Bilden som språk fortsättningskurs

På väg mot ett eget, självständigt skapande

IMG_2605 kopia                      IMG_2609 kopia

På fortsättningskursen är det äntligen dags – nu ska var och en fortsätta sin individuella resa med bilderna och börja formulera sina uppgifter själv. På introduktionskursen har vi arbetat oss genom en mängd grundläggande uppgifter. Vi har skapat ett gemensamt språk, studerat olika sätt att arbeta med bilder och lärt oss en problemlösningsmetod som vi tillämpar i den kreativa processen. Det är ett stort steg att själv fundera vad man vill arbeta med och försöka nå sitt individuella mål.

Även om bildspråket har vissa allmänna lagbundenheter och ett slags grammatik, så är vi alla individer med olika temperament, personlighet, handlag och målsättningar. Varje enskild person ser världen på sitt eget unika sätt beroende på det individuella medvetandet, hur vi  upplever världen och vad vi vill berätta om den i våra bilder. Det kanske inte räcker med att kunna skapa en bra bild – jag vill också uppleva att det är min bild, min berättelse om världen. Hur ska man veta vad man vill och kan man styra sitt skapande i önskad riktning? Målet är att steg för steg arbeta sig fram emot detta.

Till fortsättningskursen kommer var och en utgående från exakt den punkt där man befinner sig i sitt skapande. Med sig till kursen har man en frågeställning som man har planerat att arbeta med. Det första vi gör är att gå igenom vars och ens funderingar och vi ser på bilder som deltagarna har med sig. Ibland har man en självklar väg att slå in på, man är redan inne i en god process och det är bara att fortsätta. Men så är det inte alltid i målarens värld. Om man har kört fast och kommer tomhänt, så hjälps vi med gruppen åt att fundera varför och var i processen man stagnerat och så försöker vi staka ut en ny konstruktiv väg att slå in på. Det är värdefullt att tänka igenom vad som gjort att man tappat tråden eller sugen så att man kan undvika liknande situationer framöver och också blir alltmer kapabel lösa motsvarande problem på egen hand när de dyker upp i framtiden.

Vad gör man, när man upplever att man har kört fast och allt känns som en sluttande backe som utmynnar i ett ingenting och lusten att måla var borta. Hur ska man få tillbaka lusten och flödet när man hamnat i en återvändsgränd? Finns det någon liten intuition som kan visa vägen och kan man ställa upp någon form av ramar för att komma in i ett dynamiskt flöde? Det är inte alltid man kan få allt man vill ha på en gång, man får spjälka upp saker i mindre bitar och erövra dem en åt gången. Och när det handlar om att ens skapande hamnat i en återvändsgränd, är den enskilt viktigaste biten att få tillbaka lusten, skaparglädjen. Finns det ingen lust, kommer man knappast att måla och då finns det ju inga bilder att diskutera och använda som utgångspunkt för fortsatt arbete heller. Det gäller att prioritera och hitta den punkt där det igen blir möjligt, meningsfullt och roligt att skapa. Då burkar det mesta lösa sig med tiden.

Ibland har man ingen tydlig väg framåt, ingen plan, även om lusten att skapa bilder är stor. Och frågor som hänför sig till bildskapandet låter sig inte alltid så lätt formuleras i ord. Inte alls en sällsynt situation för bildskaparen, tvärtom. Man kanske målar objektivt sett fina bilder, men känner inte att det man håller på med är ens grej. Och det bara räcker inte till för att ge mening åt skapandet, att andra uppskattar det man gör och tycker det är fint, medan man själv känner sig tom och på sidan av i förhållande till sitt skapande. Vad kan man göra för att ändra på sin situation?

På fortsättningskursen väljer man själv om man vill teckna eller måla eller om man vill göra bådadera. Man kan också befinna sig i ett läge när man inte vet vad man vill, när behöver gå igenom äldre bilder, söka samband eller göra research för sitt nästa steg. Allt det här görs tillsammans med gruppen och genom individuell handledning.

Eftersom vi alltid är max sju deltagare på bildkurserna finns det gott om tid att fördjupa sig i vars och ens individuella frågeställningar och skaparpersonlighet, fundera, diskutera och planera. Jag hinner också konkret sitta ner tillsammans med var och en och måla, titta hur varje deltagare konkret gör, för att se exakt i vilket moment, var och varför problem uppstår och fundera hur man kunde lösa problemet. Måleriet är praxis, något man gör och där man ständigt tar ställning till det föregående penseldraget. Måleriet är i direkt relation till vilka material vi har och hur vi använder dem och hela vår kropp. Så ofta kan ett problem som känns nästan oöverkomligt lösas med bara en liten justering i hur man går tillväga. Det svåra är, åtminstone i början, att själv få syn på det lilla moment där problemet uppstår.

Den här helgen innebar stora förändringar i många deltagares skapande process. Alla antog nya utmaningar och tog sig långa vägar utanför sin komfortzon. Mycket kom att handla om hur färger beter sig och om frihet och stringens i måleriet. Hur kan man behålla den måleriska friheten, utan att allt bara flyter ut i formlöst blurr och hur kan man skapa stringens utan att bilden blir stel och för strikt? Hur mycket och på vilket sätt man vill ha frihet och stringens varierar från individ till individ.

Axplock

Studier i hur olika slag av färgad grund påverkar färgerna. Förr i tiden målade man ofta på färgad grund. Till och med en mycket ljus grund påverkar slutresultatet väldigt mycket. Om grunden är kall eller varm, klar eller bruten inverkar också.

IMG_2465 kopia

IMG_2604 kopia

IMG_2598 kopiaIMG_2599 kopia

Är målningarna är färdiga så här, med sina intensivt färgade delar på den ljust färgade grunden, då de starkare målade partierna blir nästan som föremål eller rum på en yta. Eller vill man ändra på hela grundkonstellationen genom att beskära målningen? Och om man beskär, hur mycket vill man beskära och varför? Vill man bevara något av grunden, som en del av den färdiga målningen eller vill man ta bort allt av den ljusa bakgrunden, så att man får en helt annorlunda bild? Det finns ofta många bra och fungerande lösningar – det handlar bara om helt olika berättelser. Vilka bilder upplever jag som mina egna, som de berättelser och visioner just jag vill skapa? En målning är inte alltid färdig i och med att man har målat färdigt. Ofta kvarstår frågeställningar om och hur man eventuellt vill beskära. Besluten behöver få tid att mogna och det kanske krävs att man målar lite fler bilder i samma serie för att veta hur man vill ha det i slutändan. Nedan en lek med beskärning:

IMG_2598 kopiaIMG_2598 kopia3

IMG_2598 kopia5

IMG_2599 kopiaIMG_2599 kopia2

IMG_2599 kopia 3IMG_2599 kopia

 

IMG_2622 kopia                                    IMG_2622 kopia2

IMG_2622 kopia3                                         IMG_2622 kopia4

IMG_2622 kopia4IMG_2622 kopia5

 

IMG_2631 kopia          IMG_2631 kopia besk

IMG_2632 kopia      IMG_2632 kopia

IMG_2633 kopia          IMG_2633 kopia 2 besk

 

Att man kört fast och tappat tråden utesluter inte att man med lite god planering kan man komma in i ett riktigt bra flyt till och med väldigt snabbt. Då kan en helgs produktion se ut så här:

IMG_2471 kopia       IMG_2511 kopia

IMG_2475 kopia     IMG_2476 kopia

IMG_2482 kopia    IMG_2514 kopia

IMG_2530 kopia        IMG_2484 kopia

Valörteckningar i kol:

IMG_2566 kopia               IMG_2569 kopia                 IMG_2570 kopia               IMG_2571 kopia

Och till slut massor av underbara färger, från abstrakt till figurativt:

IMG_2447 kopia       IMG_2623 kopia

IMG_2496 kopia        IMG_2497 kopia

 

IMG_2625 kopiaIMG_2624 kopia

 

IMG_2636 kopia                       IMG_2637 kopiaIMG_2640 kopia     IMG_2641 kopia

IMG_2644 kopia                             IMG_2642 kopia

 

IMG_2557 kopia       IMG_2457 kopia

 

IMG_2576 kopiaIMG_2578 kopia

IMG_2591 kopiaIMG_2592 kopia

IMG_2593 kopia

Var och en har nu en uppgift med sig hem, något konkret att arbeta vidare med. Det ska bli spännande att träffas i januari och se hur var och en har gått vidare med sina utmaningar.

 

Bilden som språk sista kurshelgen – Kuva ja kieli viimeinen kurssiviikonloppu

Kurshelg 4 /4

Den här helgen är kursens sista. Nu finns ett gäng också på Åland som har gått hela introduktionskursen i Bilden som språk och fått basen i både teckning och måleri och en problemlösningsmetod inom  kreativa processer, en metod som kan tillämpas på vilket område som helst, inte bara bildskapande. Grattis.

