bättre framtid för kommande generationer. Ännu finns mycket att göra för jämställdhet och kvinnofrågor och det finns hopp om att våra döttrar, med sin röst, ska kämpa för en än mer jämställd värld och förbättrade livsbetingelser för alla världens kvinnor.

Den svartvita bilden är tidlös och allmän, riktningen och rörelsen är ”utåt, framåt”. I bilden kan man också se en konsthistorisk referens, om man så vill, nämligen till Munchs välkända ångestfyllda ”Skriket”, en expressiv och färggrann bild. Flickans glädjetjut blir i sin svartvita avskalade form och med tydliga figurativa drag, en klar motpol.

Det känns viktigt att det är en flicka, ett barn, som får stå för kvinnokraften. Barn associeras kulturellt sett med hopp, möjligheter, livsglädje, framtid, oskuld och spontanitet. Traditionellt sett har flickor uppfostrats till tysta, snälla, väluppfostrade och underdåniga. Fortfarande uppfostras flickor och pojkar olika och den rättframhet, självhävdelse och styrka som småpojkar ofta uppmuntras till, gäller inte lika ofta flickorna. Min bild erbjuder genom kraften och den obetvingliga viljan i skriket ett alternativ till de rosa, näpna, småprinsessor eller kommersialiserade bilder av flickor, som i det närmaste kan klassificeras objekt, som florerar i det kulturella bildgalleriet. Bildens flicka är fri att uttrycka sin vilja, sin livsglädje.

Bilden representerar ett modigt, tidsenligt och okonventionellt alternativ. På så sätt är bilden innehållsligt helt i linje med det radikala, som kvinnlig rösträtt på sin tid var och som det fortfarande på många håll i världen är.

HELHETEN AV PRODUKTER

Alla produkter frimärke, stämpel, FDC och samlarblad bygger samtliga på frimärksbilden, dvs flickan samt §-tecknet och själva lagtexten från LO 1906 §5, första stycket. Texten nedan presenterar möjliga associations- eller betydelsehelheter jag tänkt mig att produktens fundament ska vila på.

Färgen utgörs av gråskalan med inslag av den metallicfärg som valts för frimärkets kant, för att skapa en avskalad, modern och tydligt avgränsad helhet. Det svartvita associeras också lättare till ett abstraktare betydelseplan än färg, som ofta får antingen symbolisk betydelse eller lättare hänvisar till den sk konkreta ”yttre verkligheten” vi är omgivna av. Det svartvita håller, som jag ser det lättare ihop tolkningen åt det ”abstrakta rösträttstemat”, framom att peka t ex mot den yttre verkligheten.

STÄMPEL, FDC-KUVERT OCH SAMLARBLAD

Stämpeln utgörs i grunden av paragraftecken som för tankarna till lag och lagstiftning. En stämpel fungerar i sig som ett insegel, sigill en underpant, som verifierar, garanterar och bekräftar något. Därför får nu stämpeln i form av ett paragraftecken, en överförd betydelse som en bekräftelse av den lag som stadgades för 100 år sedan, ett ja, till den lilla flickans rätt att göra sin röst hörd.

Tanken är att skapa en dubbelhet i paragraftecknet som förenar två olika världar, nämligen lagens värld och en traditionell kvinnosfär. Paragraftecknet används som bas för ett dekorativt mönster, som för tankarna till en urgammal kvinnosyssla, handarbetet. Paragraftecknet kan också associera till ett ”monogram”. Ofta broderades ju t ex initialerna i ett namn på lakan, föremål o a t ex inför giftermål, för att bekräfta och ange ägande eller upphovsman.

För stämpeln har jag valt en fyrkantig form att inskriva mönstret eller monogrammet i, en i min smak modern, enkel, stram och vacker och kanske inte lika traditionell form för stämpeln. Fyrkanten som form för sannolikt lättare tanken till handarbetet, ett tyg med bord eller monogram, än en rund eller arbiträr form. I bästa fall uppstår en liten fördröjning i betydelseskapandet, en stunds sökande av mening innan svaret uppenbarar sig från betraktarens sida p g a leken med överlappande och delvis motstridiga betydelser som vävts samman. Min förhoppning är att den invävda möjliga associations- eller betydelseväven ska göra produkten så mångbottnad, djup och rik som möjligt, att den orkar leva med betraktaren och även på lång sikt skapa nya klanger i medvetandet. Att bilden inte omedelbart är s a s är slutkonsumerad och tömd på innehåll.

Bilden och layouten av bilden för kuvertet har en ”dubbel riktning”, som inte är entydigt eller exakt densamma som på frimärket. Denna möjlighet till att det uppstår en också annan riktning än den på frimärket angivna försvinner om man använder en mindre bild med en större del av ansiktet och ändrar beskärningen, dvs liten bild av hela ansiktet längre ner i kuvertets hörn, vilket också ger en mesigare och ett mer glansbildsartat intryck och också därför är att undvika. Därför har jag stannat för denna utforming av layouten.

FDC kuvertet är ljusgrått, med en stiliserad och förenklad ansiktsbild. Lagtexten ligger längst ner till vänster på kuvertets framsida, för att på ett konkret sätt ge hjälpa betraktaren att orientera sig i produkthelheten. Också samlarbladet bygger på samma element som de övriga produkterna, dvs ansiktet, §tecknet och lagtexten utgör grunden för grafiken.

På kuvertets baksida väljs en dekorativ bård och monogramassociationen går igen i form av paragraftecken.

Praesens 2004 – 05

170x280cm, 2004, praesens III, öljy kankaalle, olja på duk, oil on canvas

Praesens III 280 x 170 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004 

 

 

gröna-170x200-cm

Praesens II 200 x 170 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004 

 

 

 

 

170x-280

Praesens IV 280 x 170 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004 

 

 

175x230-cm

Praesens V 230 x 185 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004 

 

170x280-cmPraesens VI 280 x 170 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004 

 

170-x-280-cm

Praesens VI, 280 x 170 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004 

 

140x200bryssel

Praesens VII 200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004 

 

 

160x120cm 2004, sumua, dimma, fog, öljy kankaalle, olja på duk, oil on canvas

Dimma / Sumua / Fog 160 x 120 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

100x200cm, valoa, ljus, light, öljy kankaalle, olja på duk, oil on canvas

Ljus / Valoa / Light 100 x 200 cm  på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

webvaloa100x200cm

Praesens I 100 x 200 cm  på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

 

100x100-cm, 2005 tuulahdus, vindfläkt, breeze, öljy kankaalle, olja på duk, oil on canvas

Vindfläkt / Tuulahdus / Breeze 100 x 100 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2005

 

 

85x65-cm, 2004, valon hajottama, söndrad av ljus, shattered by light, öljy kankaalle, olja på duk, oil o

Söndrad av ljus / Valon hajottama / Shattered by light, 85 x 65 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

84x120cm, 2004 kuultava, transparent, öljy kankaalle, olja på duk, oil on canvas

Transparent / Kuultava, 84 x 120 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

IMG

Spegling / Heijastus / Reflection 120 x 80 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

80x120cm, 2004 ajan salaisuus II, tidens hemlighet II, the secret of time II, öljy kankaalle, olja på du

Tidens hemlighet I / Ajan salaisuus I / The secret of time I, 80 x 120 cm olja på duk / öljykankaalle / oil on canvas 2004

 

 

80x120cm, 2004 ajan salaisuus I, tidens hemlighet I, the secret of time I, öljy kankaalle, olja på duk,

Tidens hemlighet II / Ajan salaisuus II / The secret of time II,  80 x 120 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

77x130-cm, 2004, hiljaisuus, tystnad, silence, öljy kankaalle, olja på duk, oil on canvas

Tystnad / Hiljaisuus / Silence 77 x 130 olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

61x91cm, 2004, liikkeessä, i rörelse, moving, öljy levylle, olja på pannå, oil on board

I rörelse / Liikkeessä / Moving 61 x 91 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2004

 

 

46x61, 2004, tuolla etäällä, där borta, far awa, yöljy levylle, olja på pannå, oil on board

Där borta / Tuolla etäällä /Far away, 46 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2004

 

41x46-cm, 2004, ohikiitävä, förbiglidande, passing by, öljy levylle, olja på pannå, oil on board

Praesens X 41 x 46 cmlja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

40x50-cm, 2004, kangastus, hägring, mirage, öljy kankaalle, olja på duk, oil on canvas

Hägring / Kangastus /Mirage, 40 x 50 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

4 à 41x41cm, 2004, aina erilainen, alltid olika, always different, öljy kankaalle, oilja på duk, oil on

Alltid olika / Aina erilainen / Always different 4 à 41 x 41 cmolja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

3 à 55x80 cm, 2004, ajan halkeamia, tidssprickor, cracks of time

Tidssprickor / Ajan halkeamia / Cracks of time 3 à 55 x 80 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

3 à 41x46, 2004, nyt, nu, now, öljy kankaalle, olja på duk, oil on canvas

Nu / Nyt / Now 4 à 41 x 46 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

praesens24

Vinter / Talvi / Winter 46 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2004

 

 

Vår / Kevät / Spring 65 x 85 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004 

 

 

Praesens IX 65 x 85 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004 

 

PRAESENS

Ingen har någonsin ägt två ögonblick åt gången.

Det var efter en lång och mörk stadsvinter, som jag började längta ut i naturen. Det var en plötslig känsla som infann sig, lika viss, som islossningen kommer om våren. Och med dagarna som växte sig längre och ljusare, växte känslan av självklarhet. Med kameran i bagaget och siktet inställt på Åland begav jag mig iväg. Samtidigt bort och samtidigt hem.

Latinets ord praesens har en flerfaldig betydelse: nu, nutid, närvaro, personligen närvarande, för ögonblicket samt handgriplig, uppenbar. Nuet har att göra med tiden och för närvaro krävs någon, som upplever och inbjuder stunden i sitt medvetande.

Tiden gör sig ständigt påmind i naturen. Det är påtagligt hur snabbt föränderligt landskapet är. I en handvändning är allt förbytt. Med några sekunders marginal missar man det man är ute efter. Molnens unika formationer, ljuset som hela tiden är på väg västerut. Vågorna som kommer och går, kommer och går i strandstenarna är alltid unika, olika. Hur kan världen överhuvudtaget bestå som fast materia i denna hisnande, ständigt verkande rörelse? Rörelsen och ljuset gör världen transparent, skimrande, immateriell.

