Självporträtt på resa I / Omakuva matkalla I / Selfportrait moving I, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006
Självporträtt på resa II / Omakuva matkalla II / Selfportrait moving II, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006
Självporträtt på resa VI / Omakuva matkalla VI / Selfportrait moving VI, 5 à 22 x 27 cm olja på pannå 7 öljy levylle / oil on board 2006
Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving, Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006
Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving, Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006
Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving, Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006
Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving, Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006
Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving, Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006
Självporträtt på resa / Omakuva matkalla / Selfportrait moving, Detalj / Yksityiskohta / Detail 2006
SJÄLVPORTRÄTT PÅ RESA
Motorernas dundrande är öronbedövande. Skakningarna och den kraftiga rörelsen ilar i maggropen och slungar mig bakåt i sätet. Uppåt, uppåt genom de gråa molnmassorna. Småningom planar rörelsen ut och jag nås av det kännspaka pysande ljudet, när startenergin avtar. Trycket i öronen gör att alla ljud ter sig som i en undervattensvärld. Det plötsligt bländande ljuset och den isande skira rymden tränger in i planet, när vi når över molnkanten. En underlig känsla av vakuum och tyngdlöshet drabbar mig. Planets ständiga rörelse skapar intrycket av att jag egentligen inte befinner mig någonstans alls, utan allt är ett provisorium. Sinnebilden för ett transfertillstånd.
Mina målningar behandlar och varierar temat tiden och människan. Under de senaste årens lopp har jag förverkligat olika helheter, som undersöker temat. Självporträtt på resa är ett led i denna upptäcktsfärd.
Utgångspunkten för bilderna är fotografier tagna med digital kamera. Tiden finns implicit i kamerans och fotografiets väsen. Bilderna är tagna under resor, i flygplan, på flygfält, färjor, i bilar. Miljöerna anknyter till resan. En del av bilderna är tagna i blindo. Jag har bara knäppt bilder av mig själv med kameran, utan att veta exakt vad som fastnar på bilden. Största delen av bilderna är tagna så att jag vänt kamerans lilla display mot mig själv. Jag iakttar således mig själv på en skärm via kameran medan jag fotograferar. Jag är samtidigt iakttagare, subjekt och iakttagen, objekt.
Bilderna där jag betraktar mig själv på kamerans display väcker frågor. Hur uppenbarar jag mig på fotografierna i dessa konkreta stunder av rörelse och resa? Vad avslöjar bilderna? Förmedlar de upplevelsen av rörelse i tid och rum och på vilket sätt? Jag studerar blicken. Hur ser jag mig själv i detta resande ögonblick? Den digitala tekniken gör det möjligt att ta omfattande bildserier, flera bilder i följd, på ett helt annat sätt än den traditionella kameran. Tekniken ger mig också den unika möjligheten att omedelbart när bilden är tagen betrakta den. Jag ser mig själv på bild med endast någon sekunds fördröjning. Tidsförhållandet präglas av omedelbarhet.
Digitaltekniken förändrar också hur jag i efterskott ser de tagna bilderna. När jag senare bläddrar igenom bildmaterialet jag samlat i kameran frapperas jag av den filmatiska och performativa effekt som uppstår när flera bilder i samma miljö och med små variationer från sekund till sekund dokumenterats. Berättelsen och tiden löper framåt, men inte i ett bildflöde som motsvarar filmens bildflöde, utan med en känsla av samtidig kontinuitet och avbrott. Jag fryser och stannar upp enskilda ögonblick, samtidigt som bilderna framstår som ett slags performativa sekvenser, där jag iakttar mig själv i resande stund. Jag är under lupp. Jag granskar mig själv.
Jag fångar mig själv på bild, för att gripa tag om något väsentlig, avslöja något essentiellt om tillståndet av obeständighet. Senare granskar jag bildmaterialet om och om igen. Nu är tiden en annan, långsam och begrundande tid. Jag fördröjer, stannar upp och förlänger tiden, först genom ett återkommande betraktande av bilderna och sedan genom omsorgsfullt genomtänkta urvalsprocesser för vilka fotografier jag ska framkalla.
När jag senare i måleriets annorlunda tidsspektrum och genom ett annat material studerar fotografierna, framstår jag i självporträtten på axeln synlighet-utplåning. Precis som den mentala process som äger rum i samband med förflyttning och resor. Jag tappar delvis mig själv ur sikte, då jag släpper taget om min vardag och rör mig mot det okända. Ljuset som äter sig in i bilderna och utplånar eller förvränger mina anletsdrag speglar upplevelsen av att förlora en del av sig själv i rörelsen mot det okända. Förvisso finns denna rörelse mot det okända ständigt närvarande i vardagen, men under resan, när jag konkret lämnar något bakom mig och också fysiskt förflyttar mig i rummet blir dessa frågeställningar mer angelägna och aktuella. De sekventiella självporträtten på resa blir en metafor för förändringen och hur den rubbar mina cirklar, ifrågasätter min identitet.