En härlig stämning har vi fått njuta av. Var och en har bidragit med hela sin person och förbehållslöst delat med sig av just sin individuella resa genom skapandet. Det blir fint när alla jobbar med samma uppgift och man tydligt ser hur olika vi tar oss an utmaningarna, hur olika varje individ ser och gestaltar världen. I en liten grupp finns möjlighet att skräddarsy de nödvändiga övningarna för varje enskild individ och då får hela gruppen ta del av olika möjliga utmaningar som man kan stå inför i sitt skapande och hur man arbetar sig vidare. Det hjälper sällan med enbart en allmän verbal instruktion för hur en uppgift ska lösas, utan det behövs att man först får teori, gör förberedande övningar av enskilda moment och att läraren konkret målar och visar hur man gör uppgiften. I en liten grupp hinner läraren gå runt och sätta sig ner och prata och experimentera med alla elever exakt så många gånger som det behövs. Det blir som privatundervisning, men med tillgång till hela gruppens problemlösningspotential. Trots att jag arbetat som bildkonstnär i 20 år och med undervisning i 25 år, har jag inte svaren färdiga i rockärmen, så att det är bara att plocka fram dem. Jag får lov att sitta ner och konkret måla och experimentera med varje elev, för att kunna komma med ett förslag. Däremot har jag min långa erfarenhet av att lösa de problem som uppstår när man målar och ritar och jag tänker att det är det som utgör verklig kompetens, att kunna arbeta sig fram till ett svar. Och det är den här saken jag strävar efter att lära ut.

Man kan se att problem ofta uppstår med liknande saker, men att lösningen alltid behöver skräddarsys för varje enskild individ. Det finns en tröst i att se att man inte är ensam om svårigheterna. Ibland har man förstås ett fint flöde, men ofta känns det motigt och svårt att göra bilder. Det är helt logiskt eftersom man i målande stund hela tiden ser det man upplever att ”blir fel” och arbetar för att korrigera det som inte sitter i bilden, speciellt när man försöker lära sig något nytt. Flödet och den spontana glädjen som vi ju mest önskar att bildskapandet ska vara, uppstår kanske lättare när det finns en god bas att stå på. Den tänker jag mig att består av kunskap och att man har övat in saker tills de sitter och finns tillgängliga att användas fritt i skapande stund. Kunskapen är som vattnet som då kan flöda fritt när vi öppnar kranen.  Det hjälper ju inte att öppna kranen om det inte finns en källa att ösa ur.

I helgen har vi sett på tillämpningar av vad vi lärt oss tidigare om olika sätt att bygga upp bilder, se ljus och skugga, blanda till färger. Var och en har sina egna utmaningar, eftersom varje medvetande gestaltar den visuella världen på olika sätt. Varje mänska är olika och det gäller för läraren att försöka se och luska ut exakt var problemen uppstår och hitta på en lösning för de pusselbitar som saknas, bygga en liten bro, över vilken man kan vandra över till det okända, som man ännu inte kan se, gestalta eller förstå.

Om man t ex  aldrig har arbetat med ljus och skugga eller valörer som det också heter, kan det hända att problemet är att man inte kan se de olika ljus-mörknyanserna och då får man öva på det först. Men problemet kan också vara att man inte kan blanda till de rätta nyanserna. Då får man öva på att blanda till nyanserna separat först. Ibland händer det att eleven både kan se och blanda till valörerna, men inte kan få ner det på papper. Hur gör man då? Det kan också vara så, att de färger eller material man har valt för sin uppgift helt enkelt inte ger det man behöver och då får man byta ut en färg eller något annat som inte fungerar. En del har inga problem med att göra sin ljus och skuggmålning enkelt och behändigt så länge man arbetar med en enda färg, men när man tar in flera färger i systemet blir allt plötsligt bara ett enda trassel. Det är vanligt att när man gör en enda liten förändring så går man plötsligt back och tappar bort sig helt. Den mänskliga hjärnan är naturligt funtad så – och vet man inte om det så är det lätt hänt att man blir uppgiven. Därför arbetar vi med de enskilda pusselbitarna tills allt sitter. Vi rör oss mellan helhet och delar och förr eller senare har vi nått målet. Ibland uppstår problem även om man både kan se hur valörerna är och kan blanda till sina färger. Man kan helt enkelt vara van att börja bygga sin målning på ett sätt som sätter käppar i hjulen. Då måste en insats göras där. Det här är speciellt vanligt om man har målat länge, men aldrig riktigt har fått struktur på det man kan. Då får man möblera om i hjärnan och flytta kunskapsfragment, så att de är i rätt sammanhang, där de hör hemma. Det är inte alls ovanligt att de som börjar från noll och har målat och tecknat väldigt lite, har det lättare för sig, eftersom man inte har skaffat sig en massa manér som först måste läras bort. Ofta börjar inlärning med att lära bort.

Det känns vemodigt att kursen är slut, men nu ser vi alla fram emot att fortsätta att jobba tillsammans i höst igen. Så det är inget adjö, utan ett på återseende. Förhoppningsvis har jag kunnat ge goda redskap för var och en att arbeta vidare egen hand och att lösa de problem och utmaningar som uppstår på vägen. För nu är vi ju vid den åtråvärda punkten, där var och en ska kunna börja bege sig ut på sina egna vägar, inte enbart göra uppgifter som läraren formulerar. Det ska bli spännande att se vad deltagarna hämtar med sig i höst! Tack till den generösa och modiga gruppen, där alla tog sig långt utanför sin komfortzon och tack vare det lärde sig enormt mycket. Och tack för allt ni lärde mig!

Kurssiviikonloppu 4/4

Tämä on kurssin viimeinen viikonloppu. Nyt Ahvenamaallakin löytyy viisi henkillöä jotka ovat suorittaneet koko Kuva ja kieli kurssin perusteet, sekä piirtämis- että maalaamisosuuden. Repussa on myös luovien ongelmien ratkakaisumenetelmä jota voi soveltaa mihin tahansa alueeseen, ei ainoastaan kuvan luomiseen. Onneksi olkoon!

Olipa hieno tunnelma kun jokainen osallistuja varauksetta jakoi muiden kanssa henkilökohtaisesti taittamaansa matkaa luovuuden polulla. Kun jokainen tekee samaa tehtävää näkyy selkeästi miten erilailla ja yksilöllisesti suhtaudumme visuaaliseen maailmaan. Pienessä ryhmässä voi räätälöidä jokaiselle osallistujalle välttämättömiä yksilöllisiä harjoituksia ja näin koko ryhmä oppii miten erilaisiin ongelmiin voi törmätä matkan varrella ja miten ongelmia voi ratkoa ja päästä eteenpäin. Harvoin on apua yksinomaan suullisista neuvoista miten jotain tiettyä ongelmaa tulee lähestyä. Ensin tarvitaan vähän teoriaa, käytännön harjoituksia jotta jokainen tehtävään tarvitta yksittäinen osa istuu ja sitten opettaja vielä esittelee miten käytännössä tehdään. Pienessä ryhmässä on aikaa käydä jokaisen luona juttelemassa ja konkreettisesti auttamassa tekemisessä tasan niin monta kertaa kun on tarvetta. Vähän kuin yksityisopetusta jossa on kuitenkin käytössä koko ryhmän ongelmanratkaisupotentiaali. Vaikka olen harjoittanut kuvataiteilijan ammattia jo 20 vuotta ja toiminut opettajan tehtävissä 25 vuotta, ei minulla ole takataskussa valmiita ratkaisuja. Saan luvan tehdä kokeiluja ja etsiä vastauksia jokaisen kanssa, ennekuin voin ehdottaa ratkaisua. Sen sijaan minulla on pitkä kokemus siitä miten niitä haasteita joihin jokainen kuvantekijä ennemmin tai myöhemmin törmää voi työstää ja ratkoa. Ajattelen että se on sitä todellista ja tarvittavaa ammattitaitoa ja nimenomaan tätä osaamista haluan välittää oppilailleni.

Usein voi nähdä että osallistujat törmäävät samankaltaisiin ongelmiin kuviensa kanssa. Mutta ratkaisu on räätälöitävä yksilöllisesti jokaista varten. On lohdullista huomata ettei ole murheidensa kanssa yskin. Joskus saa nauttia flow-elämyksistä, mutta usein maalaaminen ja piirtäminen voi tuntua aika takkuiselta. Tähän on looginen selitys. Juuri sillä hetekellä kun maalaa tai piirtää yrittää jatkuvasti suhtautua siihen ”mikä meni väärin” tai ei toimi kuvassa ja varsinkin silloin kun on oppimassa jotain uutta. Ajattelen että hyvään luovaan virtaan pääsee helpommin kun on hyvät perusteet, jotain josta ammentaa. Tieto ja hyvin tehdyt valmistavat harjoitukset edesauttavat vettä joka pääsee virtaamaan vapaasti hanasta kun avaamme hanan. Eihän hanan avaaminen mitenkään auta, ellei ole lähedttä josta ammentaa.

