Mänskan är ett hus – Ihminen on talo – Man is a house 2014

blog9

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog10

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog3

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog2

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog11

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog6

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog1

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog22

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog5

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 21 x 29 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog4

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 29 x 21 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog8

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 29 x 21 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog7

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 29 x 21 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

blog18

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 19 x 19 cm akvarell / vesiväri / watercolour 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 91 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 91 x 80 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 80 x 91 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

Mänskan är ett hus / Ihminen on talo / Man is a house 68 x 61 cm olja på pannå / öljy levylle / oil on board 2014

MÄNSKAN ÄR ETT HUS

Allt fick sin början när jag som barn i Tammerfors flyttade in i det stora gula stenhuset. Det visste jag förstås inte då, vilka hisnande och livslånga konsekvenser det skulle få. Huset med sina höga, luftiga, tysta rum, där man kunde kura ihop sig på de breda fönsterbrädena och blicka ut mot den trolska trädgården, följa med höstens övergång i vinter och vinterns övergång i vår. Tusen härliga gömställen och krypin på oväntade ställen. Den hemlighetsfulla vinden och källaren där man kunde göra de mest märkliga fynd. Dörren till branta källartrappan, som man snabbt sprang förbi, med en obestämd känsla av att något farligt kunde nå en från andra sidan. Men framför allt den meditativa tystnaden och känslan av oändlighet, som huset andades. Alltid stilla, alltid vackert, alltid närvarande.

Vi barn kunde fritt springa omkring och leka i den vackra naturen. Den ständigt pågående förvandlingen i syrenbersån; bärbuskarna och fruktträden förstärkte känslan av årstidernas puls. De magiska isformationerna vid stranden, nya varje dag och de gnistrande vintriga skidturerna till Siilinkari fyr, med apelsin och kakao i ryggsäcken. Vårens takdropp, doften av mull och jord, årets första parad av igelkottsungar i mammas släptåg, som nyfikna tog till sig omvärlden. En oas, där man bodde som på landet mitt i staden.

När vi 1986 flyttade till Helsingfors, till en lägenhet, var allt bara borta. Tystnaden ersattes av höghuslägenhetens buller, det luftiga och ljusa av en nästan outhärdlig instängdhet. Efter att vi hade flyttat, revs huset och hela den gamla vackra kulturmiljön byggdes om till ett bostadsområde med höghus. Det tog ända till 2010 innan jag lyckades förmå mig att återvända, så stor var sorgen och tomheten efter min barndoms paradismiljö.

Men det som är viktigt, tillräckligt viktigt, bryr sig inte om de parametrar, som anges av den yttre verkligheten. Huset började leva sitt eget liv i mina drömmar. Verklighetens hus ersattes av ett drömhus. Hur är det möjligt, att vi aldrig dokumenterade huset i bild medan vi bodde där? Förstås finns det fragment av huset på foton från olika högtider, men inga bilder av bara själva huset och miljön. Kanske avsaknaden av foton har förstärkt behovet av de inre bilderna. Som en amputerad del av min själ, som ständigt återvänder och gör sig påmind. Ständigt återvänder jag dit i drömmen och besöker rummen, utforskar rummen. I drömmarna kan jag vara barn eller vuxen eller båda på en gång. Ibland är där väldigt kaotiskt, ibland fridfullt och ordning. Ibland är jag ensam, ibland i sällskap med någon. Ibland bor jag där, ibland är jag i färd med att flytta. Ofta återvänder jag för att leta efter något som jag har glömt.

Men det är inte bara i drömmarna som huset har fortsatt att leva sitt liv. Också i den yttre verkligheten har huset kommit att fortsätta sin existens. År 1993 köpte min man och jag en gammal skeppargård från 1850 på Åland. Vi renoverade den från grunden i 17 års tid, medan vi pendlade mellan Helsingfors och Åland. Huset är förstås ett annat och platsen likaså, men känslan är densamma som i mitt barndomshus. Samma atmosfär av stillhet och ljus, syrener och bärbuskar i trädgården. Och allt beläget i en gammal kulturmiljö. I drömmarna flyter husen och miljöerna in i varandra.

År 2011 hittade huset in i mitt måleri, först som interiörer, senare som konstruktioner. Då var huset på Åland färdigt och vi flyttade dit för gott. Nu står uthusen i tur att rustas upp och bygget av min nya ateljé är på slutrakan. Det tar aldrig slut. Som för att bearbeta det kaos och den identitetsförändring, som flytten och den fortsatta renoveringen har inneburit, har jag i mitt måleri kommit att arbeta med huskroppar i förändring, i olika tillstånd av nedgång och förnyelse. Att renovera är ett mycket konkret sätt att uppleva och att lämna spår i tiden. Man både bevarar gammalt och bygger nytt. Det förflutna och nuet möts och går hand i hand.