Hur långt är ett nu, hur många bråkdelar av en sekund? Kan man dela upp ögonblicket i mindre och mindre beståndsdelar? Eller finns det en gräns för hur kort ögonblicket kan vara, utan att bli för litet och utplånas? Det jag såg för ett andetag sedan är borta i nästa. Det förflutna och framtiden kan jag bara omfatta som en produkt av min fantasi, en föreställning i mitt medvetande. Men i den s k yttre verkligheten och tiden är de borta, frånvarande, icke-existerande. Bara nuet ÄR.

Genom naturens närvaro infinner sig frågan om världen de facto materialiseras och skapas på nytt i varje ögonblick, i ett kontinuum av tillblivelse och rörelse? Eller är naturen ”evigt bestående” trots att den förlorat sig i flödet av försvunna ögonblick och är borta? Då försvinner den förflutna världen bortom tidshorisonten? Kan världen, trots sin ständiga rörelse vara materialiserad i det förflutna, nuet och framtiden, evig, bortom min tid och tidsförståelse? Är evigheten summan av alla ögonblick, all tid som funnits? Eller är evigheten liktydig med närvaron i stunden och därmed på ett paradoxalt sätt utan tid?

Målningen lever i ett fiktivt förhållande till den yttre verkligheten. Målningen omsluter tiden för sin egen tillblivelse, som bestäms av konstnären och betraktarens tid. När jag målar, återupplivar jag stunden som varit och töjer på tidens gränser.

Där tiden upphör och evigheten tar vid. Där verkligheten slutar och minnet börjar, går jag in i mina drömmar av barndom, som är hav. Solen kallar på mig. I vattenbrynet kör jag ner tårna djupt i sanden innan jag vadar ut i knähögt juniljummet hav. Lent av snäckor och sand mot småflicksfötter.

Jag är avskild och samtidigt ett. Närvaron bryter sig som solstrålar mot vattenytan. Småfiskstimmet som plötsligt pilar iväg. Jag inandas skapelsen, ljuden av fåglar fjärran ute till havs. Doften av tall, mo och sand som sträcker sig mot mig från land tar mig i besittning. Morgonbrisen vaknar, spelar i trädtopparna och leker fram vågor. Och solens begynnande värme. Ljusskriften tecknar sig som outplånliga spår i mitt sinne och jag återvänder ständigt till detta nu av sakta vågskvalp och evighet.

I naturen finns från begynnelsen min evighet, mitt evigt förblivande nu. Det andas på mig, vakar över mig, när jag som barn går längs stranden.

PRAESENS

Kellään ei koskaan ole ollut yhtä aikaa kahta hetkeä hallussaan.

Pitkän ja pimeän kaupungissa vietetyn talven jälkeen aloin kaivata luontoa. Tunne tavoitti minut yht´äkkiä, mutta yhtä varmasti kuin kevätjäiden lähtö. Pitenevien, valoisien päivien mukana varmuudentunne vain kasvoi. Pakkasin mukaan kameran ja lähdin kohti Ahvenanmaata. Samalla pois ja kotiin.

Latinan sana praesens on monimerkityksinen: nyt, nykyisyys, läsnäolo, tällä hetkellä sekä käsinkosketeltava, ilmeinen. Nyt-hetki on yhteydessä aikaan, ja läsnäoloon vaaditaan kokija, joka tietoisesti vastaanottaa hetken.

Luonnossa aika muistuttaa jatkuvasti itsestään. Maisema muuttuu ja muotoutuu nopeasti uudelleen. Yhdessä hetkessä kaikki voi olla toisin. Tavoittelemamme on aina jo muutaman sekunnin päässä. Ihmeelliset pilvimuodostelmat ja länteen hakeutuva valo. Aallot saavuttavat rantakivet toistaen liikettään loputtomasti pienin persoonallisin variaatioin. Miten maailma tässä hämmästyttävässä liikkeessä voisi ylipäätään koostua kiinteästä materiasta? Liike ja valo tekevät maailmasta vähän läpinäkyvän, jotenkin kimaltelevan ja materiattoman.

Kuinka pitkä on nyt-hetki: kuinka monta sekunnin murto-osaa? Voiko silmänräpäyksen jakaa aina pienempiin osiin? Onko silmänräpäyksen pituudella jokin vähimmäisaika, jota lyhyemmät hetket katoavat olemattomiin? Se, mitä näin äskeisessä hengenvedossa on poissa jo seuraavassa. Voin käsittää sekä menneen että tulevan ainoastaan mielikuvitukseni tuotteina tai kuvina tietoisuudessani. Mutta n.k. ulkoisessa todellisuudessa tai ajallisuudessa mennyt ja tuleva ovat aina poissaolevia. Ainoastaan nyt-hetki on.

Luonnossa ollessani en voi olla ajattelematta sitä, että maailma todellakin materialisoituu ja se luodaan uudelleen jokaisessa läsnäolon hetkessä, syntymän ja liikkeen jatkumossa. Onko luonto olemassa ikuisesti, vaikka se kadottaa itsensä pakeneviin silmänräpäyksiin? Katoaako mennyt maailma jonkin ajallisen horisontin taakse? Voiko maailma jatkuvasta liikkeessä olostaan huolimatta olla materialisoituneena olemassa menneessä, nykyhetkessä ja tulevassa, ikuisena, vain oman aikani ja ajantajuni ulottumattomissa? Onko ikuisuus kaikkien mahdollisten silmänräpäysten summa, kaiken sen ajan summa, joka on joskus ollut olemassa. Vai onko ikuisuus sama kuin läsnäolon hetki, joka paradoksaalisesti sisältää ajattomuuden ulottuvuuden.

Maalaus elää fiktiivisessä suhteessa ulkoiseen todellisuuteen. Maalaus kietoutuu oman syntymänsä aikaan, joka sisältää taiteilijan työn ja katsojan läsnäolon. Maalatessani herätän henkiin menneen hetken ja venytän sen rajoja.

Siellä missä aika päättyy ja ikuisuus alkaa. Missä todellisuus päättyy ja muisti alkaa palaan lapsuuteni uniin, jotka ovat merta. Aurinko kutsuu minua. Vedenrajassa työnnän varpaani syvälle hiekkaan ennen kuin kahlaan polvia myöten kesäkuun haaleaan mereen. Hiekan ja simpukoiden sileyttä pikkutytönjalkoja vasten. Olen erillinen ja samalla kokonainen, itseni. Läsnäolo heijastuu kuin auringon säteet veden pinnassa. Pikkukalojen parvi pyrähtää tiehensä. Hengitän luomistyötä, lintujen ääniä kaukana merellä. maasta tulviva männyn, kankaan ja hiekan tuoksu ottaa minut valtaansa. Aamutuuli herää, alkaa leikkiä puiden latvoissa ja taikoo esiin pieniä aaltoja. Ja auringon hitaasti voimistuva lämpö. Valokirjoitus piirtyy mieleeni lähtemättömin jäljin, palaan jatkuvasti tähän hitaiden laineen liplatusten ja ikuisuuden nyt-hetkeen.

Luonnossa on alusta lähtien minun ikuisuuteni, minun jatkuvasti tulossa oleva nykyisyyteni. Tunnen sen hengityksen, se vartioi minua kun lapsena kävelen rannalla.

PRAESENS

Nobody has ever owned two moments at a time

After a long and dark winter in the city I began to long for the nature. A sudden feeling occurred, a feeling as certain as the breakup of the ice in springtime. With the longer and lighter days the feeling of evidence grew. With my camera around my neck, I headed for the Åland islands. Away from, and at the same time towards home.

The Latin word praesens has several senses: now, the present, presence, personally present, at the moment, tangible, obvious. The present concerns the time and in order to be present there is a need of someone, who consciously experiences and invites the moment.

We are constantly reminded of the presence of time in nature. The quick variability of the landscape is evident. In a twinkling, everything is changed beyond recognition. Our goal is always already a few seconds ahead of us. The unique shape of the clouds, the light heading towards west. The waves that come and go, that come and go by the stones at the beach, are always unique different. How it is at all possible for the world to consist of solid matter in this incredible constantly acting move? The move and the light makes the world transparent, shimmering, immaterial.

How long does a moment last, how many split seconds? Can a moment be split up in ever smaller constituents? Is there a limit for how short a moment can be, without being to small and extinguish. What I put my eyes on just a breath ago, vanishes in the next one. I can only understand the past and the future as a sum of my imagination, a picture in my consciousness. In the so called outer reality and time, though, they are gone, absent, non-existing. Only the present IS.

The presence of nature arises a question in me, a question about whether the world is materialised and recreated every moment, in a continuum of birth and movement. Or does nature “eternally exist”, even though it has got lost in the flow of disappeared moments and is gone? Will the world disappear behind the horizon? Is it possible for the world, dispite its constant move, to be materialised in the past, the present and the future, eternally, beyond my time and sense of time. Is the eternity the sum of every moment, of all the time ever having existed?

The relationship between the painting and the outer reality is fictive. The painting spans the time for its own birth, which is decided by the time used by the artist and the observer. When painting, I revive the passed moment and stretch the timelimits.

Where time ends and eternity begins. Where reality stops and memory starts, I return to my childhood dreams, dreams of the sea. The sun calls for me. At the water’s edge I stick my toes deep down in the sand and wade out in the lukewarm water of June until it reaches my knies. The seashells and sand caress the small feet of a girl. I feel separated and at the same time whole. The presence reflects the surface of the water like the ray of sunshine. The shoals of small fish suddenly dart away. I breath the creation, the sound of birds far out on the sea. The scent of pine, sandy heath and sand that stretches towards me from the shore, they all seize me. The morning breeze awakes, plays in the treetops and entice the waves. And the beginning heat of the sun. The writing of light makes indelible traces in my mind and I return over and over again to this moment of soft ripple of waves and eternity.

From the beginning the nature encaptures my eternity, my eternal coming present. I feel its breath, it watches over me when the child in me walk along the beach.