Tämän viikonlopun aikana olemme soveltaneet aikaisemmin oppimaamme tietoa kuvan rakentamisesta, valosta ja varjosta ja värien sekoittamisesta. Jokaisella on omat haasteensa sillä jokainen ihminen tiedostaa ja hahmottaa maailmaa omalla yksilöllisellä tavallaan. Jokainen yksilö on erilainen ja opettajan haasteena onkin yrittää löytää se kohta jossa ongelma ilmenee ja tarjota puuttuvaia palapelin palasia, rakentaa pieni silta jonka ylitse kulkemalla pääse tuntemattomaan, siihen jota ei vielä voi nähdä, hahmottaa tai ymmärtää.

Jos esimerkiksi ei ikinä ole maalannut valoa ja varjoa, eli valööreja, ongelmana voi olla ettei lainkaan näe valon ja varjon variaatioita. Silloin on aloitettava harjoittelu siitä pisteestä. Mutta voi myös olla, että onglema koostuu siitä ettei osaa sekoittaa väreistään eriasteisia tummuusasteita. Silloin aloitetaan harjoittelemalla värien sekoittamista. Joskus käy niin, että oppilas sekä näkee valöörit että osaa sekoittaa väreistä tarvittavat sävyt, mutta ei saa sitä paperille. Mitä silloin tehdään? Voi myös käydä niin, että ne värit tai jotkut muut välineet joita käyttää, eivät kertakaikkisesti tuota toivottua lopputulosta. Voi joutua vaihtamaan jonkun tietyn värin toiseen väriin, tai tehdä muita muutoksia materiaaliensa suhteen, jotta homma toimisi. Toisilla ei ole mitään ongelmia saada valöörit oikein niin kauan kuin maalaa vain yhdellä ainoalla värillä, mutta kun maalaa usemmalla värillä tulee yhtäkkiä suuria ongelmia ja kaikki tuntuu menevän sekaisin. On hyvin tavallista, että kun tekee jonkun pienenkin muutoksen yhtäkkiä koko järjestelmä on sekaisin ja kadottaa jo oppimansa tiedon ja taidon. Ihmisen mieli vain toimii näin – ellei tiedä sitä voi sinnikkäämpikin henkilö lannistua. Siksi Kuva ja kieli kursseilla katsellaan jokaista tehtävään tarvittavaa osaa erikseen kunnes kaikki on kohdallaan. Liikumme jatkuvasti osien ja kokonaisuuden välillä. Joskus ongelmia ilmenee vaikka henkilö havaitsee valöörit oikein ja myös osaa sekoittaa tarvitsemansa sävyt. Voi olla että on tottunut rakentamaan kuvansa jollain tietyllä tavalla joka tekee mahdottomaksi päästä tiettyyn toivottuun päämäärään. Jos näin on, tähän asiaan saa puuttua erikseen. Tämä on hyvin tavallista varsinkin jos on maalannut kauan, mutta ilman hyvin jäsentynyttä perustaa. Silloin tehdään vähän siivoushommia aivoissa ja siirretään tiedonpalaset omiin yhteyksiinsä, joihin ne kuuluvat. Ei ole epätavallista että oppilaat jotka ovat piirtäneet ja maalanneet hyvin vähän oppivat uusia asioita hyvin nopeasti – heillä ei ole syvälle juurtuneita vuosien varrella pinttyneitä maanereja jotka täytyy ensin poistaa. Usein oppiminen alkaa poisoppimisella.

Tuntuu haikealta että kurssi on nyt loppu. Mutta me emme hyvästele vaan sanomme näkemisiin. Syksyllä tapaamme taas. Toivottavasti olen onnistunut antamaan hyviä eväitä matkaan jokaiselle. Sillä nyt ollaan siinä mukavassa pisteessä, että opettaja ei anna tehtäviä vaan jokaisen on aika päättä itse mitä lähtee tekemään Jännityksellä odotan mitä oppilaat tuovat mukanaan syksyllä kun näemme taas. Kiitos kaikkille anteliaille ja rohkeille osallistujille. Kaikki haastoivat omia rajojaan ja siitä ansiosta oppivat niin paljon. Kiitos kaikesta siitä mitä opetitte minulle!

 

 

IMG_2076

IMG_2115

IMG_2126

 

IMG_2119

IMG_2123

 

IMG_1390

IMG_1385

IMG_2122

IMG_1395

IMG_2124

IMG_2128 

IMG_2132

IMG_2131

10984197_927873963920232_4415163917564710999_o

 

 

Bilden som språk, kurshelg 3 /4 – Kuva ja kieli, viikonloppu 3/4

Färg, det var temat för den här helgens kurs. Och det tog inte alls länge förrän färgerna i ateljén lyste i kapp med vårsolen utanför. Först tog vi oss en ordentlig funderare på varför färg är ett så oöverskådligt och på många sätt trassligt område och därefter blev det en portion färglära. Allt i syfte att kunna förstå målarens specifika behov och utmaningar. Mest övade vi oss att välja färg och blanda färg, två saker som spelar en enorm roll för slutresultatet, men som ofta är helt förbisedda i undervisningen. Och när vi hade kommit en bit på vägen kikade vi lite på möjliga kommande tillämpningar av våra övningar och rutor. Nästa helg är det dags att smaka på den biten. Färgerna slutar aldrig överraska. Finns det en sak som är säker när det gäller färg, så är det att ingenting är säkert.

Tämän viikonlopun teemana on väri. Ei kestänyt kauan ennenkuin värit kilpailivat ateljeessa ulkona paistavan kevätauringon kanssa. Ensin pohdimme miksi väri on alueena niin haasteellinen ja sen jälkeen oli väriopin aika. Tavoitteena maalarin todellisuuden, tarpeiden ja haasteiden ymmärtäminen. Liiankin usein värien valitseminen ja sekoittaminen on asia joka on opetuksessa hyvin sivuutettu – vaikka sillä on niin valtava vaikutus lopputulokseen. Väriympyröitä maalattiin ja väreja sekoitettiin ja sen jälkeen mietimme miten näitä harjoituksia voisi soveltaa käytännössä. Ensi viikonloppuna pääsemme jo maistamaan näitä herkkuja. Värit yllättävät aina. Yksi asia värin suhteen on vuorenvarma – nimittäin se ettei mikään ole varmaa.

IMG_2076       IMG_2093

IMG_2109        IMG_2082

IMG_2112       IMG_2108

IMG_2101       IMG_2091

IMG_2088        IMG_2092

 

Mänskan är ett hus – Ihminen on talo – Man is a house 2014

blog9

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog10

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog3

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog2

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog11

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog6

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog1

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog22

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog5

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog4

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 29 x 21 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog8

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 29 x 21 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog7

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 29 x 21 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog18

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 91 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 91 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 80 x 91 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

MÄNSKAN ÄR ETT HUS

Allt fick sin början när jag som barn i Tammerfors flyttade in i det stora gula stenhuset. Det visste jag förstås inte då, vilka hisnande och livslånga konsekvenser det skulle få. Huset med sina höga, luftiga, tysta rum, där man kunde kura ihop sig på de breda fönsterbrädena och blicka ut mot den trolska trädgården, följa med höstens övergång i vinter och vinterns övergång i vår. Tusen härliga gömställen och krypin på oväntade ställen. Den hemlighetsfulla vinden och källaren där man kunde göra de mest märkliga fynd. Dörren till branta källartrappan, som man snabbt sprang förbi, med en obestämd känsla av att något farligt kunde nå en från andra sidan. Men framför allt den meditativa tystnaden och känslan av oändlighet, som huset andades. Alltid stilla, alltid vackert, alltid närvarande.

Vi barn kunde fritt springa omkring och leka i den vackra naturen. Den ständigt pågående förvandlingen i syrenbersån; bärbuskarna och fruktträden förstärkte känslan av årstidernas puls. De magiska isformationerna vid stranden, nya varje dag och de gnistrande vintriga skidturerna till Siilinkari fyr, med apelsin och kakao i ryggsäcken. Vårens takdropp, doften av mull och jord, årets första parad av igelkottsungar i mammas släptåg, som nyfikna tog till sig omvärlden. En oas, där man bodde som på landet mitt i staden.

När vi 1986 flyttade till Helsingfors, till en lägenhet, var allt bara borta. Tystnaden ersattes av höghuslägenhetens buller, det luftiga och ljusa av en nästan outhärdlig instängdhet. Efter att vi hade flyttat, revs huset och hela den gamla vackra kulturmiljön byggdes om till ett bostadsområde med höghus. Det tog ända till 2010 innan jag lyckades förmå mig att återvända, så stor var sorgen och tomheten efter min barndoms paradismiljö.