Hus är som mänskan, en ständig process av uppbyggnad och förfall. I mina hus möts det yttre och det inre, dröm och verklighet, som ett massivt identitetsprojekt, som erövrar både min yttre och inre värld, min fysiska miljö, mina drömmar – och mitt konstnärskap.

Ihminen on talo

Kaikki sai alkunsa, kun lapsena muutin suureen keltaiseen kivitaloon Tampereelle. Silloin en tietenkään vielä ymmärtänyt, miten henkeäsalpaavia ja elinikäisiä seuraukset olisivat. Talo korkeine, ilmavine, hiljaisine huoneineen. Leveät ikkunalaudat, joille käperryin katselemaan satumaista puutarhaa, seuraamaan syksyn muuttumista talveksi, ja talven muuttumista kevääksi. Lukemattomia ihania piilopaikkoja, odottamattomissa paikoissa sijaitsevia sopukkoja. Salaperäinen ullakko ja kellari, joissa saattoi tehdä ihmeellisiä löytöjä. Jyrkän kellarinrapun ovi, jonka ohi juoksin nopeasti, koska minulla oli epämääräinen tunne, että jokin paha voisi tavoittaa minut toiselta puolelta. Mutta ennen kaikkea meditatiivinen hiljaisuus ja äärettömyyden tunne, jota talo hengitti. Ikuinen rauha, kauneus ja läsnäolo.

Me lapset saimme vapaasti leikkiä ja juoksennella kauniin luonnon keskellä. Syreenimajan  alituinen muuntautuminen, marjapensaat ja hedelmäpuut vahvistivat vaihtelevien vuodenaikojen pulssia. Maagiset jäämuodostelmat rannalla, joka päivä uudenlaiset. Kimaltelevat talviset hiihtoretket Siilinkarin majakalle, repussa mukana appelsiinejä ja kaakaota. Tippuvat räystäät keväällä, mullan tuoksu, vuoden ensimmäinen siiliparaati, jossa poikaset kulkivat emonsa perässä ja uteliaina tutustuivat ympäristöön. Se oli keidas keskellä kaupunkia.

Kun vuonna 1986 muutimme kerrostaloasuntoon Helsinkiin, kaikki oli vain poissa. Hiljaisuuden tilalle tuli kerrostalon melu. Ilmavuuden ja valon korvasi melkeinpä sietämätön tunkkaisuus. Muutettuamme pois, talo purettiin ja vanhasta kauniista kulttuuriympäristöstä tehtiin kerrostaloalue. Vasta vuonna 2010 pystyin palaamaan takaisin, niin suuri surun ja tyhjyyden tunne minulla oli, kun ajattelin lapsuuteni paratiisia.

Mutta se mikä on todella tärkeää ei välitä ulkoisen todellisuuden asettamista parametreistä. Talo alkoi elää omaa elämäänsä unissani. Unelmien talo korvasi todellisuuden talon. Kuinka on mahdollista, ettemme koskaan dokumentoineet taloa valokuvaamalla, kun asuimme siellä? Tietenkin osia talosta näkyy valokuvissa, joita on otettu eri juhlapäivinä, mutta valokuvia itse talosta ja sen ympäristöstä ei ole olemassa. Ehkä valokuvien puute on vahvistanut sisäisten kuvien tarvetta. Kuin amputoitu osa sieluani, talo palaa alituisesti mieleeni ja muistuttaa olemassaolostaan. Usein palaan sinne unissani, vierailen huoneissa ja tutkiskelen niitä. Unissa saatan olla joko lapsi tai aikuinen, tai molempia yhdellä kertaa. Joskus siellä vallitsee kaaos, joskus rauha ja järjestys. Toisinaan olen yksin, toisinaan taas jonkun seurassa. Joskus asun siellä, ja joskus olen juuri muuttamassa. Usein palaan etsimään jotakin, jonka olen kadottanut.

Mutta talo ei ole jatkanut elämäänsä vain unissani. Sen olemassaolo on jatkunut myös ulkoisessa todellisuudessa. Vuonna 1993 ostimme mieheni kanssa vanhan, vuonna 1850 rakennetun laivurintalon Ahvenanmaalla. Peruskorjasimme sitä 17 vuotta, sammalla kuin matkustimme edestakaisin Helsingin ja Ahvenanmaan välillä. Talo on tietysti toinen, niinkuin paikkakin, mutta tunnelma on aivan sama kuin lapsuuteni talossa. Sama rauhallisuuden ja valon ilmapiiri, syreenejä ja marjapensaita puutarhassa. Ja sijaintipaikkana vanha kulttuuriympäristö. Unissa talot ja niiden ympäristöt sulautuvat yhteen.