Avfärd – Lähtö – Departure 2003-04

 

avf12

Förbi III / Ohikiitävä III / Passing by III 200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

avf11Ljus / Valoa / Light200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

avf10

Spegling / Heijastus / Reflection200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

avf9

Väntan / Odotus / Waiting 200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

avf8Förbi IV / Ohikiitävä IV / Passing by IV 200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

avf6

Förbi VI / Ohikiitävä VI / Passing by VI 200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

avf5Förbi VII / Ohikiitävä VII / Passing by VII 200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

avf4Station / Asema 150 x 105 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

avf7

Förbi V / Ohikiitävä V / Passing by V 200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

avf3

Dörr / Ovi / Door, 150  x 105 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

Dörr / Ovi / Door, 150  x 105 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

Förbi VIII / Ohikiitävä VIII / Passing by VIII 200 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

Förbi VII / Ohikiitävä VII / Passing by VII 200 x 200 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

avf14Förbi X / Ohikiitävä X / Passing by X 150 x 105 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

 

avf13Förbi VII / Ohikiitävä VII / Passing by VII 200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2004

 

avfärd8

Förbi IX / Ohikiitävä IX / Passing by IX 120 x 84 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2003

 

avfärd7Förbi XIII / Ohikiitävä XIII / Passing by XIII olja på pannå, öljy levylle, oil on board 2003

 

 

avfärd6

Förbi XI / Ohikiitävä XI / Passing by XI 200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

 

avfärd5

Förbi X / Ohikiitävä X / Passing by X 200 x 140 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2006

 

avfärd4

Förbi XII / Ohikiitävä XII / Passing by XII 34 x 22 cm olja på pannå, öljy levylle, oil on board 2003

 

avfärd3Förbi XV / Ohikiitävä XV / Passing by XV 22 x 34 cm olja på pannå, öljy levylle, oil on board 2003

 

avfärd2Förbi XIV / Ohikiitävä XIV / Passing by XIV olja på pannå, öljy levylle, oil on board 2003

 

avfärd-1 Förbi XVI / Ohikiitävä XVI / Passing by XVI 22 x 34 cm olja på pannå, öljy levylle, oil on board 2003

AVFÄRD

Det är lätt att fotografera på platser för avfärd. Alla har siktet inställt litet längre bort, någon annanstans. Ingen har tid att lägga märke till eller bry sig om fotografen som fångar den förbiglidande stunden. Horder av människor passerar. I min anonyma medmänniskas och medresenärs ansikte läser jag in frågor, berättelser och undringar. Vart är jag på väg och varför?

Järnvägsstationen är en plats för ständig rörelse och förändring. En genomgångsort, en plats där man inte dröjer, utom den nödvändiga stunden inför resan. Eller befinner jag mig där för att möta eller ta farväl av någon när och kär? Järnvägsstationen är ingens hem, utom duvornas. Möjligen är stationen ett tillhåll för några uteliggare, sökande en stunds värme. På järnvägsstationen finns ett eko av avfärd, även om den lika väl kunde stå för känslan av att komma hem. Är avfärd utbytbart mot ofärd eller kanske ofärdig, oavslutad, på gång?

Jag reser. Jag befinner jag mig i ett slags övergångstillstånd. Med kameran försöker jag tvinga stunden att stanna, men obevekligt flyter tiden undan, sekund för sekund. Rörelsen gör fotografierna oskarpa; det är omöjligt att stanna tiden eller fånga den undflyende stunden. Jag är i rörelse, i ständig förändring, liksom världen runtomkring mig. Cellerna i min kropp dör och byts ut. Om tio år är de nästan alla förnyade och jag frågar mig vad som då finns kvar av mig.

Förändring och separation hör intimt samman med känslan av förlust. Jag tappar bort en del av mig själv i övergångstillståndet mellan då och nu, den jag varit och den jag håller på att bli. Jag slits sönder av rörelsen. Rörelsen söndrar bilden, gör den otydlig. Ljuset eller mörkret i de över- och underexponerade bilderna äter sig in i människorna och rummet. Existentiella symboler för krafter starkare än människan, liv och död, gott och ont, krafter, omöjliga att betvinga. Ljuset och mörkret bryter sönder och slukar upp verkligheten, som försvinner i en dimma, i det okända. Jag känner tyngden av att vara utslängd i existensen, eller är det kanske en känsla av lätthet, som ett stoftkorns svävande i rymden. Vare sig jag vill det eller ej är jag obevekligt, oåterkalleligt utslängd i tillvaron, dömd att leva i ovisshet om det slutligen är mörkret eller ljuset som ska uppsluka mig.

Jag målar. Jag förlänger, studerar och förevigar stunden. Jag griper tag om den som för att hålla den kvar. Det svartvita fjärmar mig från den värld som finns direkt tillgängligt för mina sinnen. Det svartvita raderar ut något av sinnligheten och känslan, till förmån för något annat, mer melankoliskt, nostalgiskt och tidlöst kanske. Jag vet inte vart jag är på väg, bara att jag är på väg, stadd i rörelse. I takt med tågets dunkande ljud, stunden, nu, nu, nu.

LÄHTÖ

On luontevaa ottaa valokuvia jonkun lähtiessä, paikoissa joissa erotaan. Läsnäolijat ovat jo suuntautuneet kauemmas ja toisaalle. Kukaan ei huomaa valokuvaajaa, joka sieppaa ohikiitäviä hetkiä. Ihmisjoukot vain kulkevat ohi. Luen kysymyksiä, kertomuksia ja empimistä tuntemattomien kanssaihmisten ja matkalaisten kasvoilta. Minne olen matkalla ja miksi?

Rautatieasema on jatkuvassa muutoksessa ja liikkeessä. Läpikulkupaikka, jossa vietetään vain matkaa edeltävä minimiaika. Vai olenko vastassa jotakuta tai saattamassa läheistäni? Rautatieasema on koti vain puluille. Ehkä se on levähdyspaikka jollekin asunnottomalle. Rautatieasemalla kaikuvat lähtemisen äänet, vaikka ne saattaisivat merkitä myös kotiintuloa. Voisiko lähteminen merkitä myös levotonta tai keskeneräistä, keskeytettyä, liikkeessä olevaa?

Olen matkalla, jonkinlaisessa siirtymätilassa. Kameran avulla pakotan hetkiä pysähtymään, mutta sekunnit ja niiden murto-osat liukuvat väistämättä ulottuviltani. Liike tekee kuvista epätarkkoja: ajan ja pikku sekuntien pysäyttäminen ei onnistu. Olen liikkeessä, muutun, kuten maailma ympärilläni. Soluni kuolevat ja uusiutuvat. Kymmenessä vuodessa koostun miltei kokonaan uusista soluista. Mitä silloin on jäljellä minusta?

Muutos ja ero etsiytyvät yhteen menettämisen tunteen kanssa. Kadotan osan itsestäni ennen- ja nyt -hetkien välitiloissa, siinä mitä olen ollut ja mitä minusta on tulossa. Liike repii minua. Liike rikkoo kuvan ja tekee siitä epäselvän. Yli- ja alivalottuneiden kuvien valo ja pimeys syöpyy ihmisiin ja tiloihin. Ihmistä voimakkaampia eksistentiaalisia symboleja – elämä ja kuolema, hyvä ja paha – hallitsemattomina. Valo ja pimeys murtavat ja nielaisevat todellisuuden, joka katoaa sumuun, tuntemattomaksi. Tunnen vain heitteillä olemisen painon, vai onko se sittenkin keveyttä, hiukkasen leijailua avaruudessa? Halusin tai en, minut on paiskattu vääjäämättä ja peruuttamattomasti olemaan, on suostuttava epätietoisuuteen siitä nielaiseeko minut valo vai pimeys.

Maalaan. Pitkitän, tutkin ja ikuistan hetkeä. Pidän siitä tiukasti kiinni. Mustavalkoinen erottaa minua siitä maailmasta, jonka muuten aistin ympärilläni. Mustavalkoinen peittää aistillisuuden ja osan tunteista, mutta se tuo esiin muuta: jotain melankolista, nostalgista ja aikaan liittymätöntä. En tiedä minne olen matkalla, mutta tiedän olevani matkalla, tahtomattanikin liikkeessä. Junan jyskytyksen tahdissa, tässä ja nyt, nyt, nyt.

Käännös Mervi Appel

DEPARTURE

It is easy to photograph in places of departure. Everybody has set their sights a little further away, somewhere beyond. No one has time to or can be bothered to notice the photographer engaged in recording the fleeting moment. Hoards of people pass. I read in the faces of my anonymous fellow beings and fellow travelers their questions, histories and thoughts. Where am I going and why?

The railway station is a place of perpetual motion and change. A place of transition, a place one does not linger longer than necessitated by the journey. Or perhaps one is there to meet or say farewell to someone close and dear? The railway station is nobody’s home except the pigeons´. Possibly the station is a place of rest for someone who is homeless and looking for a moment’s warmth. At the railway station there is an echo of departure, even though it could equally well represent the feeling of homecoming. Perhaps departure is synonymous with disaster, or perhaps discontinued, incomplete, continuing?

I am traveling. I find myself in a state of transition. With my camera I try to make the moment stand still, but time slips unwaveringly by, second by second. The movement makes my photographs unsharp; it is impossible to stop time or to capture the fleeting moment. I am in motion, changing continually, just like the world around me. The cells in my body die and are replaced. In ten years time they will almost all have been renewed and I wonder what then will be left of me.

Change and separation are intimately related to the feeling of loss. I lose a little of myself in the transition between then and now, that which I have been and that which I am becoming. I am torn to pieces by the motion. Motion breaks down the picture, makes it unclear. The light and dark in the over and under exposed pictures eats into the people and space. Existential symbols for forces stronger than humanity, life and death, good and evil. Forces which are impossible to harness. Light and dark break down and devour reality, which then disappears into the mist, the unknown. I feel the weight of being cast out into existence, or perhaps it is a feeling of weightlessness, like that of a grain of dust floating in space. Whether I wish it or not I have been inexorably, irrevocably cast out into existence. Doomed to live in uncertainty as to whether it is the light or the dark that in the end will devour me.