Men det som är viktigt, tillräckligt viktigt, bryr sig inte om de parametrar, som anges av den yttre verkligheten. Huset började leva sitt eget liv i mina drömmar. Verklighetens hus ersattes av ett drömhus. Hur är det möjligt, att vi aldrig dokumenterade huset i bild medan vi bodde där? Förstås finns det fragment av huset på foton från olika högtider, men inga bilder av bara själva huset och miljön. Kanske avsaknaden av foton har förstärkt behovet av de inre bilderna. Som en amputerad del av min själ, som ständigt återvänder och gör sig påmind. Ständigt återvänder jag dit i drömmen och besöker rummen, utforskar rummen. I drömmarna kan jag vara barn eller vuxen eller båda på en gång. Ibland är där väldigt kaotiskt, ibland fridfullt och ordning. Ibland är jag ensam, ibland i sällskap med någon. Ibland bor jag där, ibland är jag i färd med att flytta. Ofta återvänder jag för att leta efter något som jag har glömt.

Men det är inte bara i drömmarna som huset har fortsatt att leva sitt liv. Också i den yttre verkligheten har huset kommit att fortsätta sin existens. År 1993 köpte min man och jag en gammal skeppargård från 1850 på Åland. Vi renoverade den från grunden i 17 års tid, medan vi pendlade mellan Helsingfors och Åland. Huset är förstås ett annat och platsen likaså, men känslan är densamma som i mitt barndomshus. Samma atmosfär av stillhet och ljus, syrener och bärbuskar i trädgården. Och allt beläget i en gammal kulturmiljö. I drömmarna flyter husen och miljöerna in i varandra.

År 2011 hittade huset in i mitt måleri, först som interiörer, senare som konstruktioner. Då var huset på Åland färdigt och vi flyttade dit för gott. Nu står uthusen i tur att rustas upp och bygget av min nya ateljé är på slutrakan. Det tar aldrig slut. Som för att bearbeta det kaos och den identitetsförändring, som flytten och den fortsatta renoveringen har inneburit, har jag i mitt måleri kommit att arbeta med huskroppar i förändring, i olika tillstånd av nedgång och förnyelse. Att renovera är ett mycket konkret sätt att uppleva och att lämna spår i tiden. Man både bevarar gammalt och bygger nytt. Det förflutna och nuet möts och går hand i hand.

Hus är som mänskan, en ständig process av uppbyggnad och förfall. I mina hus möts det yttre och det inre, dröm och verklighet, som ett massivt identitetsprojekt, som erövrar både min yttre och inre värld, min fysiska miljö, mina drömmar – och mitt konstnärskap.

Ihminen on talo

Kaikki sai alkunsa, kun lapsena muutin suureen keltaiseen kivitaloon Tampereelle. Silloin en tietenkään vielä ymmärtänyt, miten henkeäsalpaavia ja elinikäisiä seuraukset olisivat. Talo korkeine, ilmavine, hiljaisine huoneineen. Leveät ikkunalaudat, joille käperryin katselemaan satumaista puutarhaa, seuraamaan syksyn muuttumista talveksi, ja talven muuttumista kevääksi. Lukemattomia ihania piilopaikkoja, odottamattomissa paikoissa sijaitsevia sopukkoja. Salaperäinen ullakko ja kellari, joissa saattoi tehdä ihmeellisiä löytöjä. Jyrkän kellarinrapun ovi, jonka ohi juoksin nopeasti, koska minulla oli epämääräinen tunne, että jokin paha voisi tavoittaa minut toiselta puolelta. Mutta ennen kaikkea meditatiivinen hiljaisuus ja äärettömyyden tunne, jota talo hengitti. Ikuinen rauha, kauneus ja läsnäolo.

Me lapset saimme vapaasti leikkiä ja juoksennella kauniin luonnon keskellä. Syreenimajan  alituinen muuntautuminen, marjapensaat ja hedelmäpuut vahvistivat vaihtelevien vuodenaikojen pulssia. Maagiset jäämuodostelmat rannalla, joka päivä uudenlaiset. Kimaltelevat talviset hiihtoretket Siilinkarin majakalle, repussa mukana appelsiinejä ja kaakaota. Tippuvat räystäät keväällä, mullan tuoksu, vuoden ensimmäinen siiliparaati, jossa poikaset kulkivat emonsa perässä ja uteliaina tutustuivat ympäristöön. Se oli keidas keskellä kaupunkia.

Kun vuonna 1986 muutimme kerrostaloasuntoon Helsinkiin, kaikki oli vain poissa. Hiljaisuuden tilalle tuli kerrostalon melu. Ilmavuuden ja valon korvasi melkeinpä sietämätön tunkkaisuus. Muutettuamme pois, talo purettiin ja vanhasta kauniista kulttuuriympäristöstä tehtiin kerrostaloalue. Vasta vuonna 2010 pystyin palaamaan takaisin, niin suuri surun ja tyhjyyden tunne minulla oli, kun ajattelin lapsuuteni paratiisia.

Mutta se mikä on todella tärkeää ei välitä ulkoisen todellisuuden asettamista parametreistä. Talo alkoi elää omaa elämäänsä unissani. Unelmien talo korvasi todellisuuden talon. Kuinka on mahdollista, ettemme koskaan dokumentoineet taloa valokuvaamalla, kun asuimme siellä? Tietenkin osia talosta näkyy valokuvissa, joita on otettu eri juhlapäivinä, mutta valokuvia itse talosta ja sen ympäristöstä ei ole olemassa. Ehkä valokuvien puute on vahvistanut sisäisten kuvien tarvetta. Kuin amputoitu osa sieluani, talo palaa alituisesti mieleeni ja muistuttaa olemassaolostaan. Usein palaan sinne unissani, vierailen huoneissa ja tutkiskelen niitä. Unissa saatan olla joko lapsi tai aikuinen, tai molempia yhdellä kertaa. Joskus siellä vallitsee kaaos, joskus rauha ja järjestys. Toisinaan olen yksin, toisinaan taas jonkun seurassa. Joskus asun siellä, ja joskus olen juuri muuttamassa. Usein palaan etsimään jotakin, jonka olen kadottanut.

Mutta talo ei ole jatkanut elämäänsä vain unissani. Sen olemassaolo on jatkunut myös ulkoisessa todellisuudessa. Vuonna 1993 ostimme mieheni kanssa vanhan, vuonna 1850 rakennetun laivurintalon Ahvenanmaalla. Peruskorjasimme sitä 17 vuotta, sammalla kuin matkustimme edestakaisin Helsingin ja Ahvenanmaan välillä. Talo on tietysti toinen, niinkuin paikkakin, mutta tunnelma on aivan sama kuin lapsuuteni talossa. Sama rauhallisuuden ja valon ilmapiiri, syreenejä ja marjapensaita puutarhassa. Ja sijaintipaikkana vanha kulttuuriympäristö. Unissa talot ja niiden ympäristöt sulautuvat yhteen.

Vuonna 2011 löysin talon maalauksissani, ensin sisustuksena, ja myöhemmin konstruktiona. Silloin Ahvenanmaan talon peruskorjaus oli valmis, ja muutimme sinne lopullisesti. Nyt on ulkorakennusten remontoimisen vuoro, ja uusi ateljeeni on kohta valmistumassa. Työ ei koskaan lopu. Ikään kuin käsitelläkseni sitä kaaosta ja sitä identiteetin muutosta, jotka muutto ja jatkuva remontoiminen ovat tuoneet mukanaan, olen maalauksessani käsitellyt muuntuvia rakennuksia, niiden purkamista ja uudistumista. Remontoimalla voi hyvin konkreettisesti kokea ajan kulun, ja jättää jälkensä siihen. Vanhaa säilytetään samalla kuin uutta rakennetaan. Menneisyys ja nykyisyys kohtaavat, ja kulkevat käsi kädessä.

Talo on kuin ihminen, rakentamisen ja hajoamisen ikuinen prosessi. Taloissani kohtaavat ulkoinen ja sisäinen maailma, uni ja todellisuus, massiivinen identitettihanke, joka valloittaa ulkoisen ja sisäisen maailmani, fyysisen ympäristöni, unelmani ja taiteeni.

MAN IS A HOUSE

Everything started in my childhood when I moved into the big yellow stone house in Tampere. Of course I did not realise at the time, how breathtaking and life-changing the consequences would be. The house with its tall, airy, quiet rooms, where you could curl up on the wide windowsills and gaze at the magical garden and watch how autumn turned into winter, and winter into spring. Lots of beautiful hideaways and cubbyholes in unexpected places. The mysterious attic and the basement, where you could make the most remarkable findings. The door to the steep basement stairs that you passed quickly, with a vague feeling that something dangerous could reach out to you from the other side. But above all the meditative silence and the sense of infinity of the house, its tranquility, its beauty and its presence.

We, the children, were able to run around freely and play in the beautiful surroundings. The constantly ongoing transformation of the lilac arbour, the berry bushes and the fruit trees enhanced the pulse of the changing of the seasons. The magical ice formations on the beach, different every day, and the sparkling wintry skiing tours to the lighthouse of Siilinkari, with oranges and cocoa in our backpacks. Water dripping from the eaves and the scent of earth in the spring, the first parade of hedgehogs of the year, the cubs walking behind their mother, eagerly exploring the surroundings. It was an oasis in the middle of town.