Vuonna 2011 löysin talon maalauksissani, ensin sisustuksena, ja myöhemmin konstruktiona. Silloin Ahvenanmaan talon peruskorjaus oli valmis, ja muutimme sinne lopullisesti. Nyt on ulkorakennusten remontoimisen vuoro, ja uusi ateljeeni on kohta valmistumassa. Työ ei koskaan lopu. Ikään kuin käsitelläkseni sitä kaaosta ja sitä identiteetin muutosta, jotka muutto ja jatkuva remontoiminen ovat tuoneet mukanaan, olen maalauksessani käsitellyt muuntuvia rakennuksia, niiden purkamista ja uudistumista. Remontoimalla voi hyvin konkreettisesti kokea ajan kulun, ja jättää jälkensä siihen. Vanhaa säilytetään samalla kuin uutta rakennetaan. Menneisyys ja nykyisyys kohtaavat, ja kulkevat käsi kädessä.

Talo on kuin ihminen, rakentamisen ja hajoamisen ikuinen prosessi. Taloissani kohtaavat ulkoinen ja sisäinen maailma, uni ja todellisuus, massiivinen identitettihanke, joka valloittaa ulkoisen ja sisäisen maailmani, fyysisen ympäristöni, unelmani ja taiteeni.

MAN IS A HOUSE

Everything started in my childhood when I moved into the big yellow stone house in Tampere. Of course I did not realise at the time, how breathtaking and life-changing the consequences would be. The house with its tall, airy, quiet rooms, where you could curl up on the wide windowsills and gaze at the magical garden and watch how autumn turned into winter, and winter into spring. Lots of beautiful hideaways and cubbyholes in unexpected places. The mysterious attic and the basement, where you could make the most remarkable findings. The door to the steep basement stairs that you passed quickly, with a vague feeling that something dangerous could reach out to you from the other side. But above all the meditative silence and the sense of infinity of the house, its tranquility, its beauty and its presence.

We, the children, were able to run around freely and play in the beautiful surroundings. The constantly ongoing transformation of the lilac arbour, the berry bushes and the fruit trees enhanced the pulse of the changing of the seasons. The magical ice formations on the beach, different every day, and the sparkling wintry skiing tours to the lighthouse of Siilinkari, with oranges and cocoa in our backpacks. Water dripping from the eaves and the scent of earth in the spring, the first parade of hedgehogs of the year, the cubs walking behind their mother, eagerly exploring the surroundings. It was an oasis in the middle of town.

When we moved into an apartment in Helsinki in 1986, everything was suddenly gone. The silence was replaced by the noise of the apartment building, the air and the light by an almost unbearable stuffiness. When we moved away, the house was demolished, and the the beautiful old cultural environment was transformed into an area of apartment blocks. I longed for the paradise of my childhood and felt such grief and emptiness that I could not bring myself to return to the site until 2010.

But really important things are indifferent to parameters set by external reality. The house started to live its life in my dreams. The real house was replaced by the house of my dreams. How can it be possible that we never took any photographs of the house while we lived there? Of course, fragments of the house can be seen on photos taken on festive occasions, but there are no photos of the house itself or its surroundings. Perhaps the lack of photos has enhanced the need for internal pictures. It is like an amputated part of my soul, constantly returning and reminding me of its presence. I constantly return to the house in my dreams, I visit the rooms and explore them. Sometimes I am a child, sometimes an adult, sometimes both at the same time. Sometimes I am alone and sometimes I am accompanied by someone. Often I return to look for something that I have lost.

But the house has not continued its existence only in my dreams, it has continued to exist in my outer reality as well. In 1993 my husband and I bought an old shipmaster’s homestead, built in 1850, in Åland. For 17 years we commuted between Helsinki and Åland while we restored the house. Of course the house was a different one, as well as the location, but the atmosphere is the same as that of the house of my childhood. The same stillness and light, lilacs and berry bushes in the garden. And everything is located in an old cultural environment. In my dreams the houses and their surroundings are merged into one another.

In 2011 the house found its way into my paintings, at first in the form of interiors, and later as constructions. The renovation of the house in Åland was finished, and we moved there for good. We have now started to renovate the outhouses, and my new studio is nearly completed. The work never ends. Moving to Åland and the ongoing renovation have brought chaos and a change of identity into my life. In order to process that, I have started to work with buildings in a state of transformation in my art, buildings in various states of decay and construction. Renovating a house is a concrete way to experience and leave traces in time. You are preserving something old and constructing something new. The past and the present meet and walk hand in hand.

Houses are like people, a continuing process of construction and decay. The outer and the inner world, dream and reality, meet in my paintings, like a giant identity project that captures my inner and my outer reality, my physical surroundings, my dreams and my art.

Translation Birgitta Björkqvist