I paint. I extend, study and immortalize the moment. I grasp it in order to keep it. The black and white medium distances me from world that is immediately accessible to my senses. It erases something of the sensuality and feelings, exchanging it for something else, more melancholy, nostalgic and perhaps timeless. I do not know where I am going, only that I am going, set in motion. In time to the train’s beat, the moment, now, now, now.

In memoriam 2003

 

st_blobar

I bärskogen / Marjassa / Berrying 100 x 70 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2002

 

st_svsyskon

Syskon / Sisarukset / Brother and sister 85 x 70 cm olja på duk /öljy kankaalle / oil on canvas 2002

 

 

st_farobarn

Far och barn / Isä ja lapsi / Father and child 85 x 70 cm, olja på duk /öljy kankaalle / oil on canvas 2002

 

st_flicka1

Flicka / Tyttö /Girl 200 x 100 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2002

 

st_flicka2

Flicka / Tyttö /Girl 200 x 100 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2002

 

st_face5Flicka / Tyttö /Girl 41 x 41 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2002

 

st_6

Flicka / Tyttö /Girlolja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2002

 

st_5

Syskon / Sisarukset / Brother and sister 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002

Syskon / Sisarukset / Brother and sister 61 x 68 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002

 

Syskon / Sisarukset / Brother and sister 61 x 68 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002

 

Syskon / Sisarukset / Brother and sister 61 x 68 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002

 

st_4Gulrandig / Keltaraidat / Yellow stripes 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2003

 

st_15

I randig pyjamas / Raitapantteri / Pyjama with stripes 91 x122 cm olja på pannå / öljy levylle /oil on board, 2003

 

st_14

I sandlådan / Hiekkalaatikossa / Playground 35 x 30 cm olja på pannå / öljy levylle /oil on board 2002

 

st_13

Barn / Lapsi /Child 35 x 30 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002

 

st_12

I famnen / Sylissä / Embrace 35 x 30 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002

 

st_11

I närbild / Lähikuvassa / close-up 35 x 30 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002

 

st_10

I närbild / Lähikuvassa / close-up 35 x 30 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002

 

st_9

I närbild / Lähikuvassa / close-up 35 x 30 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002

 

st_8

I närbild / Lähikuvassa / close-up 35 x 30 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002

 

st_16

I galonbyxor / Kurahousuissa / Water-proof 30 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002

 

st_tredgord

Kaffe i trädgården / Puutarhakahvit / Coffee in the garden 200 x 100 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2003

 

st_sommarstugan

På sommarstugan / Mökillä / At the summercottage 140 x 120 cm olja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 2003

 

På utfärd / Retkellä / on excursion 140 x 125 olja på duk / öljy levylle / oil on canvas 2003

 

st_sandlodan

I sandlådan / Hiekkalaatikossa / Playground, 140 x 160 cm olja på duk / öljy levylle / oil on canvas 2003

 

st_lek

Lek / Leikki /At play 160 x 130 cm olja på duk / öljy levylle / oil on canvas 2003

 

st_glass

Glass / Jäätelö / Ice cream 120 x x160 cm, olja på duk / öljy levylle / oil on canvas 2003

 

IN MEMORIAM

In memoriam är en utställning om minnets bedräglighet eller berättelsens födelse, om fotografiets och måleriets olika förhållande till verkligheten. Utställningens namn In memoriam eller till minne av hänvisar direkt till minnestemat men för också tankarna till döden. Den franske filosofen Roland Barthes kopplar ihop fotografiet med tanken om döden. Han går t o m så långt att han säger att döden är fotografiets väsen (eidos).

Att jag valt att arbeta med fotografiet som utgångspunkt har fört in en helt ny dimension och nya frågeställningar i mitt måleri. Målningarna står i förhållande till andra redan existerande bilder, närmare bestämt snapshots. Ett fotografi dokumenterar verkligheten på ett annat sätt än målningen. Som Barthes skriver, är fotografiets egenart eller essens att verifiera att något verkligen ägt rum. Något har vid en viss bestämd historisk tidpunkt placerats framför kamerans lins och dokumenterats. En målning kan simulera verkligheten, utan att konstnären varit på plats och iakttagit. Enligt Barthes är måleriet och även språket, till skillnad från fotografiet, i grunden fiktiva.

Mina verk handlar om minnes-, identitets- och medvetandeprocesser samt om berättelsen som ett led i skapandet av identiteten. Jag sträcker mig bakåt i tiden för att nå det som för alltid är försvunnet. Jag upprepar för att förstå. Jag ställer upp möjligheter, konstruerar, rekonstruerar, spekulerar. I försöket att återkalla det förflutna uppstår alltid något nytt i nuet, fiktion, berättelser med olika nyanser. Spår som ständigt omformas och är i rörelse. Minnet gäckar, svänger på saker, rädslor förbyts i önskningar och tvärtom.

Det svartvita står för minne, melankoli och nostalgi. Det för mig bort från den värld som omedelbart finns omkring mig, tillgänglig för mina sinnen. Världen abstraheras, men blir samtidigt koncentrerad och tydligare. Den ursprungliga händelsen är för alltid förgången och kvar blir något som är mycket mer abstrakt, relativt, ovisst och rörligt. Färgen i målningarna, i den mån den finns, förvandlas till tecken; som minnet av ett kärt klädesplagg, doften av ett tygstycke. Jag rör mig bort från en verklighetstrogen avbildning mot en minnets framkallning av det förflutna. Minnesrummet är annorlunda, mer diffust än den fotografiska avbildningen. Människor sammansmälter med bakgrunden, blir ihåliga, förändras, upplöses. Landskap och rum fragmenteras och förvrängs. Målningarnas barn är inskrivna eller uppgår i mönster eller tecken – något fokuseras, något blir på hälft. Den gråa minnesmassan är som en dimma ur vilken saker framträder som konturer, dagrar och skuggor. Det svartvita möjliggör en lek med inversion, som fotografiets förvandling från negativ till positiv.

Jag betraktar mina egna barndomsfotografier, dokument över en tid som gått. Jag betraktar fotografier av andra barn. Var utsuddas gränsen mellan mig själv och någon annan? När blir något som varit bekant främmande och i hur hög grad blir den andra eller det främmande en del av mig? När börjar jag se mig själv i eller genom bilden av någon annan?

Läsningen och omläsningen av det förflutna blir en aktiv intervention, som genom granskning av det förflutna leder till omskrivning av nuet, en symbolisk pånyttfödelse som pekar mot framtiden. Genom bearbetning minskas tyngden av det barthska ça a été, detta har varit. Kanske berättelsen är en möjlighet att frigöra sig från det förflutnas bojor? I undersökandet av poserandet, blickarna, rollerna och bearbetningen av det undermedvetna innehållet i bilderna företar jag min resa mot det andra i mig själv, det främmande, fördolda. Självporträttet blir en möjlighet till granskning av mitt eget främlingskap och mina okända sidor. Mötet med fotografiet kan bli mötet med mig själv som annan. Fotografiet blir en påminnelse om tiden som gått, det förflutna och döden, ett sorgearbete och ett led i identitetsprocessen. Ur den fotografiska absoluta utsagan om det förgångna uppstår mina egna fiktioner. I glipan mellan saknaden och hoppet bildas berättelsen.

IN MEMORIAM

In memoriam on näyttely muistin valheellisuudesta, kertomuksen syntymästä sekä valokuvan ja maalaamisen erilaisesta suhteesta todellisuuteen. Näyttelyn nimi viittaa suoraan muistamiseen, mutta se vie ajatukset myös kuolemaan. Ranskalainen filosofi Roland Barthes liittää valokuvan kuolema-teemaan. Hän jopa määrittelee kuoleman valokuvan olemukseksi, eidokseksi.

Se, että olen käyttänyt valokuvia maalausteni lähtökohtana, on tuonut uusia ulottuvuuksia ja kysymyksenasetteluja maalaamiseeni. Maalauksilla on nyt suora suhde toisiin, jo olemassa oleviin kuviin, snapshotteihin. Valokuvan dokumentoiva funktio on paljon voimakkaampi kuin maalauksen. Barthesin määritelmän mukaan valokuvan ominaislaatu tai ydin on juuri jonkin asian tai tapahtuman todeksi toteaminen. Valokuvan edellytyksenä on se, että määrättynä historiallisena hetkenä kameran linssin eteen on asetettu jotakin dokumentoitavaksi. Maalaus taas voi tuottaa tai jäljitellä todellisuutta ilman että taiteilija on ollut paikan päällä tekemässä havaintoja. Barthesin mukaan maalaus on kielen tavoin luonteeltaan fiktiivistä, toisin kuin valokuva.

Teokseni käsittelevät muisti-, identiteetti- ja tiedostamisprosesseja sekä kertomusta osana identiteetin muotoutumista. Kurotan menneeseen tavoitellen ikiajoiksi kadonnutta. Toistan hetkiä ja tapahtumia ymmärtääkseni. Tutkin mahdollisia tapahtumia, spekuloin, konstruoin ja rekonstruoin. Yrityksissäni tavoittaa mennyttä syntyy aina jotain uutta nykyhetkessä: fiktioita, eri tavoin painottuvia kertomuksia, alati liikkeessä olevia jälkiä. Muistaminen on petollista. Muisti vääristää asioita mielensä mukaan, pelot muuttuvat haaveiksi ja päinvastoin.

Mustavalkoinen edustaa muistia, melankoliaa, nostalgiaa. Se etäännyttää minut havaintomaailmasta ja siitä mikä on välittömästi aistieni ulottuvilla. Maailma abstrahoituu, mutta tiivistyy ja selkeytyy. Alkuperäinen tapahtuma on lopullisesti poissa, siitä jää jäljelle jotain paljon abstraktimpaa, suhteellisempaa, epämääräisempää ja liikkeessä olevaa. Maalauksissani väri, siinä määrin kuin sitä ylipäätään esiintyy, on muuttunut merkiksi, muistoksi rakkaasta vaatekappaleesta tai kankaanpalasen tuoksusta. Luovun havaintomaalauksesta ja annan muistin kehittää kuvia menneisyydestä. Muistin tila hahmottuu epämääräisemmin kuin valokuvan. Ihmiset sulautuvat taustaan, muuttuvat ja katoavat. Maisemat ja tilat esiintyvät vääristyneinä, pirstoutuneina. Maalausteni lapset sulautuvat osin kuvioihin tai merkkeihin – asiat paljastuvat vain osittain kuten kameran terävyysalue, joka riittää kattamaan vain osan kuvasta. Asiat nousevat esiin muistin harmaasta kuin sumusta, ääriviivoina, valoina, varjoina. Mustavalkoinen mahdollistaa myös asetelmien käänteisyyden samaan tapaan kuin valokuvan kehittäminen negatiivista positiiviksi.