When we moved into an apartment in Helsinki in 1986, everything was suddenly gone. The silence was replaced by the noise of the apartment building, the air and the light by an almost unbearable stuffiness. When we moved away, the house was demolished, and the the beautiful old cultural environment was transformed into an area of apartment blocks. I longed for the paradise of my childhood and felt such grief and emptiness that I could not bring myself to return to the site until 2010.

But really important things are indifferent to parameters set by external reality. The house started to live its life in my dreams. The real house was replaced by the house of my dreams. How can it be possible that we never took any photographs of the house while we lived there? Of course, fragments of the house can be seen on photos taken on festive occasions, but there are no photos of the house itself or its surroundings. Perhaps the lack of photos has enhanced the need for internal pictures. It is like an amputated part of my soul, constantly returning and reminding me of its presence. I constantly return to the house in my dreams, I visit the rooms and explore them. Sometimes I am a child, sometimes an adult, sometimes both at the same time. Sometimes I am alone and sometimes I am accompanied by someone. Often I return to look for something that I have lost.

But the house has not continued its existence only in my dreams, it has continued to exist in my outer reality as well. In 1993 my husband and I bought an old shipmaster’s homestead, built in 1850, in Åland. For 17 years we commuted between Helsinki and Åland while we restored the house. Of course the house was a different one, as well as the location, but the atmosphere is the same as that of the house of my childhood. The same stillness and light, lilacs and berry bushes in the garden. And everything is located in an old cultural environment. In my dreams the houses and their surroundings are merged into one another.

In 2011 the house found its way into my paintings, at first in the form of interiors, and later as constructions. The renovation of the house in Åland was finished, and we moved there for good. We have now started to renovate the outhouses, and my new studio is nearly completed. The work never ends. Moving to Åland and the ongoing renovation have brought chaos and a change of identity into my life. In order to process that, I have started to work with buildings in a state of transformation in my art, buildings in various states of decay and construction. Renovating a house is a concrete way to experience and leave traces in time. You are preserving something old and constructing something new. The past and the present meet and walk hand in hand.

Houses are like people, a continuing process of construction and decay. The outer and the inner world, dream and reality, meet in my paintings, like a giant identity project that captures my inner and my outer reality, my physical surroundings, my dreams and my art.

Translation Birgitta Björkqvist

Interiör – Sisätila – Interior 2011

1

Interiör / Sisätila / Interior 90 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

8

Interiör / Sisätila / Interior 90 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

7

Interiör / Sisätila / Interior 90 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

3

Interiör / Sisätila / Interior 90 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

2

Interiör / Sisätila / Interior 90 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

 

4

Interiör / Sisätila / Interior 4 à 61 x 34 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

6

Interiör / Sisätila / Interior 2 à 61 x 34 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

5

Interiör / Sisätila / Interior 61 x 34 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

 

9

Interiör / Sisätila / Interior 91 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2011

 

Interiör

I en konstnärs liv kommer det tider, när det finns behov av att se tillbaka på sin produktion. För mig har en sådan tid infallit nu, framförallt p g a stora omställningar i mitt eget liv, så det är naturligt att blicka tillbaka och försöka skapa kontinuitet och orientera mig i min nya tillvaro.

När jag blickar bakåt, kan jag konstatera att mänskan och rummet har varit återkommande motiv. Rummet som har avbildats, har varit än det yttre rummet, än mänskans inre rum. Oberoende av vilket rum jag har avbildat, är rummet framförallt ett existentiellt rum. Det yttre rummet har förvandlats till en metafor för existensen, en scen där mänskan är som en flyktig gäst på resa genom tidens flöde, en försvinnande gestalt, alltid i rörelse, alltid på väg. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att den röda tråden, mitt övergripande tema, är tiden och mänskan.

Förändringar i mitt måleri dyker alltid upp av sig själva. Ingenting har heller någonsin dykt upp, utan att det burit på en starkt laddad inre motivation och en mening för mig själv. Måleriet har tagit en ny vändning och efteråt gäller det att börja söka innebörden i det faktum, som redan har ägt rum. Ibland är jag genast med på noterna och har nycklar till det som händer. Ibland reser jag genom en stor ovisshet, innan målningarna börjar avslöja sina betydelser. Det har varit mycket huvudbry den här gången: varifrån kommer dessa målningar och vad bär de för mening? Mest förbryllad har jag varit över att interiören, som på något sätt aldrig blivit meningsbärande för mig som målare, plötsligt bara finns där.

Förändringar i mitt måleri har alltid hört samman med förändringar i mitt yttre liv. I knappa tjugo års tid har min man och jag renoverat ett gammalt hus från grunden. Jag har sett det förändras, sett gammalt brytas ner och uppstå i ny form och nytt byggas upp. Huset, 150 år gammalt och beläget i ett gammalt kulturlandskap, ger mig en konkret känsla av att vara ett led i den historiska tiden. I det långsamma, meditativa bygget har huset vuxit in i mig och jag har vuxit in i huset. För ett år sedan flyttade jag till Åland, efter nitton år av pendlande. Livet på landet har ett annat tempo. Om jag oroade mig för att ”bli blind” för skönheten i naturen och näromgivningen, när jag ständigt vistas i den, så kan jag bara med stor tillfredsställelse konstatera att det har gått precis tvärtom. I tystnaden och långsamheten öppnar sig nya hemligheter, som bara avslöjar sig för den som tar sig tid att vara stilla. Det repetitiva elementet i vardagen avslöjar en rikedom av nyanser och variationer. Hur faller ljuset just idag? Hur vandrar ljuset i rummet under olika årstider och väderförhållanden? Det som kan te sig som ett jämntjockt sjok av novembergrått, blir till en rik palett av förändringar som ständigt äger rum. Varje dag, om än aldrig så grå och regnig, bär på sin egen unika karaktär. Ingen dag är den andra lik. I mina målningar finns det repetitiva elementet närvarande; några få motiv, laddade med ny betydelse i varje enskild målning.

Huset står i den psykoanalytiska teorin för mänskans identitet. Ett långt och långsamt husbygge i den yttre världen har också samtidigt inneburit ett identitetsbygge, en resa inåt. Att bygga är att längta. Att bygga är att drömma. I mina målningar har interiören för mig kommit att betyda både ett yttre, fysiskt konkret avbildat rum och ett inre existentiellt, poetiskt och imaginärt rum. Förtätade betydelser, överlappningar, ambivalens, en lek med rytm, upprepning och variation kan sägas vara poesins särmärke. Jag rör mig nu i en friare rymd än förut. Interiören har starkt geometriska kvaliteter: fyrkanter, trianglar, cirklar. Samtidigt som de innebär något statiskt, innebär de en förenkling som pekar mot det abstrakta måleriet. De geometriska grundformerna finns också långt bak i tiden i alla kulturer och de är laddade med andlig och existentiell symbolik. Inom mig återvänder jag till mitt ursprung: bildkonstnären och litteraturvetaren har äntligen hittat ett hem, inte ett delat, utan ett gemensamt inre rum.

Sisätila

Taiteilijan on joskus elämässään tarve katsoa taaksepäin ja tarkkailla tuotantoaan. Itseni kohdalla sellainen aika on nyt, ennen kaikkea sen vuoksi, että omassa elämässäni on tapahtunut suuria muutoksia. Tämän vuoksi on luonnollista tutkiskella menneisyyttä, ja näin luoda jatkuvuutta ja sopeutua uuteen elämään.

Kun katson taaksepäin, voin todeta, että ihminen ja tila ovat olleet toistuvia aiheitani. Olen kuvannut sekä ulkoista tilaa, että ihmisen sisäistä huonetta. Riippumatta siitä mitä olen kuvannut, kyseessä on ennen kaikkea ollut eksistentiaalinen tila. Ulkoisesta huoneesta on tullut olemassaolon metafora, näyttämö, jolla ihminen on hetkellinen vieras matkalla kautta aikojen, haihtuva hahmo aina liikkeellä, aina matkalla. Punainen lanka, yleisteema maalauksissani on aina ollut aika ja ihminen.

Muutokset maalauksessani ilmaantuvat aina itsestään. Kyseessä on yleensä ollut jokin voimakas sisäinen motivaatio tai henkilökohtainen merkitys. Maalaukseni on vaihtanut suuntaa, ja olen jälkeenpäin joutunut miettimään jo tapahtuneen tosiasian merkitystä. Toisinaan olen heti kärryillä, ja minulla on tapahtumien avaimet käsissäni. Joskus elän epävarmuudessa ennenkuin maalaukset paljastavat merkityksensä. Tällä kertaa minulla on ollut paljon päänvaivaa: mistä nämä maalaukset tulevat ja mitä ne tarkoittavat? Eniten minua on ihmetyttänyt mistä sisätila, jolla ei koskaan ole ollut minulle maalarina mitään merkitystä, yhtäkkiä on ilmaantunut maalauksiini.