OMAKUVA MATKALLA
Moottoreiden jyly takoo korviani. Lentokoneen äkkinäiset ravistukset ja heilahdukset tuntuvat vatsanpohjassa ja paiskaavat minut istuimen selkänojaa vasten. Yhä ylemmäs läpi harmaiden pilvimassojen. Vähän ajan päästä liike tasaantuu ja kuulen moottoreiden tyypillisen suhinan heti kiihdytyksen loputtua. Paineen takia kuulen kaiken kuin olisin veden alla. Silmäni häikäistyvät yhtäkkiä valosta, avaruuden jäinen kirkkaus tunkeutuu koneeseen kun pilvipeite on läpäisty. Olen oudossa tyhjyyden ja painottomuuden tilassa. Koneen jatkuva liike saa aikaan vaikutelman siitä, etten oikeastaan ole läsnä missään, kaikki on väliaikaista. Mielikuva siirtymätilasta.
Maalaukseni käsittelevät ja muuntelevat ajan ja ihmisen teemoja. Viime vuosina olen toteuttanut useita, näitä teemoja käsitteleviä teoskokonaisuuksia. ”Omakuva matkalla” on osa tätä löytöretkeilyä.
Kuvieni lähtökohtana ovat digikameralla otetut valokuvat. Ajan käsite on jo aina implisiittisesti läsnä kameran ja valokuvan olemuksessa. Kuvat on otettu matkoilla, lentokoneissa, lentokentillä, laivoilla, autoissa. Kuvatut ympäristöt ovat yhteydessä matkustamiseen. Osa kuvista on otettu täysin sattumanvaraisesti: olen vain napsinut omakuvia tietämättä varmasti mitä kuvaan tallentuu. Suurimman osan kuvista olen ottanut suuntaamalla kameran näytön itseeni. Kuvatessani näen itseni kameran näytössä, olen samanaikaisesti katsojasubjekti ja katsottava objekti.
Kuvat, joissa katson itseäni kameran näytöllä herättävät kysymyksiä. Millaisena ilmenen valokuvissa näissä konkreettisissa, mutta lyhyissä liikkeen ja matkustamisen hetkissä? Mitä kuvat paljastavat? Välittävätkö ne kokemukseni liikkeestä ajassa ja tilassa, ja jos niin miten? Tutkin katsetta. Millaisena ja miten näen itseni näinä matkustuksen hetkinä? Digitekniikka mahdollistaa pitkien kuvasarjojen ottamisen, usean peräkkäisen kuvan tallentamisen aivan uudella tavalla perinteiseen kameraan verrattuna. Tekniikan ansiosta voin myös heti katsoa ottamiani kuvia vain muutaman sekunnin viiveellä kuvanottohetkestä. Aikasuhde on miltei välitön.
Digitekniikka muuttaa myös tapaani nähdä ottamani kuvat. Kun jälkeen päin käyn läpi kuvaamani materiaalin yllätyn siitä elokuvallisuuden ja performatiivisuuden vaikutelmasta, joka syntyy kun otokset ovat dokumentointeja sekuntti sekunnilta miltei samasta tilanteesta. Kertomus ja aika etenevät, eivät kuitenkaan elokuvallisesti vaan katkojen ja jatkuvuuden dynamiikkana. Jäädytän paikoilleen yksittäisiä hetkiä, jolloin kuvat esittäytyvät performatiivisina otoksina, joissa katselen itseäni matkalla. Olen tarkasteltavana. Tutkin itseäni.
Tallennan itseni kuviin tarttuakseni johonkin olennaiseen, paljastaakseni jotain ilmeistä muutoksen tilasta. Käyn läpi kuvamateriaalin yhä uudestaan. Aika on nyt toinen, hidas ja pohtiva. Viivyn, pysähdyn ja jatkan aikaa, ensin palaamalla yhä uudestaan kuvien ääreen ja sitten pitkän harkinnan jälkeen valitsemalla varsinaiset tulostettavat kuvat.
Kun sitten myöhemmin maalaamisen toisenlaisessa aikatilassa ja toisen välineen kautta tutkin valokuvia, liikun omakuvissa näkymisen ja katoamisen välisellä akselilla. Samoin kuin siinä mielen prosessissa, jonka saa aikaan liikkeelle lähtö ja matkustaminen. Kadotan osittain itseni näkyvistä, kun päästän irti arjesta ja liikun kohti tuntematonta. Kuviin syöpyvä valo häivyttää tai vääristää piirteeni ja heijastaa siten itsensä menettämisen tunnetta liikkeessä kohti tuntematonta. Liike kohti tuntematonta on aina mukana myös arjessa, mutta kun matkustaessani jätän konkreettisesti jonkin taakseni ja liikun jonnekin tilassa, muuttuu kokemus paljon voimakkaammaksi ja konkreettisemmaksi. Otokselliset omakuvat matkalta muuttuvat muutoksen sekä sen aiheuttamien järkytysten ja identiteettini kyseenalaistamisen metaforaksi.
Käännös Mervi Appel
henrika lax 