Tarkkailen omia lapsuudenvalokuviani, tositteita menneestä ajasta. Tutkin kuvia muista lapsista. Missä katoaa minän ja toisen raja? Milloin se mikä minussa on ollut tuttua muuttuukin vieraaksi, toiseksi, ja milloin taas toisesta tai vieraasta tuleekin tuttua ja osa minua? Milloin alan nähdä itseni toisia esittävissä kuvissa?

Menneisyyden lukeminen ja uudelleenlukeminen on aktiivista asioihin puuttumista. Menneisyyden tarkasteleminen mahdollistaa myös nykyhetken uudelleenkirjoittamisen ja symbolisen uudestisyntymisen, joka osoittaa tietä tulevaisuuteen. Valokuvien työstämisen kautta Barthesin ça a été, tämä on ollut, menettää otteensa. Ehkä kertomuksessa piilee mahdollisuus vapautua menneisyyden kahleista? Tutkimalla valokuvattujen poseerausta, katseita ja rooleja, sekä työstämällä kuvissa havaittavissa olevia tiedostamattomia sisältöjä ja asetelmia lähestyn omaa toiseuttani. Omakuva mahdollistaa oman vierauteni ja itsellenikin tuntemattomien puolieni tutkimisen. Valokuvassa kohtaan itseni toisena. Valokuva muistuttaa menneestä ajasta, kuolemasta, luopumisesta ja surutyöstä, joka on osa identiteetin muotoutumista. Muodostan omia fiktioitani valokuvien esittämien, menneisyyttä koskevien väittämien pohjalta. Kertomus syntyy menetyksen ja toivon välisessä kuilussa.

In memoriam

In memoriam discusses the deceitfulness of the memory and the birth of stories. It also focuses on the difference between painting and photography.

In memoriam refers to two themes, one of remembrance and one of death. Roland Barthes, the French philosopher, links photography to death. He even states that the eidos, or the core, of photography is death, as photography always has a relation to the past and deals with something that no longer exists.

A photograph is a document of reality in an essentially different way than a painting. The photograph verifies that something has taken place or existed in a specific moment. Something has been placed in front of the lens and the scenario is documented. The painting is able to simulate reality and draw up scenarios that have never even taken place. According to Barthes, this is why painting as well as language is essentially fictive.

My paintings are about processes of identity, memory and consiousness. I stretch backwards, trying to reach what’s forever gone. By painting I repeat moments of the snapshots to improve my understanding and the range of interpretations. I speculate. I construct, deconstruct and reconstruct. I consider possible scenarios. In trying to understand the past, something new that has never existed before, is created: fiction. I tell stories. I differ and emphasise different elements. Traces are constantly changing. Remembrance is deceitful. My mind distorts the stories. Fears become dreams and vice versa.

To me black and white represents memory, nostalgia and melancholy. It creates a distance to the world immediately at hand. The world is turning abstract, but paradoxically clearer. The original scenario is gone and what’s left is something far more relative, diffuse and abstract and prone to movement and alteration.

Colours have been reduced to signs; a feeling, a piece of tissue, a beloved clothe. I give up painting what I see as I give into memorial interpretations. People dissolve. They melt into patterns and backgrounds. The landscapes and spaces are distorted. Things appear only as the focal point of the camera, while other things are absorbed by the grey fog of memory. Contours appear and disappear. Shades and highlights no longer refer to reality, but to the distorted shapes of the memory, where new meaning is constantly produced. Black and white enable inversion – negative gets positive and positive gets negative.

My childhood photographs are documents of time that has passed. I also study photographs that I’ve taken of other children. The border between me and you is no longer sharp. The things that are familiar to me suddenly appear as strange or distant and the other way around. At what point do I start seeing my own image in photos of strangers?

Reading and rereading the past is a symbolic rebirth that points to the future. The imperative, ça à été that Barthes refers to, loses its grip. I play with the meanings conveyed by the photos – poses, glances, gazes, roles – as I try to open up for the hidden, unconscious meanings of these snapshots. I confront the stranger; someone that once upon a time was I. The self-portrait offers a way to get closer to my own otherness, the stranger within. In the photo I am the enigmatic other, a stranger. I look from a certain distance, the distance caused by time. The photograph reminds me of time that’s passed, of death, a process of giving up and letting go, a work of sorrow and the creation of identity. By painting I tell my own stories, as I take the starting point in the possible statements the photo offers me. The story is taking place in the sudden gap between loss and hope.

2002 Minnesväv – Muistikudoksia – Memory texture

b_panorama

Panorama, blandteknik på hårdkartong, verk i 30 delarPanoraama, sekatekniikka kovalevylle, 30-osainen teos Panorama, mixed media on board, composed of 30 pieces 96×327 cm, 2000

b_uni

Skrivet i en dröm, olja på duk
Uneen kirjattu, öljy kankaalle
Written in a dream, oil on canvas
140×200 cm, 2001

b_muistan

 Jag minns, olja på duk
Muistan, öljy kankaalle
I remember, oil on canvas
140×200 cm, 2001

b_prinses3

Prinsessa I, olja på duk
Prinsessa I, öljy kankaalle

Princess I, oil on canvas
120×80 cm, 2000

b_prinses2

Prinsessa II, olja på duk
Prinsessa II, öljy kankaalle

Princess II, oil on canvas
120×80 cm, 2000

b_prinses1

Prinsessa III, olja på duk
Prinsessa III, öljy kankaalle

Princess III, oil on canvas
120×80 cm, 2000

 

b_muistik3

Minnesväv III, olja på duk
Muistikudoksia III, öljy kankaalle
Memory texture III, oil on canvas
170×250 cm, 2001

b_muistik2

Minnesväv II, olja på duk
Muistikudoksia II, öljy kankaalle
Memory texture II, oil on canvas
170×200 cm, 2001

b_muistik1

Minnesväv I, olja på duk
Muistikudoksia I, öljy kankaalle
Memory texture I, oil on canvas
170×280 cm, 2001

b_omak

Självporträtt som liten flicka i dag, olja på duk
Omakuva pikkutyttönä tänään, öljy kankaalle
Self-portrait as a little girl today, oil on canvas
108×108 cm, 2000

b_minnes

Minnesbok, olja på hårdkartong
Muistikirja, öljy kovalevylle
Book of rememberance, oil on board
91×91 cm, 2000

b_grans

Vid gräns, olja på hårdkartong Rajalla, öljy kovalevylle At a border, oil on board1999

b_katten

Katten vakar, olja på duk
Kissa valvoo, öljy kankaalle
The cat staying up, oil on canvas
50×100 cm, 2000

b_katson

Världen sedd, olja på hårdkartong
Katson maailmaa, öljy kovalevylle

Watching the world, oil on board
56×122 cm, 2000

b_forumb2

Dagbok, blandteknik på pannå, verk i 120 delar
Päiväkirja, öljy levylle, 120-osainen teos
Diary, mixed media on board, composed of 120 pieces
175 x 595 cm 2002

b_diary12

Dagbok, detalj, Päiväkirja, yksityiskohta, Diary, detail 25 x 25 cm

b_diary11

Dagbok, detalj, Päiväkirja, yksityiskohta, Diary, detail 25 x 25 cm

b_diary9

Dagbok, detalj, Päiväkirja, yksityiskohta, Diary, detail 25 x 25 cm

b_diary1

Dagbok, detalj, Päiväkirja, yksityiskohta, Diary, detail 25 x 25 cm

b_diary8

Dagbok, detalj, Päiväkirja, yksityiskohta, Diary, detail 25 x 25 cm

b_diary5

Dagbok, detalj, Päiväkirja, yksityiskohta, Diary, detail 25 x 25 cm

b_diary4

Dagbok, detalj, Päiväkirja, yksityiskohta Diary, detail 25 x 25 cm

b_diary3

Dagbok, detalj, Päiväkirja, yksityiskohta, Diary, detail 25 x25 cm

b_diary2

Dagbok, detalj, Päiväkirja, yksityiskohta, Diary, detail 25 x 25 cm

MÅLERIET SOM METAFOR FÖR TID, MINNE OCH TILLBLIVELSE I MÄNNISKAN. PROCESSER OCH BERÄTTELSER.

Ett av mina tidigaste barndomsminnen. Jag sitter vid barnkammarbordet och ritar. Vad exakt minns jag inte, men det vällustiga minnet av färgkritornas klibb sitter kvar i handen, i kroppen. Barnhandsvarm kritdoft. Som en magisk ritual av tillblivelse. Jag absorberas av denna tysta, intensiva aktivitet. Spåren av krita; min verklighet som jag frambesvärjer och som bara jag förfogar över.

Först långt senare har jag kommit att ställa mig frågan om det är jag som förfogar över bilden eller den över mig? Frambesvärjer jag genom bilden nya verkligheter eller besvärjer jag genom bilden en redan existerande verklighet? Eller är bildskapandet både och, frambesvärjande och besvärjelse, tillblivelse och synliggörande? Är det jag som skapar min livsberättelse eller skapar den mig?

Jag arbetar intuitivt. Måleriet är för mig fortlöpande fysisk och psykisk rörelse. Innehållet uppstår under arbetsprocessen, vilken samtidigt är en del av innehållet. Min arbetsmetod är förankrad i ett antal fenomenologisk-psykoanalytiska antaganden. I Julia Kristevas subjektteori förblir det mänskliga subjektet kluvet, heterogent eller vad Kristeva kallar ”sujèt en procès”. Den semiotiska, förspråkliga nivån fortlever i form av ett kaos, som stör den symboliska ordningens konventioner och överenskomna teckensystem. I detta gränsområde härskar en annan logik, där porten öppnar sig för betydelsens gränssituationer, som i drömmens språk, i det infantila språket eller i psykotiska tillstånd, vilka klyver den språkliga identiteten. Inom det språkliga fortlever den förspråkliga nivån som felsägningar, upprepningar, rytmer, klanger, brott, tystnader, gestik. Den mänskliga subjektettillblivelsen, liksom all konst sker i spänningen mellan dessa två parallella betydelsebildande system.