Muutokset maalauksessani ovat aina yhteydessä ulkoisen elämäni muutoksiin. Vajaat kaksikymmentä vuotta olemme yhdessä mieheni kanssa kunnostaneet vanhaa taloa perustuksia myöten. 150 vuotta vanha talo sijaitsee vanhalla kulttuuriseudulla, ja tunnen olevani konkreetti osa historiallista aikaa. Hitaan ja meditatiivisen korjaustyön aikana talosta on tullut osa minua ja minusta on tullut osa taloa. Vuosi sitten muutin pysyvästi Ahvenanmaalle, yhdeksäntoista vuoden edestakaisen matkustamisen jälkeen. Maalaiselämällä on oma rytminsä. Aluksi pelkäsin, että ajan myötä ”sokeudun”, enkä enää huomaa luonnon ja lähiseudun kauneutta, koska elän siellä koko ajan. Onneksi olen huomannut, että asia on aivan päin vastoin. Olemassaolon hiljaisuudessa ja hitaudessa avautuu uusia salaisuuksia, jotka huomaa vain jos itse on aivan hiljaa. Arjen toistuva elementti saattaa näkyviin sävyjen ja variaatioiden runsauden. Miten valo osuu juuri tänään? Kuinka valo liikkuu huoneessa eri vuodenaikoina ja eri sääolosuhteissa? Marraskuun tasapaksusta harmaudesta saattaa kehittyä ikuisesti muuttuva rikas paletti. Jokainen päivä, oli se sitten kuinka harmaa ja sateinen tahansa, on ainutlaatuinen. Kaikki päivät ovat erilaisia. Kertaan maalauksissani muutamaa aihetta, joihin latautuu uusia merkityksiä jokaisessa maalauksessa.

Psykoanalyyttisessä teoriassa talo merkitsee ihmisen identiteettiä. Ulkoisen maailman pitkä ja hidas talon rakentaminen on samalla merkinnyt identiteetin rakentamista, matkaa sisimpääni. Rakentaminen om kaipaamista. Rakentaminen on haaveilemista. Maalauksissani sisätila merkitsee sekä ulkoista, fyysistä, konkreettisesti kuvattua huonetta, että sisäistä, eksistentiaalista, runollista ja kuvitteellista huonetta. Tiivistämistä, päällekkäisyyttä, ambivalenssia, rytmillä leikkimistä, kertausta ja vaihtelua. Liikun nyt entistä vapaammassa tilassa. Sisätilan ominaisuudet ovat voimakkaan geometrisia: neliöitä, kolmioita, ympyröitä. Niiden luonne on staattinen, mutta samalla ne ovat yksinkertaistamista, joka viittaa abstraktiin maalaukseen. Geometriset perusmuodot esiintyvät kaikissa muinaiskulttuureissa, ja ne ovat täynnä henkistä ja eksistentiaalista symboliikkaa. Palaan sisimmässäni alkuperääni: kuvataiteilija ja kirjallisuustieteilijä on vihdoin löytänyt kodin, ei jaetun, vaan yhteisen sisäisen huoneen.  

Käännös Birgitta Björkqvist

Interior

In an artist’s life there comes a time when you need to review your production in retrospect. For me that time has come, mostly because of big changes in my personal life. Therefore it is natural for me to look back and thus create a sense of continuity ant to orientate myself in my new existence.

Looking back I can see that people and space have been my recurring subjects. I have painted the external space as well as the inner room of man. Regardless of which room I have painted, it has always been an existential place. The outer room has been turned into a metaphor for existence, a stage where man is a fleeting guest traveling through the passage of time, a vanishing figure, forever on the move. It is perhaps not surprising, given that the main thread, my overall theme has always been time and man.

Changes in my painting always turn up on their own accord. Everything that has emerged has been charged with a strong inner motivation and personal meaning. As I notice that my painting has taken a new direction, I have to start searching for the meaning of a fact that has already taken place. Sometimes I know at once what is going on. And sometimes I have to live with the uncertainty, until my paintings start to reveal their meanings. I have had many headaches this time: where do these paintings come from and what do they mean? The ting that has puzzled me the most is from where the interior, which never has had any meaning to me as a painter before, suddenly has emerged.

Changes in my painting have always been associated with changes in my outer life. For almost twenty years my husband and I have done a complete renovation of an old house. I have seen the ongoing change, old things have disappeared and emerged in a new form, new things have been built. The 150 year old house, which is situated in an old cultural landscape, gives me a real sense of being a part of historical time. During the slow, meditative construction work the house has become a part of me, and I have become a part of the house. A year ago I moved to Åland, after nineteen years of commuting. Country life has a different pace. I worried that I would become ”blind” and not notice the beauty of nature and the surroundings anymore, when I lived there all the time, but I can tell, with great satisfaction, that it has been just the opposite. New secrets open up in the silence and in the slowness. They only reveal themselves to you if you take the time to be still. The repetitive element in everyday life reveals an abundance of shades and variations. How does the light fall today? How does it wander through the room during different seasons and weather conditions? A dull and grey November day becomes a rich palette of changes that are constantly taking place. Every day has its own unique character. No day is ever the same. The repetitive element is present in my paintings, only a few subjects, loaded with new meaning in each painting.

In psychoanalytic theory the house stands for human identity. The long and slow construction of a house in the outer world has also meant the building of an identity, a journey inward. Building is yearning. Building is hoping. In my paintings the interior has come to mean both an outer concretely depicted room and an inner existential, poetic and imaginary room. A tense atmosphere, overlapping, ambivalence, a play with rhytm, repetition and variation are distinct features of the poetry. I now move in a freer space than before. The interior has strong geometric qualities: squares, triangles, circles. While they are static, they are also a kind of simplification, pointing to abstract painting. The basic geometric shapes are found in all ancient cultures, and they are loaded with spiritual and existential symbolism. Within me, I return to my origin, the painter and the literary scholar has finally found a home, an inner room that is not divided, but shared.

Transport 2013

4. Åbo hamn
Åbo hamn 7 Turun satama / Turku harbor olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board, 61×68 cm, 2003
5. Viking line
Viking Line, 68×61 cm, olja på pannå / öljy levylle / oil on board, 2003
1. In memoriam
 In memoriam, 6 à 27 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2002
 Avfärd / Lähtö /Departure 68 x 85 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2003
3. semester i spanien II
Semester i Spanien / Espanjanloma / Vacation in Spain, olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board, 61×68, 2003
2. semester i spanien I
Semester i Spanien / Espanjanloma / Vacation in Spain, olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board, 61×68, 2003
11. teckning V
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2000-2010
10. teckning IV
 Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2000-2010
8. Piirustus III
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2000-2010
7. Piirustus II
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2002
6. Piirustus I
Teckning / Piirustus / Drawing, 25 x 16 cm 2002
12. Målning I
Utan titel / Nimetön / Untitled, olja på pannå / öljy levylle / oil on board, 22 x 30 cm 2006-2010
13. målning II
Utan titel / Nimetön /untitled, 22 x 30 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2006-2010
14. målning III
Utan titel / Nimetön /untitled,  30 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2006-2010

Transport

Jag har länge varit lockad av tanken att sätta ihop en utställning under titeln Transport, men inte hittat rätt utrymme, sammanhang och tidpunkt för detta. Nu har rätt tid och tillfälle äntligen kommit.

En av orsakerna till att Transport passar speciellt bra på Kakelhallen, är att jag har ställt ut här i flera omgångar sedan 1997. En del av min historia som konstnär, med alla de förändringar som sker under årens lopp, är konkret förankrad i just detta specifika utrymme. Den skapande processen som konstnären lever i, kan karakteriseras som ett ständigt transittillstånd. Det som sist och slutligen finns med på utställningen utgör bara en bråkdel av ens produktion.
Ur en stor mängd verk kan man inför en utställning sålla ut verk på olika grunder. Ibland väljer jag det, som verkar vara kärnan i produktionen av en svit under ett specifikt tema. Ibland väljer jag att bygga upp en helhet av något nytt och överraskande som har blivit till och där jag har sträckt mig över min komfortzon. Ibland väljs någon enskild speciellt lyckad serie eller så väljs ett bredare urval för att se hur sinsemellan olika verk samverkar i en meningsfull helhet.
Oberoende av hur man väljer, faller mängder av verk bort. Och jag är tvungen att för varje enskild utställning bestämma hur just den här utställningen ska se ut, av en mängd olika möjliga lösningar. Min strävan är dock alltid, att det kaos av försök och misstag, som den skapande processen ohjälpligen innebär, inte syns på utställningen. Och den här strävan delar jag med det stora flertalet av konstnärer.
En stor del av bildskaparens arbete består av det jag kallar transportsträckor. Att måla, innefattar alltid en relation mellan process och slutresultat. Det handlar både om enskilda målningar, och urval av verk till utställningar. Att måla är en cyklisk process, där element ömsom dyker upp och försvinner, för att igen återkomma i en ny och bearbetad form.
Så som utställningskulturen ser ut idag, visas ofta enhetliga helheter av verk. Tiderna av sökande och det som gallras bort för att de inte platsar i någon svit, visas nästan aldrig. Man kan lätt få en uppfattning av att konstnären skapar rätlinjiga helheter medan den sökande sidan av måleriet blir osedd. Även konsthistorikerna gör ju sitt bästa för att konstruera olika perioder i konstnärens liv.
En utställning innebär således, att en del verk från en viss tidsperiod visas, medan andra verk faller bort. De verk som är med på utställningen blir bekräftade, sedda av publiken. Även i konstnärens eget medvetande förankras utställningen som en milstolpe, ett avslutat faktum. Då faller andra verk helt orättvist i skymundan. Verken är inte sämre eller mindre värda, men de blir osynliga och osedda.
Måleriet är en räcka av konkreta beslut, där en sak leder till nästa. Under processen är allt ännu en mångfald av möjligheter och öppna dörrar. När man väl har valt ut verken för utställningen, har man gått in genom en dörr och samtidigt stängt de övriga. I mänskan finns tydligen ett behov av att skapa ordning och berättelser. Transport är en utställning om berättelser som har levt sitt liv i det osynliga och tysta.