Mina målningar är bilder om minnes- och tillblivelseprocesser, om gränser i ett då och i ett nu, i det yttre och inre, fiktion och verklighet, språk och bild, dröm och vaket, medvetet och undermedvetet, kropp och psyke, närvaro och frånvaro, bekant och främmande, att blotta och att gömma. De är ett försök att avbilda skeenden som försiggår i det mänskliga medvetandet, där saker är i rörelse, tar form och faller sönder. Var övergår en process i berättelse och tvärtom? När påbörjas en ny process som försätter berättelsen i rörelse och förändring? Var börjar en målning och var tar den slut? När är en målning färdig, kanske just i det ögonblick, när denna fråga uppstår?

I mina arbeten försöker jag ge tiden ett ansikte, tiden i människan. För mig blir målningens skikt en metafor för tiden och minnet i människan. Jag ser måleriet som ett optimalt medel att avbilda minnet, tidens avlagringar och spår i människan. Jag målar, ritar, skriver. Jag målar över det som finns och det blir något nytt. Det gamla som blir under och inte längre framstår på samma sätt lämnar ändå sina spår i det nya jag målar. Likaså kan jag skrapa bort eller tvätta bort något för att återfinna eller återskapa det som fanns i ett undre skikt. Men det som var träder aldrig fram i exakt samma form som förr.

Tiden i människan har också att göra med olika sätt att rita, måla och skriva i bilderna. Olika slag av figuration eller en blandning av olika element är ett sätt att beskriva olika dimensioner av verkligheten och hur de på olika sätt framstår för oss, olika tider i en människa eller olika sätt att minnas och närvara. Genom mitt namn skriver jag in mig i min berättelse. Namnet inskrivet i målningarna, övermålat, fragmenterat, manifesterat, namnet uppbrutet i luffarschackspelet. De olika iscensatta processerna och berättelserna blir ett slags identitetsspel, där det förflutna, nuet och framtiden existerar parallellt. Jag undersöker hur vi uppenbarar oss för oss själva och varandra. Namnet kan ses som ett självbiografiskt index eller läsas som ett iscensättande av det egna jaget. Att berätta är att iscensätta, posera, konstruera. Namnet är en hänvisning både till identiteten och berättelsen som konstruktion. Kanske det är berättelsen, som upprättar och skapar mening, som gör en människa hel.

MAALAMINEN IHMISEN AJAN, MUISTIN JA SYNTYMÄN METAFORANA. PROSESSEJA JA KERTOMUKSIA.

Eräs varhainen lapsuudenmuisto. Istun pöydän ääressä. Piirrän. En muista tarkalleen mitä, mutta käteni ja ruumiini muistaa edelleen väriliidun miellyttävän tahmeuden. Lapsenkädenlämpöistä liiduntuoksua, kuin maaginen syntymärituaali. Vaivun tähän hiljaiseen, intensiiviseen tekemiseen. Liidun jäljet; loihtimani todellisuus, jota vain minä hallitsen.

Vasta paljon myöhemmin olen tullut kysyneeksi hallitsenko minä kuvaa, vai hallitseeko se minua. Loihdinko kuvan kautta esiin uutta todellisuutta vai muokkaanko jo olemassa olevaa? Onko kuvan tekeminen samalla syntymää ja näkyväksi tekemistä? Kirjoitanko itse elämäkertaani vai kirjoittaako se minua?

Työskentelen intuitiivisesti. Koen maalaamisen jatkuvana fyysisenä ja psyykkisenä liikkeenä. Sisältö syntyy maalatessa, samalla kun maalaustapahtuma itsessään on osa sisältöä. Työmenetelmäni kiinnittyy fenomenologis-psykoanalyyttisiin oletuksiin. Julia Kristevan subjektiteoria kertoo jakautuneesta, heterogeenisesta subjektista, Kristevan sanoin ”sujèt en procès”. Semioottinen, esikielellinen taso elää kaaoksena, joka horjuttaa ja häiritsee symbolisen järjestyksen konventioita ja vakiintunutta merkkijärjestelmää. Niiden rajamaastossa vallitsee toisenlainen logiikka, joka avautuu merkitysten rajatiloille unessa, infantiilissa kielessä tai kielellistä identiteettiä hajottavissa psykoottisissa tiloissa. Kielessä esikielellinen taso ilmenee lipsahduksina, toistoina, rytmeinä, sointuina, katkoksina, taukoina ja eleinä. Subjektin muotoutuminen samoin kuin taiteelliset prosessit tapahtuvat näiden kahden järjestelmän välisessä jännitteessä.

Maalaukseni käsittelevät muistamis- ja syntymisprosesseja. Liikun menneen ja nykyisyyden, sisäisen ja ulkoisen, fiktion ja todellisuuden, kielen ja kuvan, valveen ja unen, tietoisen ja tiedostamattoman, kehon ja psyyken, läsnäolon ja poissaolon, tutun ja vieraan, paljastamisen ja kätkemisen rajoilla. Pyrin kuvaamaan havaitsemisen ja tiedostamisen prosesseja, jatkuvaa muotoutumisen ja hajoamisen liikettä. Millä hetkellä prosessi muuttuu kertomukseksi ja milloin uusi prosessi pakottaa kertomuksen jälleen liikkeelle? Mistä maalaus alkaa ja mihin se päättyy? Maalaus saattaa olla jo valmis siinä tulemisen tilassa jolloin kysymys mahdollistuu.

Maalaan ajan kasvoja ja sitä miten aika on ihmisessä. Maalauksen kerroksellisuus on ajan ja muistin metafora. Maalaaminen on mielestäni ihanteellinen väline kuvata muistitapahtumaa, mielen kerrostumia ja ajan jälkiä ihmisessä. Maalaan, piirrän, kirjoitan. Kun peitän jo olevaa, syntyy jotain uutta. Alimmista kerroksista jää vielä jälkiä uusiin värikerroksiin. Jos pyyhin maalia tai raaputan esiin aikaisempia kerroksia, ei ollut enää näyttäydy samanlaisena kuin ennen.

Erilaiset tavat piirtää, maalata ja kirjoittaa kuviin käsittelevät ihmisen ja ihmismielen aikaa. Erilaiset figuraatiomuodot tai erilaisten asioiden rinnastaminen on tapa kuvailla todellisuuden tai tiedostamisen eri tasoja ja ulottuvuuksia, miten ne meille ilmenevät, ajan kerroksellisuutena ihmisessä, erilaisina tapoina muistaa tai olla läsnä. Nimeni kautta kirjoittaudun kertomukseeni. Nimi kirjoitettuna maalauksiin, ylimaalattuna, pirstaleisena, manifestoituna, hajotettuna ristinolla-pelin ruudukkoon. Maalausteni prosesseista ja kertomuksellisista aineksista muodostuu eräänlainen identiteettipeli jossa mennyt, nykyinen ja tuleva ovat samanaikaisesti läsnä. Tutkin sitä miten ilmenemme itsellemme ja toisille. Nimen voi lukea omaelämäkerrallisena indeksinä tai oman minän fiktiivisenä ilmentymänä. Kertominen on aina poseerausta ja fiktiivistä rakentamista. Nimi viittaa sekä identiteetin että kertomuksen rakennelmallisuuteen. Samalla kertomus on se merkitystä ja mielekkyyttä ylläpitävä ja luova voima, joka eheyttää ihmistä.

Painting as a metaphor for time, memory and birth in the human being. Processes and narratives.

One of my earliest childhood memories. I am sitting at a child’s desk drawing.

I cannot remember exactly what, but the pleasing memory of the sticky crayons has stuck in my hand, in my body. The child’s warm smell of crayons. As a magical ritual of birth. I am absorbed by this quiet, intense activity: the marks of my crayon, my reality as I conjure it up, and at my disposal alone.

Not until much later have I asked myself whether a painting is at my disposal, or if I am at the painting’s disposal. Am I conjuring up new realities through the painting, or am I conjuring up an already existing reality? Or is the making of a picture both creating and rendering it visible? Am I defining my life or is my life defining me?

I work intuitively. To me, painting is perpetual physical and mental motion. The content emerges during the working process, which at the same time is part of the content. My method of working is based on a few phenomenological-psychoanalytical presumptions. In the subject-theory of Julia Kristeva, the human subject remains divided, heterogenous or, as Kristeva puts, it “sujét en procès”. The semiotic, prelingual level exists in a chaotic form, which disrupts the conventions of symbolic order and established character sets. This borderland is governed by another logic, where the gate opens itself to the twilight zone of meanings, as in the language of dreams, in infantile language or in psychotic states, which cleave the lingual identity. The prelingual level continues to exist in language, taking the form of slips of the tongue, reiterations, rhythms, timbre, disruptions, pauses and gesticulation. The formation of the human subject, as the making of art, takes place in the tension between these two parallel meaning-creating systems.

My paintings are pictures of processes of memory and birth, of borders of a now and a before, of the external and internal, fantasy and fiction, language and image, conscious and subconscious, body and mind, presence and absence, familiar and unfamiliar, of exposing and concealing. They are an attempt to picture events in the human consciousness, where entities are in motion, being constructed and falling apart. At what point does a process become a narrative and vice versa? At what point does a new process commence, which puts the narrative in commotion? Where does a painting begin and where does it end? When is a painting finished, perhaps at the same moment the question is conceived?

In my work, I try to give time in the human being a face. To me, the layering of the painting becomes a metaphor for the human memory and time. I view painting as the optimal means to describe the memory, the residues and traces of time in the mind. I paint, draw, write. When I cover the existing paint, it becomes something new. But the layer underneath, which cannot be viewed as earlier, still leaves its trace in my new painting. I can also scrape or wash the painting to reveal or recreate something in a previous layer. However, what has been will not present itself in the same fashion as before.