Transport

Minua on jo kauan houkuttanut ajatus pystyttää näyttely, jonka teemana on Transport, siirtyminen, mutta tähän ei ole löytynyt sopivaa tilaa, asiayhteyttä tai ajankohtaa. Nyt vihdoin minulla on tähän tilaisuus.

Tämän näyttelyn paikaksi sopii hyvin juuri Kakelhallen, koska vuosien varrella minulla on ollut täällä jo monta näyttelyä. Taustani kuvataiteilijana, kaikki vuosien varrella kokemani muutokset, ovat lujasti sidottu juuri tähän tilaan. Taiteilijan luovaa prosessia voi kuvata eräänlaisena ainaisena siirtymisvaiheena. Loppujen lopuksi vain murto-osa taiteilijan tuotannosta on mukana näyttelyssä.

Teosten karsiminen näyttelyä varten voi tapahtua monin eri perustein. Joskus valitsen tuotannostani ne teokset, jotka vaikuttavat olevan määrätyn sarjan tai teeman ydinteoksia. Joskus rakennan kokonaisuuden töistä, jotka ovat aivan uudenlaisia ja yllättäviä, joissa olen heittäytynyt oman mukavuusalueeni ulkopuolelle. Joskus valitsen jonkin erityisen onnistuneen kuvasarjan, tai sitten valitsen laajemman valikoiman, jolloin tarkastelen kuinka nämä erilaiset teokset ovat vuorovaikutuksessa keskenään ja muodostavat kokonaisuuden.

Riippumatta siitä, millä perusteilla teoksia valitaan, suuri osa karsiutuu pois. Jokaista näyttelyä suunnitellessani, joudun päättämään minkälaiseksi juuri tämä näyttely muodostuu. Joudun valitsemaan monen eri vaihtoehdon välillä. Pyrkimykseni kuitenkin on, että yrityksistä ja erehdyksistä koostuva luovan prosessin kaaos jää näkymättömäksi. Suurimmalla osalla taiteilijoista on varmaankin tämä sama tavoite.

Mielestäni suuri osa kuvataiteilijan työtä on eräänlaista siirtymisvaihetta. Luomisprosessin ja lopputuloksen välinen suhde on aina osa maalaamista. Asiaan kuuluvat sekä yksittäiset maalaukset että eri näyttelyihin valitut eri maalauskokonaisuudet. Maalaaminen on syklinen prosessi, jossa eri ainesosat tulevat esiin, häviävät ja palaavat jälleen uudessa, työstetyssä muodossa.

Taidenäyttelyissä esitellään nykyään useimmiten yhtenäisiä teoskokonaisuuksia. Kokeiluun käytetty aika ja karsiutuneet teokset, jotka eivät sovi mihinkään kokonaisuuteen, eivät tule esille. Tästä syntyy helposti käsitys, että taiteilija luo suoraviivaisia kokonaisuuksia, ja maalaamisen kokeileva puoli jää näkymättömäksi. Myös taidehistorioitsijat luokittelevat parhaansa mukaan taiteilijan elämän eri kausiin.

Näyttelyssä on usein esillä vain osa jonkun aikakauden teoksista. Muut saman aikakauden teokset karsiutuvat pois. Näytteillä olevat teokset saavat osakseen huomiota ja tunnustusta. Myös taiteilijan omassa mielessä näyttely on virstanpylväs, tapahtunut tosiasia. Tällöin muut teokset jäävät epäoikeudenmukaisesti taustalle. Nämä teokset eivät ole huonompia tai vähemmän arvokkaita, mutta niistä tulee näkymättömiä.

Maalaus on sarja konkreettisia päätöksiä, jossa yksi asia johtaa toiseen. Prosessin aikana kaikki on vielä mahdollista ja kaikki ovet ovat avoinna. Kun taiteilja on valinnut teokset näyttelyynsä, hän on samalla astunut yhdestä ovesta sisään, ja sulkenut muut ovet. Ihmisellä on ilmeinen tarve luoda järjestystä ja kertomuksia. Transport näyttely on kertomus tarinoista, jotka ovat eläneet elämäänsä näkymättöminä ja hiljaa.

Transport

For a long time now, I have been tempted by the thought of putting together an exhibition under the title Transport, but I have not found the right space, context or time for this. But finally the time and the place is right.
One of the reasons that Kakelhallen is an especially appropriate place for the exhibition Transport, is that I have been showing paintings here on many occasions since 1997. Part of my background as an artist, with all the changes that have occurred during the years, is firmly rooted in this specific space. The creative process of the artist can be described as a constant state of transit through time. The works of art that are finally part of the exhibition only represent a fraction of your production.
From a large selection of artworks you can select pieces for an exhibition on different grounds. Sometimes I choose what seems to be the the core of my production from a suite of paintings under a specific theme. Sometimes I choose to create a collection of something new and surprising that has emerged because I have stretched myself over my comfort zone. Sometimes a particularly successful series is chosen, and occasionally you choose a broader selection to see how different pieces work together in a meaningful whole.
Regardless of how the selection is done, many works are left out. Before each exhibition I have to decide what this exhibition is going to look like. I have to choose from a lot of different possibilities. My aim is always to conceal the chaos of trial and error of the creative process. And I share that ambition with most artists.
A large part of an artist’s work consists of abidance and anticipation, of what I call a transport through time. Painting is always a connection between process and outcome. This involves individual paintings as well as selecting paintings for an exhibition. Painting is a cyclic process where elements alternately appear and disappear, to recur again in a fresh and processed form.
Today, exhibitions usually consist of homogeneous collections of art. Times are experimental and pieces that are sorted out because they do not fit into a suite, are hardly ever shown. You can easily get the impression that artists create straightforward entities, and the experimental side of painting remains unseen. Even art historians do their best to divide an artist’s life into different periods.
In an exhibition only some works from a period are shown, while others are left out. The pieces that are shown are acknowledged and seen by the audience. Even in the artist’s own mind the exhibition becomes a milestone, a fait accompli. Thus the other pieces are quite unfairly sidelined. They are not inferior or less valuable, but they remain invisible and unseen.
Painting is a series of concrete decisions, where one thing leads to another. During the process everything is still possible and all the doors are open. But when you select the works for an exhibition, you go through one door and you close the others. Evidently you have a need to bring order and create stories. Transport is an exhibition about stories that have lived their lives invisible and in silence.

Transparent 2010

transparent10

Transparent I, 7 à 27 x 22 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2010

 

 

Transparent II 61 x 150 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

Transparent III 61 x 150 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

Transparent IV 61 x 160 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

Transparent V  61 x 160 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

Transparent VI 61 x 150 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

transpweb6

Transparent VII 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

transpweb1

Transparent VIII 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy levylle /  oil on board, 2009-2010

 

transpweb3

Transparent IX 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy levyllle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transspweb2

Transparent X 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

trasparent15

Transparent XI 61 x 46 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent13

Transparent XII 68 x 61 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent12

Transparent XIII  68 x 61 cm , olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

transparent11

Transparent XIV  27 x 22 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent14

Transparent XV 27 x 22 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

 

transpweb5

Transparent XVI 90 x 80 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

transparent9

Transparent XVII 40 x 40 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

14. Transparent XI

Transparent XVII 27 x 22 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

8. transparent V

Transparent XIX 68 x 61 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

 

11. transparent VIII

Transparent XX 40 x 30 cm  ,olja på pannå / öljy leyvlle /  oil on board, 2009-2010

 

TRANSPARENT

Det förflutna är aldrig oåterkalleligt förbi.

Fysiken gör uppror mot rymden, tiden och tillvaron som absolut. Newtons lagar om rörelse sätter punkt för tanken om fasta positioner i rymden. Einsteins allmänna relativitetsteori definierar att tiden inte är konstant och att rymden är krökt. Kvantmekaniken och dess revolutionerande egenskap att inte förutse ett specifikt resultat, utan ett antal möjliga lösningar, har fört in ett element av oförutsebarhet i naturvetenskapen. Ljuset har inte en enda definierad egenskap, utan kan beskrivas både som vågrörelser och en ström av partiklar.