Time in the human being also concerns my ways of drawing, painting and writing in the pictures. Figuration and the combination of different elements is a way of describing various dimensions of reality, and how they appear to us; the layers of time in a person or ways of remembering and being present. Through my name I write myself into my narrative: the name written into the paintings, painted over, in fragments, manifested, broken up in a game of tic-tac-toe. The staged processes and narratives become a kind of a game of identity, where the past, present and future co-exist. I investigate how we appear to ourselves and to each other. The name can be seen as an autobiographical index, or can be read as a presentation of one’s own self. To narrate is to stage, pose, construct. The name is a reference to both the identity and the narrative as a construction. Perhaps it is the narrative that establishes and creates meaning, which makes a person whole.

1999 Mor – Äiti

AO 122x138

AO, 122 x 138 cm olja på pannå / öljy levylle /oil on board, 1998

tre knappar122x138

Tre knappar / Kolme nappia / Three buttons 122 x 138 cm olja på pannå / öljy levylle /oil on board, 1998

masker 1 122x138

Dubbel I/ Kaksinainen I / Twofold I, 122 x 138 cm olja på pannå / öljy levylle /oil on board, 1998

enhet 122x105

Enhet /Ykseys / Unity, 122 x 105 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 1998

dubbel 138x122

Dubbel II / Kaksinainen II / Twofold II, 138 x 122 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 1998

svart regn 120x160

Svart regn / Musta sade / Black rain, 160 x 120 cm ölja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 1998

förhållande 120x160

Förhållande / Suhde / Relationship, 160 x 120 cm ölja på duk / öljy kankaalle / oil on canvas 1998

metamorfos

Metamorfos / Muunnelma / Metamorphose, 9 delar / 9 osaa / 9 pieces à 19 x 42 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board, 1999

metamorfos detalj 2 19x42

Detalj ur, ysityoiskohta, detail Metamorfos / Muunnelma / Metamorphose

metamorfors detalj 1 19x42

Detalj ur, ysityoiskohta, detail Metamorfos / Muunnelma / Metamorphose

masker 22x44                     masker detalj 22x44

Masker / Naamoit / Masks à 19 x 42 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 1998

MOR

”Konsten, säger Julia Kristeva, bär alltid på en obetald skuld till moderskroppen genom att vara en sublimering sprungen ur det ögonblick då barnet skiljer sig ut från denna kroppsvärld./—/ Konstnären, kan man säga, återupprättar symbiosen – i bemärkelsen symbiosen av mening och icke-mening.” (Ebba Witt-Brattström i förordet till Julia Kristeva, Stabat Mater, Julia Kristeva i urval, Falköping 1990, s. 18)

Som konstnär arbetar jag intuitivt – i centrum står den målande processen, samspelet och dialogen med målningen, som är i tillblivelse. Jag utgår från tanken om målandet som en process, ständig rörelse. Målandet är en påtagligt fysisk aktivitet, en konkret tillblivelse i färgerna och själva materialet: handens spår, kroppens och psykets rörelser. Som konstnär ser jag färgen, både som uttrycksmedel och material, som mitt primära redskap. Färgerna, rytmen, penseldragen och själva materialet, målningens fysiska kvaliteter, ”arbetets kropp” utgör de meningsbärande elementen.

Mycket av min inspiration hämtar jag från det teoretiska fältet; psykoanalytiska, poststrukturalistiska och feministiska teorier. För tillfället arbetar jag med utgångspunkt i Kristevas subjektsbegrepp ”sujèt en proces” – som förenklat uttryckt handlar om subjekttillblivelse, rörelse. Det är just denna inre rörelse som intresserar mig, hur det psykiska och immateriella via kroppens rörelser i den målande processen materialiseras till en fysisk realitet, gränsen mellan mening och icke-mening.

Enligt Kristeva bygger allt skapande på den ursprungliga förlusten, förlusten av moderskroppen och den prevrebala semiotiska ordning som bygger på rytm. I detta gränsområde existerar en annan logik, där porten öppnar sig för betydelsens gränssituationer som i det infantila språket eller i drömmens språk. Konsten blir en besvärjelse av det tomrum som den arkaiska modern lämnar efter sig, en hängivelse, ”jouissance”, som bygger på en estetisk logik, komposition och rytm.

I mitt skapande söker jag leken, njutningen i den skapande processen och materialet. Mitt bildskapande bygger på ett fundament av rörelse, rytm, komposition samt enkla former – en hänvisning till barnets språk, fantasin, inre bilder och tiden, minnet. Jag söker ett språk som närmar sig drömmens flyktighet och inre bilder, där kaos, upplösning och absurditet hotar, men där allt sammanhålls av en egen inre logik. Jag söker tillblivelse- och minnesprocessen, där samtidig födelse, förändring och förlust äger rum.

ÄITI

”Kristevan mukaan taide on aina velkaa äidin keholle, koska taide on sublimaatiota siitä hetkestä, jolloin lapsi eroaa äidin kehon maailmasta. Ttaiteilija synnyttää uudelleen symbioosin – merkitys ja ei-merkitys sulautuvat yhteen.”(Ebba Witt-Brattström, Julia Kristeva, Stabat Mater, Julia Kristeva i urval, Falköping 1990, s. 18, käännös Mervi Appel)

Työskentelen intuitiivisesti – keskeistä ovat maalausprosessi ja vuorovaikutus syntyvän maalauksen kanssa. Ajattelen maalaamista prosessina, jatkuvana liikkeenä. Maalaaminen on kouriintuntuvan fyysistä toimintaa, jonkin muotoutumista värinä ja materiaalina: käden jälkeä, kehon ja psyyken liikettä. Väri, ilmaisukeinona ja materiaalina on ensisijainen työvälineeni. Värit, rytmi, siveltimenjälki, materiaali itsessään ja maalauksen fyysiset ominaisuudet yhdessä, teoksen olemus, muodostavat merkityspotentiaaleja.

Inspiraationa käytän paljolti taiteen teoreettista kenttää: psykoanalyysia, poststrukturalismia ja feminismiä. Tällä hetkellä lähden työskentelyssäni Julia Kristevan subjektikäsitteestä; ”sujèt en proces” – joka käsittelee mm. subjektin muotoutumista, liikettä. Minua kiinnostaa sisäinen liike, miten psyykkinen , ei-materiaalinen maailma, materialisoituu maalausprosessissa merkityksen ja ei-merkityksen rajalla fyysiseksi todellisuudeksi käden ja kehon liikkeen kautta.

Kristevan lähtökohta on, että kaikki luovuus perustuu ensimmäiseen menetykseen: äidin kehon ja esiverbaalisen, imaginaarisen, rytmiin perustuvan järjestyksen menettämiseen. Tässä rajamaastossa vallitsee toinen logiikka; joka avaa oven mrekityksen rajatilanteille, infantiilille ja unen kielelle. Taide toimii loitsuna, joka ottaa haltuunsa arkaaisen äidin jälkeensä jättämän tyhjyyden. Se on omistautumista, jouissancea, joka rakentuu esteettiselle periaatteelle, sommittelulle ja rytmille.

Maalaamisessani etsin maalausprosessin ja materiaalin leikkiä ja nautintoa. Kuvani perustuvat liikkeeseen, rytmiin, sommitteluun ja yksinkertaisiin muotoihin. Viittaan alkuperäiseen lapsen kieleen, mielikuvitukseen, sisäisiin kuviin ja aikaan, muistoon. Etsin kieltä joka tavoittelee unen katoavaisuutta ja sisäisiä kuvia, kieltä jossa kaaos, hajoaminen ja absurdius uhkaavat, mutta joka pysyy koossa oman sisäisen logiikan perusteella. Etsin subjektin muotoutumista ja muistiprosesseja, joissa syntymä, muutos ja menetys tapahtuvat samanaikaisesti.

Käännös Mervi Appel

Jouissance 1997

Jouissance var mitt slutarbete för Fria konstskolan år 1997. Jouissance oli Vapaan taidekoulun lopputyö 1997.

jouissance 4

Jouissance I, olja på pannå / öljy levylle / oil on board, 275 x 122 cm 1997

jouissance 2 220x122

Jouissance II,olja på pannå / öljy levylle / oil on board, 220 x 122 cm 1997

jouissance 5 220x122                  

Jouissance III, olja på pannå / öljy levylle / oil on board, 220 x 122 cm 1997

jouissance1 220x122

Jouissance IV, olja på pannå / öljy levylle/ oil on board, 200 x 122 cm 1997

jouissance 3 200x122

Jouissance V, olja på pannå / öljy levylle / oil on board, 200 x 122 cm 1997

JOUISSANCE – MÅLANDETS EROTIK

Maalaaminen parhaimmillaan on rakastelua materiaalin kanssa” (Arttu Sailo)1

Målningarna i serien ”Jouissance” är mitt slutarbete för Fria konstskolan våren 1997 utställda i Sveaborgs strandkasern. Denna text utgör en del av verket. Raili Tang har varit min handledare för slutarbetet.

Eftersom färgen, både som uttrycksmedel och material är mitt primära redskap som konstnär, har målet för mitt slutarbete varit att vidga min färgvärld och känslan för själva materialet. Detta sista skolår har jag velat ägna mig helt åt vad jag upplever som ett målande på målandets egna, mest elementära villkor. Under året har mitt målande blivit alltmer expressivt och intuitivt. Formen har upplöst sig helt. Färgerna, rytmen, penseldragen och själva materialet är de meningsbärande elementen.

Jag arbetar i mitt målande på ett kvinno-, identitets- och sexualitetstema. Som inspiration använder jag främst feministisk poststrukturalism och psykoanalytiska teorier. Jag speglar ständigt mitt målande i dessa teoriers frågeställningar.