Precis som den moderna fysiken gjort tiden relativ har tiden för mina målningar blivit mer relativ. Varje målning har sin subjektiva tid och kan vara färdig i vilket ögonblick som helst. Färgen kan vara mer eller mindre bearbetad, bara några få skikt eller ett oändligt antal övermålningar och tvättningar. Den enskilda målningen och de olika serierna får gärna bära på flera olika parallella tider och rum.

När måleriet förändras, ändras även mitt förhållande till verkligheten.

Måleriet vill sitt eget, liksom livet vill sitt eget. Borta är smärtan i de ständigt försvinnande ögonblicken. Borta är den söndrande förändringsprocess, som mänskan obönhörligt är underkastad i sin vandring mot det slutgiltiga och döden. Borta är också a la prima måleriet, penseldragens och tidens horisontalitet och underkastelsen under fotografiets färger.

Ordet transparent kommer från det medeltida latinets transparentis. Ordet har en trefaldig betydelse. Genomskinlig som släpper genom ljus och genomsynlig, som man kan se igenom. En verksamhet eller bokföring kan beskrivas som transparent, d v s den kan genomskinas och döljer inte något. Jag laserar och tvättar. Pigmenten avslöjar nya, överraskande sidor när de bearbetas. Färgen har blivit självständig i förhållande till den fotografiska förlagan. Det uppstår djup och olika bildplan, överlappningar glidningar och ett mer obestämt, mångtydligt existentiellt rum. Fotografiets och måleriets tid och rum har omstrukturerats. Något nytt har kommit. Existensen har blivit transparent.

Det är inte bara mänskan och existensen som genom målningarna har blivit transparenta. Även mitt förhållande till konsthistoriens och måleriets tradition har blivit mer transparent. Mina nya målningar bär samtidigt på en referens till något mycket gammalt inom måleriet, lasurtekniken och till helt moderna reproducerbara bilder och en känsla av tryckets raster. Nu befinner jag mig plötsligt i ett nytt spektrum, där olika konsthistoriska tider och skikt på ett annat sätt andas genom de enskilda målningarna, som intertexter, glidningar och överlappningar.

När man är ung, kan man aldrig med säkerhet veta hur stor del av ens liv, som redan är levt. När man blir medelålders vet man småningom med säkerhet att åtminstone halva ens liv är levt. Hur förändrar det mig och mitt perspektiv, när en så stor del av mitt liv är redan är levt och finns bevarat i fragment, som minnen (inre) och foton (yttre dokument)? Fotoalbumet står för mänskans tid och minne. Fotoalbumet är vår egen historia, ett släktträd, där vi är del av en historisk, kulturell och mänsklig gemenskap. Vi ser tidens gång, hur vi förändras. Vi ser födelse och död. De bortgångnas anletsdrag i våra barn och barnbarn.

I måleriet gör jag det förflutna till presens. Jag väver mina egna bildvävar. Jag skapar sprickor i tiden. Jag återgår till det som varit och fyller det med närvaro och välvilja. Jag besöker platser där jag varit och omger mig med kärleken från mina nära och kära. Av den fakticitet som det förflutna bär, skapar jag ett eget inre rum. Så länge jag lever förändras mitt förflutna. Trots det levda livets verklighet är ingen betydelse förstenad och ingen stund oåterkalleligt förbi. Det som varit påverkar det som blir. Det som varit får sin betydelse av det som följer. Genom erinring och glömska ger jag näring åt tillvaron som genomlyst, skimrande, transparent. Mänskan och existensen är som evighetens speglingar. Gränsen mellan liv och död är tunn och skir, som ett andetag.

TRANSPARENT

Menneisyys ei häviä koskaan täysin.

Fysiikka kapinoi absoluuttisen tilan, ajan ja olemisen ajatusta vastaan. Newtonin liikettä koskevat lait kumoavat oletukset avaruuden kappaleiden kiinteistä positioista. Einsteinin yleinen suhteellisuusteoria määrittelee ajan käsitteen suhteelliseksi ja avaruuden kaarevaksi. Hiukkasmekaniikan oletus useista mahdollisista tuloksista yhden oiken sijaan on tuonut luonnontieteisiin vallankumouksellisen ennakoimattomuuden ulottuvuuden. Valolla ei ole vain yhtä määritelmää, vaan sitä voidaan kuvailla sekä aaltoliikkeenä että hiukkasvirtana.

Samaan tapaan kuin moderni fysiikka on tuottanut suhteellisen aikakäsityksen, on aika omissa maalauksissani muuttunut suhteellisemmaksi. Jokaisella maalauksella on subjektiivinen aikansa ja teos voi olla valmis ennakoimattomalla hetkellä. Väri saattaa olla enemmän tai vähemmän työstetty, se voi koostua vain muutamasta kerroksesta tai lukuisista päällemaalauksista ja pesuista. Yksittäinen maalaus ja eri kuvasarjat sisältävät useita rinnakkaisia aikoja ja tiloja.

Kun maalaustapani muuttuu, muuttuu myös suhteeni todellisuuteen. Maalauksella on oma tahto – samoin kuin elämällä. Jatkuvasti katoavien hetkien tuottama tuska pyyhkiytyy pois. Poissa on myös hajoittava muutosprosessi, jossa ihminen väistämättä elää matkalla kohti kuolemaa. Samalla tavoin pois pyyhkiytyy a la prima -maalaus, siveltimenvetojen ja ajan horisontaalisuus sekä alistuminen valokuvan toistamiin väreihin .

Transparent-sana on peräisin keskiajan latinan sanasta transparentis. Sen merkitys on kolminainen: valoa läpäisevä pinta sekä pinta, jonka läpi on mahdollista nähdä. Myös toimintaa tai esimerkiksi kirjanpitoa voidaan kutsua läpinäkyväksi, jos siitä on mahdollista saada kokonaiskuva, jossa mitään ei salailla. Laseeraan ja pesen. Väripigmentti paljastaa itsestään pestäessa uusia ja yllättäviä puolia. Väristä on tullut itsenäinen suhteessa valokuvan väriskaalaan. Syntyy syvyyttä ja erilaisia kuvapintoja, peittäviä kerroksia, värien liukumia sekä uusi, vaikesti määriteltävä, moniulotteinen eksistentiaalinen tila. Valokuvan ja maalauksen aika ja tila ovat järjestyneet uudeksi. Oleminen on muuttunut paljaaksi, läpinäkyväksi ja läpäiseväksi.

Maalausteni läpinäkyvyys ei ulotu ainoastaan ihmishahmoihin ja olemiseen. Myös oma suhteeni taiteen historiaan ja maalausperinteeseen on muuttunut läpinäkyvämmäksi. Uudet teokseni ja niissä käyttämäni laseeraustekniikka kantavat viitteitä maalauksen varhaisiin ilmauksiin, samalla teoksissa on viittauksia nykytaiteen reproduktioihin ja digikuvien rastereihin. Olen yhtäkkiä uudessa tilanteessa, jossa taiteen historian eri vaiheet ja kerrostumat hengittävät maalauksissa liukumina ja kerroksellisuutena..

Nuori ihminen ei tiedä kuinka suuren osan elämästään hän on elänyt. Keski-ikäisenä voi olettaa eläneensä ainakin puolet elämästään. Olen jo elänyt suuren osan elämääni ja siitä on tallella fragmentteja muistoina ja sisäisina kuvina sekä valokuvina, jotka toimivat dokumentaatioina. Miten tämä muuttaa minua ja näkökulmaani? Valokuva-albumi edustaa ihmisen aikaa ja muistoja. Albumi on omaa lähihistoriaamme, se on sukupuu, jossa olemme osa historiallista, kulttuurista ja inhimillistä yhteisöä. Näemme ajan kulumisen ja sen miten muutumme. Näemme syntymää ja kuolemaa ja poismenneiden kasvojen piirteitä lapsissa ja lastenlapsissa.

Maalatessani muutan menneisyyttä nykyisyydeksi. Kudon omat kuvakudokseni ja rikon murtumia ja halkeamia aikaan. Palaan menneisyyteen ja täytän sen läsnäololla ja hyvällä tahdolla. Käyn paikoissa, joissa olen ollut ennenkin, ja annan läheisteni rakkauden ympäröidä minua. Menneisyyden aineksista luon oman sisäisen tilani ja menneisyyteni muuttuu niin kauan kuin elän. Menneiden tapahtumien merkitys ei ole kivettynyt eikä yksikään hetki lopullisesti poissa. Ne vaikuttavat aina tuleviin tapahtumiin. Muistaminen ja unohtaminen ravitsevat elämääni nyt ja elämästäni tulee näkyvää, kimmeltävää ja läpinäkyvää. Ihminen ja oleminen ovat ikuisuuden heijastumia. Raja elämän ja kuoleman välillä on ohut ja hauras kuin henkäys.

Käännös Mervi Appel