En central fråga för mig är vad det är att som kvinna skapa i en kultur där kvinnan definierats som kulturens Andra; en negation, ett tomrum. I själva verket är den talande eller kreativa kvinnan en anomali i såväl språket som i de kulturella koderna, där kvinnan är den passiva, reproducerande polen i de binära oppositionerna. Som Luce Irigaray uttrycker det:”Men vi har redan sett att inte ens med lingvistikens hjälp kan psykoanalysen lösa frågan om hur det kvinnliga könet ska artikuleras i diskursen /…/ Återstår alltså att arbeta på att ”förstöra” det diskursiva maskineriet. Vilket inte är något enkelt företag… Ty hur ska man ta sig in i en systematik som är så koherent?/—/ Den kvinnliga njutningen måste förbli omöjlig att artikulera i språket, på dess eget språk, såvida den inte ska hota den grund som logiken vilar på. Därför är också det mest förbjudna för kvinnor idag att försöka ge ord åt sin njutning”2

Vad händer när kvinnan träder in i rollen som ett aktivt skapande subjekt? Ett epressionistiskt måleri har traditionellt sett betraktats som en mycket manlig genre, vilket har att göra med de manliga sexuella metaforerna som myten om skapande och kreativitet vilar på.3 Det är en paradox att välja att förverkliga ett kvinnotema i en traditionellt sett manlig genre.

I mitt slutarbete har jag tagit avstamp i jouissance-begreppet.Småningom har psykoanalysen börjat se kvinnan alltmer just som kvinna, med en specifik kvinnlig sexualitet och kroppsuppfattning, och inte som en förkrympt, bristfällig kopia av mannen. ”Lacans jouissance-begrepp står för kvinnligt begär; begreppet betecknar människans dröm om en hängivelse utan gränser, bortom allt /…/. Lacan ställer i sin bok Encore, Seminaire XX begreppet jouissance i kontrast till traditionell, kulturellt kodad kvinnlighet. Jouissance representerar något i kvinnan, som går utöver definitionen av henne som enbart mannens komplementära begärspol, kvinnligt begär på egna villkor. Jouissance-begreppet betecknar det utifrån sig själv definierade kvinnliga, kvinnans möjlighet till en sexualitet, men också av död genomsyrad bottenlös hängivelse”4Jag har sökt ett språk utanför den fallocentriska, logocentriska diskursen, kanske vad Julia Kristeva skulle kalla ett språk nära det semiotiska. Men samtidigt tangerar mitt måleri ständigt det symboliska genom en medvetet vald och analyserad utgångspunkt och även genom denna skriftliga del av verket.

Jag har utgått från min uppfattning om måleriet som process, en ständig rörelse. Att måla är en påtagligt fysisk aktivitet, en konkret tillblivelse i färgerna och själva materialet. Därför innebär det också möjligheten att som kvinna skapa sig själv – ett uttryck för kvinnlig identitets- eller subjekttillblivelse och kroppsupplevelse. Jouissance är hängivelsen inför den målande processen, en målandets erotik, en skapande akt med själva materialet och färgen.

1 ”Måleriet på sitt bästa är att älska med materialet” (Arttu Sailo) min översättning

2 Luce Irigaray, Könsskillnadens etik och andra texter, I urval av författaren och Christina Angelfors, övers. Christina Angelfors (Stockholm 1994) s 67 f.

3 Litteraturteoretikerna Sandra M. Gilbert och Susan Gubar utreder vad det är att som kvinna skapa i en kultur där manlig sexualitet anses utgöra essensen i den skapande kraften. De ställer frågan om pennan och penseln egentligen är metaforiska penisar. Eftersom de manliga metaforerna för kreativ verksamhet vilar på skapelseberättelsen, blir författaren, konstnären prmärt en fader till sitt verk, och pennan, penseln är instrumentet vari hans skapande kraft sitter Gilbert & Gubar, The Madwoman in the Attic: yhe Woman Writer in the Nineteenth-century Literary Imagination (West Hanover, Mass 1979) s 3 ff.

4 Airi Hautamöki och Bettina Slotte, Kvinnan i Sigmund Freuds teorier – en grund för en modern kvinnopsykologi? SSKH Skrifter 3 (Helsingfors 1993) s99.

JOUISSANCE – MAALAAMISEN EROTIIKKA

”Maalaaminen parhaimmillaan on rakastelua materiaalin kanssa” (Arttu Sailo)

Jouissance sarja koostuu Vapaan taidekoulun lopputyöstäni ja esitettiin Suomenlinnan rantakasarmissa keväällä 1997. Työn ohjaajana toimi kuvataiteilija Raili Tang. Teos koostuu maalauksista ja tästä tekstistä.

Väri, ilmaisukeinona ja materiaalina, on minulle taiteilijana ensisijainen työväline ja ilmaisutapa. Siksi lopputyöni päämääränä on ollut kehittää värimaailmaani ja herkkyyttä materiaalin suhteen. Tämän viimeisen kouluvuoden aikana olen tuntenut suurta houkutusta omistautua sellaiselle maalaamiselle, joka toimii näillä maalaamisen perusehdoilla. Tämän vuoden aikana maalaamiseni on muuttunut yhä ekspressiivisemmäksi ja intuitiivisemmaksi. Muodot ovat kokonaan hajonneet. Siveltimenvetojen ja värien rytmi, niin kuin myös itse materiaali, ovat merkitystä rakentavat tekijät.

Maalaamiseni aiheet liittyvät naiseuteen, identiteettiin ja seksuaalisuuteen. Inspiraatiota ammennan feministisestä poststrukturalismista ja psykoanalyyttisistä teorioista. Maalaamiseni on jatkuvassa vuorovaikutuksessa näiden teorioiden kysymyksenasettelujen kanssa.

Keskeinen kysymys minulle on: mitä on naisena tehdä luovaa työtä kulttuurissa, jossa nainen on määritelty kulttuurin Toiseksi; negaatioksi, tyhjiöksi? Itse asiassa puhuva tai luova nainen on anomalia sekä kielessä että kulttuurisissa koodeissa, joissa nainen määritellään passiiviseksi ja reprodusoivaksi osapuoleksi binaarisissa vastakkaisuuksissa. Luce Irigarayn sanoin: ”Olemme kuitenkin jo nähneet, etteivät psykoanalyysin ja kielitieteen keinot edes yhdessä riitä ratkaisemaan sitä ongelmaa MITÄ lopulta on naisen sukupuolen sisältävä kieli /…/ On siis hajotettava, pilkottava vallitseva diskurssi. Mikä ei olekaan aivan yksinkertaista… Miten päästä käsiksi niin tiiviin rakenteen sisältöihin? /—/ Ainoa tapa kuvata naisen nautintoa kielen keinoin, naisen sukupuolen sisältävällä kielellä, on että päädytään uhkaamaan perustaa, jolla logiikka lepää. Siksi naisen oman nautinnon verbalisointi on kielletty”1Mitä tapahtuu kun nainen ottaa luovan subjektin aktiivisen roolin? Perinteisesti ekspressiivistä maalaamista on pidetty erittäin miehisenä genrenä; myytti luovuudestahan lepää miehisillä seksuaalimetaforilla.2

Naisaiheen toteuttaminen perinteisesti miehisessä genressä on siis jo itsessään ristiriita.

Lopputyössäni olen lähtenyt liikkeelle jouissance-käsitteestä. Vihdoin psykoanalyyttisessä ajattelussa on naiselle myönnetty oikeus olla nainen, eikä van miehen vajavainen, huono kopio. Naisen seksuaalisuutta siis määritellään naisen omasta seksuaalisuudesta ja hänen kokemuksestaan omasta ruumiistaan käsin. ”Lacanin jouissance-käsite merkitsee naisen halua. Se kuvaa ihmisen unelmaa rajattomasta omistautumisesta jollekin, heittäytymistä jonkin varaan tai johonkin /…/. Kirjassaan Encore, Seminaire XX Lacan esittää jouissancen perinteisen, kulttuurisesti säädellyn naisellisuuden vastakohtana. Jouissance edustaa sellaista naiseutta joka ylittää naisen määritelmän miestä täydentävänä, miehen halun kohteena.. Jouissacen halu on naisen halua naisen omilla ehdoilla. Jouissance-käsite kuvaa naiseudesta itsestään lähtöisin olevaa naisellisuuden määritelmää, naisen mahdollisuutta seksuaalisuuden ja kuoleman kyllästämään pohjattomaan omistautumiseen”3 Olen etsinyt kieltä joka sijoittuisi fallosentrisen, logosentrisen kielen ulkopuolelle; ehkä Julia Kristevan termein semioottista kieltä. Kuitenkin maalaamiseni on koko ajan yhteydessä symboliseen – valitsinhan lopputyöni lähtökohdan tietoisesti. Tämän kirjallisuuden kautta käsittelen työskentelyäni myös analyyttisella, verbaalisella tasolla.

Maalaaminen on prosessi, jatkuvaa liikettä. Maalaaminen on kouriintuntuvan fyysistä toimintaa, materiaalissa ja väreissä syntymistä. Siksi maalaaminen myös mahdollistaa itsensä luomisen naisena; oman identiteetin, subjektiuden ja kehon kokemisen ilmaisun. Jouissance on omistautumista maalaukselliselle prosessille, maalaamisen erotiikkaa – eroottinen, luova kohtaaminen itse materiaalin kanssa.

Käännös Mervi Appel

1 Luce Irigaray, Könsskillnadens etik och andra texter, I urval av författaren och Christina Angelfors, övers. Christina Angelfors (Stockholm 1994) s 67-68. Kappaleen suomennos, Mervi Appel

2 Kirjallisuusteoreetikot Sandra M. Gilbert ja Susan Gubar selvittävät mitä on naisena tehdä luovaa työtä kulttuurissa, jossa miehen seksuaalisuutta pidetään luovuuden ytimenä. Heidän mielestään voisi ajatella että kynä tai sivellin ovat metaforisia peniksiä. Luomiskertomus on perusta jolla luovuuden seksuaalimetaforat lepäävät. Siksi kirjailija/taiteilija on esisijaisesti teoksensa isä, ja kynä/sivellin on työkalu jossa hänen luova voimansa piilee. Gilbert&Gubar, The Madwoman in the Attic; the Woman Writer in teh Nineteenth-century Literary Imagination (West Hanover,Mass 1979) s. 3-9.

3 Airi Hautamöki & Bettina Slotte, Kvinnan i Sigmund Freuds teorier – en grund för en modern kvinnopsykologi? SSKH Skrifter 3 (Helsingfors 1993) s 99. Kappaleen suomennos, Mervi Appel